Allmänt

Last-träning med Doris och Zeb

Lastträning stod på schemat igår, Doris var först ut. Hon är väldigt lättlastad så här var det att lasta för att fräscha upp minnet och vi räknade med att det skulle gå lätt och smidigt. Underbara Doris!

Lastträning2
Lastträning1

HUR SÖT FÅR MAN VA???

Lastträning7

Backa ut försiktigt och fint <3

Lastträning3

Nu var det Zebs tur. Jag tror att snittet för att lasta Zeb har legat på…hmm…cirka 5 timmar. Han har blivit uppbunden i benen i transporten förut eftersom att han sprakade. Då förstår man ju att han gärna inte vill gå in igen. Men genom träning och förtroende så går det att lastträna sin häst.

Lastträning10

Eftersom han är så svårlastad så tog vi fram en hink med lite smask direkt. I hans fall får man vara glad och nöjd med små framsteg och ta lastträningen i etapper och sluta med en bra känsla utan någon stress eller obehaglig känsla. Som här till exempel, sjukt bra att han går in såhär:

Lastträning5

När han varit duktig och gått upp på dörren så får han stå där ett bra tag. Äta massor, bli klappad. Han ska vara HELT avslappnad och lugn innan man fortsätter:

Lastträning6

Väldigt konstigt tycker han att det är. Men övning ger färdighet!

Lastträning8

Ett väldigt bra tips är att när hästen är uppe på dörren…låt den själv aldrig backa! Utan när den står där- då ska du backa tillbaka med hästen. Det betyder att den får tillit till dig för du är ledaren. Sedan släpper det lite press, att den förstår att den inte MÅSTE gå in direkt. Det är superbra.

Lastträning9

I Zebs fall så kom vi såhär som längst, med 2 ben inne i transporten. Ett väldigt bra steg i rätt riktning.

Lastträning4

  Allmänt

Från hjärtat, vet varken ut eller in.

Ps igen. Kommentarerna funkar inte ibland. Är ledsen för det. Ingen idé att säga till Horsesport för jag får ändå ingen hjälp :/ Men så fort jag bytt design och fixat till allt så ska jag ta bort Facebook-kommenteringen ♥

Att satsa på det man gör helhjärtat. Det är något som gäller för mig. Jag MÅSTE göra allt jag gör helhjärtat. Något jag känner att jag inte kan göra nu är att satsa helhjärtat på hästarna. Det är HEMSKT. Jag måste prioritera och för att ena kunna ha hästar så måste jag ha ett jobb = Star Rider. Och för att ens kunna leva och känna sig trygg så måste man ha ett boende = flytta.

Just nu så är det otroligt mycket med Star Rider och med en kommande flytt…någonstans… Jag har inte tiden för att rida och träna för fullt. Min kropp klarar inte heller av det. Och inte mitt samvete heller. Jag har redan sjukt dåligt samvete för att jag inte klarar av att ta hand om hästarna som jag VILL. De mår ju inte sämre för det, men jag gör.

Nu har jag satsat hårt inom ridningen varje dag i 4 år. (Sedan mitt 8 års uppehåll då…). Och just nu är jag i ett annat skede i livet än för 2 år sedan. Jag vet inte vad jag vill säga med detta inlägg. Jag ska såklart inte sälja eller så, men jag kan heller inte satsa just nu. Jag ska förmodligen låta min duktiga medryttare Clara ha Chappe lite nu under den otroligt hektiska tiden med lansering och flytt. Hon är ju så otroligt duktig och jag litar på henne till 100%.

Sedan när jag är tillbaka på banan så är det en annan femma. Just nu känner jag bara att Chappe är för fin för att inte användas om man säger så. För fin för lite uteritter och trimmning. Han ska tränas hårt, han måste få tävla- sen om det är i dressyr eller hoppning spelar ingen roll för han är otroligt fin i bägge delarna.

Det jag brinner för just nu inom hästbranschen är att sälja hästar. Det kan jag inte göra som det ser ut nu. Men det är riktigt roligt och det ger mig väldigt mycket att para ihop rätt häst med bra ryttare. Och att sedan hålla kontakten och se vad de gör. Väldigt kul. Jag brinner för Star Rider. Extremt roligt och kul att påverka sporten på ett sådant sätt. Jag brinner för bloggen, även om den fått lida ett tag. Dock kommer den som sagt göras om och det känns bra. Kul och motiverande.

Jag brinner inte för tävlande. Jag brinner inte för att åka och träna för tränare flera dagar i veckan. Jag är hemskt ledsen att säga det men jag har tappat det. Och det har jag nämnt förr. Jag hoppas och tror att det kommer tillbaka. Om Corvara är dräktig så kommer ju jag utbilda hennes bebis och det kanske är sån lång tid jag behöver, jag vet faktiskt inte. Corvara är mitt allt just nu.

Allt har mkt med Lalle att göra också. Jag vet. Nu är hon där igen. Men jag är inte den som gråter ut i bloggen över en förlorad häst. Men som ni märker så har hela Lalle-grejen påverkat mig mer än vad jag själv tror. Jag tappade allt det året han var skadad. Och självklart när han inte är här längre. Jag vill bara ha Lalle, ingen annan hopphäst. Jag pratar ofta med Andreas om det, han försöker dunka in i mig att jag måste gå vidare från Lalle. Att jag inte ska jämföra allt med Lalle. Jag jämför inte Chappe med Lalle ,rent prestationsmässigt så är Chappe mycket bättre för mig än Lalle då han är mkt yngre och har allt framför sig till skillnad från Lalle som slitits på tävlingsbanorna runt om i världen i många år. Men det är kemin jag pratar om. Kärleken. Det vi hade.

