Okategoriserade

Avsmak till…allt…

Den senaste veckan har jag bara känt stor avsmak till allt. Till allt som jag tycker är kul. Vet inte vad det beror på. Kan ju göra med att man fått influensa, men man borde väl ändå ha kvar känslorna? Vet inte om det blev för mkt med min entusiasm med allt…flyktingar…hjälpa till…bli engagerad. Ibland, eller ok ofta, blir jag så engagerad att det går ut över mitt eget liv.

Som nu. När jag tänker på att det sitter människor överallt, utan familj, hem, jobb mm…hur fan ska jag då kunna vara glad? Känner mig äcklad över svenska folket ibland om jag ska vara ärlig. Över dessa människor som drar in multum på andras misär och spelar änglar, men som bara bryr sig om pengarna på kontot. 

Nej, jag har så lätt att tappa gnistan på livet. Pga att jag tänker för mycket på andra. Många i min närhet är på mig om detta hela tiden, men det är ju inget jag kan ro för….jag är säkert jävligt naiv men jag tycker det är en fin egenskap att bry sig om andra. Sen att jag bryr mig för mycket för mitt eget bästa- det måste jag jobba med ihop med min terapeut.

Nej ihop med en influensa också, då känns allt bara så hopplöst! Det finns inget ljus i tunneln. Ingen gnista eller hopp. Stallet, hästar eller nått sånt lockar inte. Den nya hästen som jag pratat om gör mig inte glad. Ja ni fattar ju vilken jättegrop jag hamnat i sen 5 dagar tillbaka om jag känner så…då är det illa. Hur fan kommer man ur den då? Har ni några tips eller råd? ❤️ Någon som känner igen sig?

Jag tror det också har att göra med all den här jul-hetsen. Insikten om allt bakom det. Fejk är det vad JAG tycker det är. Fejkat! Folk stressar ihjäl sig och mår skit över julklappshets. Ihop med mitt besök på flyktingförläggningen så blir dom två ekvationerna total krock som vänder lite upp o ner på min godtrogna ”tänker på andra”-sida. Och när den sidan vänds upp o ner så kan jag enkelt gå in i en depression/kris. Så ja, där har vi nog svaret. Ihop med en kris kommer mitt ”varför lever jag och vad händer när man dör” -tänk fram… Och döden=ångest. Och så är ekorrhjulet igång. 

Nej, känner fler igen sig? Behöver ju inte vara i samma saker men i samma situation? Samma mående? Vad gör vi åt det här..?

  

36 svar till “Avsmak till…allt…

  1. Trebarnsmamma skriver:

    Jag förstår dessa känslor precis. Har jättesvårt att känna glädje när jag vet att andra lider. Nu i jultider när allt ska vara så jävla mys med julmusik och gullegull. Jag känner mig äcklad och som en hycklare att vara med i denna julmys när jag vet att barn svälter ihjäl och familjer splittras pga krig. Jag minns när skolskjutningen ägde rum.. Jag satt i fikarummet på jobbet när jag fick upp nyheten på mobilen och hela magen vred sig på mig. Visade nyheten för mina kollegor och de enda de sa var usch, och så fortsatte de skratta och prata om det de pratade om. Själv satt jag helt stum med tårar brännandes innanför ögonlocken. Hela min dag blev förstörd och jag fick gå därifrån. Kunde inte se hur mina kollegor bara fortsatte som att ingenting hade hänt. För mig innebär en sådan nyhet totalt mörker. Jag har verkligen problemet att jag känner med andra för mycket och jag kan också bli så arg och besviken på andra människor när jag märker att de inte bryr sig.

  2. Ella skriver:

    Jag är likadan, fast för mig går det över ganska snabbt. Men den där ångesten som sätter klorna i en och försöker dra ner en i mörkret är vidrig. Det är okej att känna så, jag tror att det är bra. Man blir en bättre människa av att reflektera över hur livet är, men man får faktiskt unna sig bra saker om man har möjlighet. Du gör så mycket för andra och när du går i de här tankarna tror jag att du listar ut hur du kan göra ännu mer. Men glöm inte bort att leva ditt liv som du vill ha det.
    När jag hamnar i de här tankarna försöker jag tänka ”jag har ett liv, en chans att göra det bra för mig och andra. Ångesten gör inget annat än hindrar mig”. Kram

  3. annelie skriver:

    Jag tror att du måste lära dig att vara i nuet och njuta av det. Det känns som om du aldrig riktigt njuter av nuet utan du är alltid på väg mot nästa projekt, nästa blogg, nästa häst osv. Stanna upp och njut av det du har innan du går vidare.

  4. Sara skriver:

    Jag tror att du har mycket ångest nu kring jul för att det blir så uppenbart att alla firar jul med sin släkt osv. Du har ju skrivit förut att du inte klarar av kalas och tillställningar med familjen..

  5. Mikaela skriver:

    målar i min mindfulness bok jag fick, det viktiga är att lägga fokus på andra saker,

  6. Linda skriver:

    Jag är precis likadan. Tar in hela världens sorg och gråter för allt. Ibland blir jag så trött på mig själv och totalt uppgiven inför hur jag ska kunna leva såhär. Men så försöker jag tänka på det positiva (har man nåt val efter 5 djupa depressioner och rädsla att hamna där igen?), vilket är att jag har lika lätt för att känna glädje. Ett leende kan göra min dag, ett barn som åkte skridskor för första gången idag, min fina katt som vrider sig så gulligt. Denna hösten har vart hemsk och en riktigt prövning på hur jag ska hantera all sorg och stress. En dag i taget har jag fokuserat på det underbara faktum att jag börjar och avslutar varje dag i säng med min livs kärlek och katt som tar upp halva sängen. Så mycket kärlek, finns inget större lyx.

    Detta låter ju magiskt klämkäckt och lätt. Hatar tips om att tänka positivt, fokusera på de små glädjeämnena (som så klyschigt alltid finns) och försöka tänka på annat… Men vad har man för alternativ?

  7. F. skriver:

    Alltså 🙁 kommenterade för några veckor sen och undrade hur lång tid det skulle ta tills allt blev jobbigt/tråkigt/meningslöst. Kontakta läkare för utredning för bipolär sjukdom, du är textbookexample och det blir så mycket enklare att leva när du får rätt verktyg och medicinering, snälla ta detta på allvar och i all välmening, du behöver inte publicera kommentaren utan bara ta åt dig och inte blunda för problemen. Du behöver ju inte skriva att du fått ännu en diagnos utan bara få hjälp och må bättre i smyg 🙂

  8. Åsa skriver:

    Jag är spirituell och tror att alla har en själ, och att alla själar kommer från samma källa, dvs vi är alla en och samma själ, fast uppdelad. Då kan du tänka dig att man får ångest när man tror att man är samma själ som en som begår ett brott, en som sörjer etc. Jag brukar tänka att det finns ett syfte med att vi är uppdelade i olika kroppar, vi ska uppleva olika liv. Man kan hjälpa andra, men man kan inte rädda världen. Att låta individer gå igenom svåra situationer eller upplevelser, kommer ge dom en gåva att lära sig något. Om man går in och försöker rädda alla så tar man ifrån dom den upplevelsen. Så brukar jag tänka när det blir för mycket, och saker och ting brukar ordna sig efter en tid med. Sorg dödar inte, det gör en bara starkare. Så oroa dig inte för mycket ❤️

  9. Katriina Pesonen skriver:

    Känner igen mig, när det tagit emot och åka till stallet (får rida värlens finaste Shire valack när jag vill, brukar bli 2-3 ggr/veckan) då vet jag att jag måste slå av takten på allt annat som tex tacka ja till extrajobb mm. I stallet laddar jag ju mina batterier, och tar det emot att åka dit då är nått fel!!!!