Jag är bara så himla less på allt. Jag känner bara att jag inte vill mer. Jag vill bara ha tillbaka Lalle. Annars kan det va. Och det kommer förmodligen aldrig hända.

Vet ni vad det hemska är? Att jag tror att sadeln påverkade Lalles rygg/hals/bog. Han vilade ju i två x 6 månader men blev alltid halt igen. Tänk om allt berodde på te x dålig sadel? Nu vet jag ju hur mkt en sadel kan skada… Jag fick den ju utprovad men man har ju hört liknande historier… Jag kan bara inte låta bli att tänka på det…

  Allmän pepp om livet

Avundsjuka- Ett starkt ord

Avundsjuka. Det är ett väldigt inflammerat ord. Man kan vara avundsjuk men UNNA en person det. Man kan vara avundsjuk och bli BITTER. En och samma känsla som kommer från ett och samma ord. Men två helt olika begrepp på hur man hanterar avundsjukan. Natt och dag. Det ena är bra och det andra är dåligt. Det ena talar om man är nöjd med sig själv och det andra bevisar att man inte är det. För om man är nöjd med sig själv så skulle man aldrig ta ut det på en annan människa.

Att man är avundsjuk och bitter är bara ditt eget fel. Ingen annans. Inte mitt fel. Inte Nellies fel. Inte Blondinbellas fel. Jag tycker det är bra att kunna vara avundsjuk om man kan hantera det bra. Man kanske kan använda personen som man är avundsjuk på som inspiration? Som motivation? Man kan få ett mål att sträva efter. Man kan få känna en jävla anamma och att allt går!

Jag är avundsjuk på hela familjen Berntsson. (Men det finns mycket hos dom som jag inte är avundsjuk på.) Allt hat de fått utstå. Alla uthängningar. Alla fördomar. Misstänksamhet och missunnande. Det förtjänar ingen. Inte föräldrarna som gjort ett sånt fantastiskt jobb med uppfostran. Inte någon som är blotta 14 år gammal. Det började ju redan som 12-13 år vad jag tror…Och det är verkligen helt sjukt. Så otroligt tydlig bitterhet i Sverige och hos alla ponnymorsor och avundsjuka småbarn.

Något som ingen kan ta ifrån dom är deras familjerelation. Som jag skrev tidigare så har de en relation och en familj med så starkt band som jag sällan skådat. DET är jag avundsjuk på. De är ett team, de gör allt ihop, de har samma intressen och de jobbar ihop på ett bra sätt. De är i stallet 7 timmar om dagen, två systrar som rider två hästar var eller fler, bägge föräldrar som verkar så kära och som har två fantastiska barn och som är väldigt engagerade.

Ja men klart jag är avundsjuk på det! Jag hade önskat att min familj följde med på tävlingar, var engagerade i det här och var med. Men de har inte det intresset. Sen är jag 29 år och då blir det ju skillnad. Mina föräldrar reser en del och bor i Sthlm mkt, mina syskon bor i Sthlm och man kan sällan ses. Det saknar jag så himla mycket! Jag älskar att umgås med min familj och att vara med dom. Hade jag fått välja så hade jag haft det som fam Berntsson och umgåtts jämt.

Jag unnar dom all lycka och jag unnar dom det. De är så starka tillsammans. Och vad kan jag göra utav den här avundsjukan? Jag kan ju inte tvinga min familj att flytta. Men jag kan prata med dom oftare. Jag kan åka och hälsa på dom oftare om de inte kan komma hit. Jag kan umgås med andra familjer och hälsa på andra som har samma starka band och vara en del av det. Ja, till och med den avundssjukan jag kan göra något bra åt och se det positivt och förändra något.

Med detta inlägg så vill jag att ni alla som är bittra på någon, är det verkligen DOM/DEN ni är arg på? Eller är det dig själv eller ditt liv eller vad du gjort eller kanske snarare inte gjort…? Det är viktigt att faktiskt tänka på varför man skriver in ordet ”Ful” på någons instagram. Det är ju bara ett bevis på att du själv mår dåligt och har ett riktigt dåligt beteende och tydligen en ganska dålig uppfostran… Är det inte pinsamt? Att ALLA kan se det? Jag hade skämts ihjäl, och jag hade tänkt på mina föräldrar. Man vill ju göra dom stolta, inte att de ska skämmas över en. Och man vill väl inte blotta sin bitterhet över hela internet, så att ALLA kan se att du inte är nöjd med ditt liv? Det är tyvärr bara du själv som gör bort dig. Tänk efter. ”kärlek

Kolla vilka härliga bilder, en vanlig dag i fam Berntssons liv. Umgås i stallet ♥

n1

…okej då… jag är avundsjuk på deras anläggning de står på också…haha..

n2

Laissa, älskad av alla <3

n3

Medan Nellie rider Saga så rakar pappa Antonio Hilda 🙂

n4

Efter Saga så rids Hilda 🙂

n5

Och gulliga Smilla rider självklart samtidigt som syrran. Här på den extremt söta och charmiga hästen Ragge. Hade jag kunnat köpa Ragge som storhäst så hade jag lätt gjort det!

n6

  Allmänt

Close Up

n8

n10 n11 n12  n14 n15

n13

n18n17

Den här gången gick kameran varm när jag hälsade på Laissa. Här är close ups på alla Nellies hästar. Väldigt vackra. Och kolla Laissas ögon, man dör ju lite…. den vänligaste och mest nyfikna blicken ever. Sedan i mitten, det är Smillas nya häst Elton. Det är nog den finaste b-ponnyn jag sett. Han är (eller var) hingst väldigt länge och är idag en äldre herre. Gud så vacker han är! En riktig läckerbit! 

Translate »