  10. Agnes skriver:

    Ja, jag känner igen mig, eftersom du frågar. Känner igen mig i mycket du skrivit under de typ två och ett halvt år jag följt din blogg. Jag blev mycket bättre med rätt behandling.
    Hoppas det känns bättre om några dagar. ”Mellandags deppen” är väl ett faktum? 😉 <3

  11. Agnes skriver:

    Har du slutat med Cipralex, Tyra?
    Hur är det med Concerta? Har du börjat med det?
    Att sätta ut antidepressiv medicin som man tagit i flera år kan ge både abstinens och återfall i depression.
    Och Concerta är förmodligen inte något du ska ha mht din historik.
    Bättre fortsätta med antidepressiva och leva vidare med din obehandlade ADHD.

  12. Isabel skriver:

    ”Ingen kan göra allt, men alla kan göra något” Jag tror att alla mår bra av att få känna att man hjälper till och julen handlar ju mycket om att just ge. En del skänker till Barncancerfonden, andra till Rädda Barnen. En del skänker julklappar, kläder och andra förnödenheter till flyktingar och hemlösa. En del skänker en slant till närmsta katthem! Det är en god gärning att tänka på de som inte har det så gott ställt och att hjälpa, även om man bara kan hjälpa med en liten slant. ”Många bäckar små”. Du, precis som alla andra med ett stort hjärta Tyra, är fantastiska och jag önskar att alla vore så givmilda MEN att ge hela sin energi är inte rätt. Då orkat man inte utan kollapsar. Var ens gräns går, får man lära sig. Inte alla orkar ”se” ett problem utan väljer istället att skänka pengar som andra sedan får använda till att göra t ex flyktingarnas liv till det bättre. Julfirande idag ser så olika ut! Man behöver inte ha allt! Man bestämmer själv hur mycket jul man vill ha. Vill man ha gran? Vill man ha allt på julbordet? Vill man köpa julklappar till halva släkten? Det bestämmer man ju själv!

  13. Linda skriver:

    Jag håller oxå på att ramla ner i gropen. Har liknande tankar som du plus en massa tvångstankar som styr mitt liv totalt. Jag vet vad jag ska göra och hur jag ska tänka när jag fastnat såhär. Men är så svårt.Jag brukar oxå växla mellan att ha massa kärlek och passion.Ena dagen positiv och har massa kärlek i mig.Nästa dag kan jag va iskall..ush

  14. Olivia skriver:

    Detta är nog första gången jag kommenterar på din blogg, men jag var tvungen för att säga att jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Jag har också väldigt lätt för att få dåligt samvete över, ja, hela mitt liv… Jag har så mycket och har det så bra, utan att ha gjort ett enda dugg för att förtjäna det. Medan det finns människor som har det så fruktansvärt dåligt, indirekt på grund av mig, mitt liv och det samhälle jag lever i. Och fastän jag är medveten om det, och mår dåligt över det, så vill jag ändå ha mer? Hur går det ihop? Nä, fy. Men vad kan man göra, egentligen? Det är väl det som är det svåra, att det inte finns något bra svar på den frågan. Ska man ge upp hela det liv man har och drömmer om för att i alla fall försöka göra skillnad och hjälpa andra? Eller ska man istället försöka kombinera det med ett ”vanligt” liv? Ja, jag vet inte. Men jag inbillar mig att det i alla fall är bättre att vara medveten och faktiskt bry sig, än att stoppa huvudet i sanden, även om det egentligen inte gör någon större skillnad vilket av det man väljer…

    Nu känns min kommentar väldigt deppig och inte alls uppmuntrande, men jag ville bara säga hur mycket jag relaterar till det du skriver. Jag hoppas i alla fall att du har en fin dag, och att du snart får tillbaka livsgnistan och känner glädje inför hästarna, ridningen och livet. För någonstans kan jag ändå känna att, även om vi som har det så himla bra indirekt orsakar andra människors lidande, så är väl en av de bra saker vi kan göra att försöka njuta, uppskatta och ta till vara på det vi faktiskt har. Vad svamligt det här blev, men så får det vara. Kram, och grattis i efterskott på 30-årsdagen!

  15. Sara skriver:

    Det verkar som väldigt många känner som Tyra. Weltschmertz är ett tyskt uttryck för melankoli tror jag. Världsmärta. Det följer en som en skugga. Och då är man bara så ledsen för alla. Samtidigt, ju mer lidande i världen desto mer oginhet och elakhet finns det. Konstigt. Eller inte. Kanske är det rädsla det handlar om hos en del. Kanske måste man bestämma sig för att vara snäll men kanske också undvika en del av det som smärtar för mycket att läsa och höra om, försöka vara snäll mot sig själv också.

  16. Emma skriver:

    Men du tror inte att den främsta anledningen kan vara att du håller på att trappa ner/sätta ut antidepp-medicinen? Har för mig att du skrev att du håller på med det och det är väl en jätteomställning för kroppen? (Och det är kanske lite klurigt att göra detta samtidigt som du testar ny medicin mot ADHD:n, svårt att dra slutsats vad som ger vad då tänker jag? Men det där har du säkert koll på tillsammans med dina läkare – tänkte bara att det kanske kunde ha med ”depp”känslorna att göra?)
    Kramar!!

  17. Erika skriver:

    Tack för att du vågar skriva som du känner <3. Jag känner igen mig väldigt väl med att tappa livsgnistan lätt. Sen kommer, som tur är, alltid ljusare perioder men dom där tunga när det mesta saknar mening är så svåra.. Har tyvärr inget vidare tips att komma ur dom utan att isolera mig sova ett par dagar

  18. Soffi skriver:

    Tyra jag har läst din blogg flera år. Senaste tiden har jag varit orolig för din hälsa. Det är så många höööga berg och djuuupa dalar. Hela tiden! Du verkar aldrig känna ro. Så är det under postakut abstinens till och från under ungefär ett år efter man slutat med tramadol.

    Att dessutom då sluta med antidepressiva som du tagit i flera år, låter som en onödig påfrestning för kroppen just nu. Risken att drabbas av depression efter beroende av tramadol är påtaglig, och ofta skriver beroendecentrum ut just antidepressiva i förebyggande syfte, tom innan patienten slutat med tramadol. Tramadol fungerar ju på samma sätt på serotoninet som ett antidepressivt ssri-preparat. Så din kropp blir ju abstinent från serotonin dubbelt upp.

    Att samtidigt då även påbörja concertabehandling mitt i postakut abstinens verkar inte klokt. Vet dina läkare om all din historik? Det låter inte som du får rätt hjälp!

    Senaste tiden har du framstått som speedad i bloggen med ny häst, ny blogg igen (!), plötsliga tankar på flyktingar som måste få hjälp nu samma dag, osv. Det låter som du behöver andas och sitta ner med ngn lugn o trygg person, och resonera kring vad som är viktigt just nu, vad som kanske behöver tänkas över osv. Och även ha en fast läkare, kanske från beh.hemmet som vet vad som är bäst för dig.

    Du skriver även väldigt ofta att du är förkyld, har influensa, maginfluensa mm, och det kan antingen vara alla gånger du inte orkar skriva om att du mår psykiskt dåligt i bloggen, eller så är din kropp helt i obalans. Jag tror att det är postakut abstinens i kombination med avslutad/påbörjad övrig medicinering som ställer till det för dig. Förstår att du måste ha det riktigt jobbigt psykiskt med den situation med läkemedel du är i nu.

    Kanske kan någon nära följa med på läkarbesök om du inte orkar berätta allt själv, och även förmedla hur jobbigt du har det och beskriva mönstret med toppar, dalar, maniska tankar att allt ska ske nu på en gång, nya stora beslut tas från en dag till en annan för att just det beslutet ska göra dig lycklig, att du inte kan stanna upp och tänka över stora beslut i lugn och ro.

    Hoppas att du väljer att gå till tex läkaren på hemmet som har helhetsbilden och då på det bästa sättet kan hjälpa dig med läkemedel. Lider med dig, vet att du har det riktigt tufft! Skriver mina råd som läkare i all välmening, du behöver inte publicera min kommentar om det känns jobbigt. Lycka till med att gå till läkaren och få ordentlig hjälp nu!! Du behöver en fast påläst läkare som känner till din historia. Stor styrkekram till dig Tyra!!

  19. Pixiepatrullen skriver:

    Påminner om mig och min ständiga ångest/oro/tvångstankar genom åren men som senare visade sig vara Asperger.
    Man blir socialt utmattad på något sätt :-/
    Kram

  20. Alina skriver:

    Du har ju skrivit tidigare att du fått diagnosen bipolär sjukdom – eller en släng av det, eller hur du nu uttryckte det. Sen var det plötsligt inte så längre. Är det helt uteslutet att den första diagnosen inte stämde? Dina inlägg känns ofta maniska.. Och nu har du ramlat ner i depression.

  21. Di skriver:

    Jo jag kan känna igen mig. Men tänk såhär också – hur många hemlösa får tak över huvudet för att du är ledsen? Att gå runt och må dåligt för andra hjälper inte deras situation heller så det är otroligt meningslöst. Må bra själv utan dåligt samvete och tänk på det du gör för att hjälpa istället.

  22. Nathali skriver:

    Känner igen mig… Har sådan ångest sen en tid tillbaka och skippade många jul”fester” med familj i år pga av måendet.. Vad jag mår sämst över egentligen är att julen känns förstörd av all hets kring julklappar till alla. Varför kan man inte bara njuta av att umgås? Den tanken har suttit i mitt huvud hela december” och så fort någon nämner julklappar till andra eller hur mycket saker ska kosta eller skryta om hur dyr någon julklapp har varit så vill jag bara spy!
    Först och främst ska julen handla om barnen, och alla människor som faktiskt inte har någon. Människor som får sitta ute på gatan eller människor som får kämpa hårt för att ens kunna fira jul. ..

    Jag försökte göra en god gärning i år iallafall, och det blev att jag skänkte 3 ikea kassar samt en ullared bag, med både nya och begagnade kläder och skor.. Det kändes bättre i mitt hjärta och jag hoppas det hjälper människor till en viss del iallafall.

  23. Emma skriver:

    Ja, det är svårt att känna annat än hopplöshet och sorg i en värld där folk flyr från krig ,miljontals djur dödas varje dag för att bli mat, fattigdom, svält osv. Och många människor tycks helt oberörda av det och lever på med sina liv i sin bubbla. Klagar på vädret fast de själva gör siTT bästa för att bidra till klimatförändringar, klagar på sjukdomar de själva gett sig, klagar på invandrare ja allt.. utan att själva vilja lyfta på fingret eller avstå något för att göra världen bättre. Vi i västvärlden har allt och lite till men vill ändå ha mer.
    Folk borde sluta ät djur både för djurens skull, hälsan och miljön, sluta överkonsumera, bidra med det du kan för andra människor. Nej, det är inte lätt med att leva i den här världen.

  24. jos skriver:

    Jag kan relatera till det du känner. För mig mår jag också så när jag gett för mycket till omgivningen och fokuserat för mkt energi på andra människor – det som räddar mig då är att dra in ”tentaklerna” och sluta fokusera på andra. Det är en överlevnadsinstinkt! Man blir ”sjuk” känslomässigt när man bryr sig för mkt om andra, precis som med allt annat så behöver sinnet vara i balans. Ta det på allvar. Det kommer inget gott ur att du blir i obalans! Skriver typ lika mkt till mig själv hehe. Har så svårt att få känslorna i balans ibland. Ta hand om dig!

  25. jos skriver:

    Så skönt att läsa alla andras kommentarer och att veta att man inte är ensam om att känna så mkt empati. Till den grad att det ibland försvårar ens eget liv och får en att må dåligt. Det känns så tungt ibland när ingen annan verkar bry sig. Herregud. Vad jag önskar att vi alla kunde få må bra. Jag är långt ifrån där själv, men tror att en viktig del är att omge sig med människor som ger dig något tillbaka – och ser dina positiva sidor utan att utnyttja dem. När man fungerar som vi (om jag får generalisera) så är det så viktigt att man väljer sitt sällskap! Annars blir man lätt destruktiv i sitt tänkande när man blir utnyttjad och aldrig uppskattad trots att man bryr sig så mkt om andra. Man tror att det är man själv det är fel på. Är det kanske därför vi lättare blir depressiva? Power till oss! Vi är bra! Om någon nu läser det jag skrev 😉 Kram!

    1. Tyra Sjöstedt skriver:

      Jos- Kärlek till dig 🙂

  26. Petra skriver:

    Förstår precis vad du menar och känner med dig i hopplöshet du känner i detta. Jag var/är (ibland) precis likadan och kände ibland att det inte ens var någon idé att leva när det skulle vara såhär.. Det var precis det som fick mig att känna att jag måste försöka vända detta till något bra i mitt liv. Nu har jag sökt socionomprogrammet och kommit in till våren, på det sättet kommer jag kunna hjälpa på det sätt jag kan, varken mer eller mindre, jag kommer försöka göra skillnad och ge det jag kan.. Precis som du gör tänker jag, genom att dela här på bloggen kanske du hindrar en människa från att ha fördomar och rasistiska åsikter om flyktingarna, och bara det räcker!
    Framförallt måste du lägga tid på att bli hel själv nu, och låta det ta den tid det tar, utan att tänka på andra.. Vi gör gärna det vi beroendemänniskor, lägger fokus på andra problem så att vi ska kunna må dåligt själv, listig falsk och stark, som en slug liten räv som finns med hela tiden och vill påverka måendet När du sen är stark och mår skapligt i dig själv så finns all möjlighet i världen att hjälpa och påverka, du har en otroligt stor möjlighet att göra det också!
    Stor kram till dej med mycket kärlek ❤

  27. Julia skriver:

    Googla Weltschmerze – många som lider av detta. I mitt fall ungefär en gång i månaden i samband med PMS.

  28. Känner exakt likadant!! Jag sitter med -700 minus på kortet, hyran obetald och avslag på socialen. Ändå har jag suttit hela julhelgen och genuint mått dåligt av alla som sitter själv utan släkt och vänner.. Och allt annat skit som händer i världen.. nej fyfan! Hoppas du mår bättre snart, Tyra! Kram

  29. Emma skriver:

    Min kusin är väldigt lik dig och vi satt och prata om detta i mellandagarna. Nu kanske jag låter som värsta känslokalla människan. Men jag frågade henne om hon måste ”gå in” i alla känslor så mycket. Man behöver inte må dåligt för att ”vi har allt och dom har inget”, inte heller behöver man känna efter hur orättvist det är att jag är fri från cancer medan någon annan är döende i det. Det tjänar inget till att ”gå in” i den känslan liksom. Absolut kan man vara ledsen och känna så en stund, men sen bara bestämma sig för att inte gå in i den känslan lika hårt igen. Är jag ett känslokallt monster som reflekterar så här? Däremot kan man ju hjälpa till på se sättet man kan, skänka pengar/kläder/umgänge till de man ömmar extra för. Arbeta ideellt med något man brinner för eller starta en insamling. En kan inte göra allt men alla kan göra något.

    1. Sandy skriver:

      Nej du är absolut inte ett känslokalla monster!
      Ingenting blir bättre av att människor går runt och mår dåligt, de blir sämre. Man gör det definitivt sämre för sig själv och man gör det sämre, i olika grad, för människor runt om sig. Är det så att man vill göra saker bättre borde man ta all den energin det går åt att må dåligt och istället lägga den på något som faktiskt ger en positiv förändring.
      Många tänker att om man inte mår dåligt så bryr man sig inte. Eller att om man accepterar hur något är just nu så bryr man sig inte. Jag har själv tänkt så och varit en person som kunnat må väldigt dåligt över saker utanför mig själv och tänkt att jag måste göra det, för annars är jag en dålig människa som inte bryr sig. Men det stämmer inte. Jag bryr mig fortfarande jättemycket om saker, men på ert mer konstruktivt sätt som inte drar ner mitt mående.

  30. Anonym skriver:

    Hej allihopa! Måste bara säga att jag känner igenom mig i så mycket som ni alla skriver och måste tipsa att läsa om HSP. De är något som hjälpt mig att hitta andra som fungerar på samma sätt och tänker lika mycke.
    Kram till er alla!

  31. Anonym skriver:

    Vi alla är olika. Vissa mår bra och är glada, en del mår som vi sämre.. Vad man önskade att man mådde bra och kunde vara mer glad. Jag själv äter cipralex sen en tid tillbaka. Jag har svårt att sluta vara orolig för saker går djupt in i tankar sätter andra före mig själv osv. Då kan man ju undra varför man ska må dåligt när man har ett jobb en bra sambo, häst och sina katter…? Allt jag vill ha har jag. Men ändå är man inte glad… jag skapar en oro och ångest i alla kategorier. Min häst lider av klaustrofobi. Har haft henne i två år, hon är rädd för att gå ut ur boxen. Härom veckan tog det en timme för mig att ens få ut henne. Jaha då var ångesten tillbaka att varför vill hon inte gå ut nu ?kommer det vara så varje gång. Då tappar man bara all lust och man vill bara fly från allt. Speciellt när man inte har humöret och hälsan på topp. Minsta lilla sak kan ju utbryta till ett helvete. Men som sagt hos henne måste jag släppa stressen och oron. Hon känner av direkt om jag inte är lugn. Då blir hon tjurig och stilig hon med. Och så känner man bara sig allmänt dålig och misslyckad. Jag undrar bara varför man sätter det negativa framför det positiva. Det negativa styr ju allt.. inte så lätt då att försöka må bra när man bara tar fram dom dåliga sakerna och börjar grubbla över. Men som sagt vi är fler här ute i landet.. Nu var det ju boendet som du besökte som utbröt dessa känslor hos dig. Men det jag menar är att varje liten grej i vardagen vänder man oftast till det negativa när man mår som vi. Tyvärr.

  32. Maja skriver:

    Jag är i samma situation. Är mycket yngre än dig och har känt som att jag är den enda som har så. Men det känns mycket bättre nu när jag vet att någon också har det så <3

  33. Josefin skriver:

    Tillhör också delen som alltid tänker på alla andra och ska alltid hjälpa till. Pressar mig själv så hårt. Det slutade på psyk nu i december efter att ha konstant dåligt samvete, dåligt sömn och ångest i mer än 6 månader. Jag hade panikångest konstant i 3 dagar. Jag trodde jag skulle dö och jag ville dö för att jag inte fick det att sluta. Jag avskyr julen mest för att det är så pressat och det ska vara så fint medans man själv är ett vrak på insidan. Det värsta av allt är att alla behandlar en som att man har en smittsam sjukdom. Pratar inte med en, vågar inte säga något och låtsas som man inte fanns. Precis som det skulle vara farligt att fråga. Ingen har frågat mig hur jag mår efter det som hände. Inte ett vardagligt, hallå hur läget. Stoppar huvudet i sanden liksom. Det gör mer ont när människor inte vill prata med en och behandlar en som en främling mer än vad den ”vanliga” ångesten gör. Vet inte ens varför jag skrev detta ja.

  34. isabell skriver:

    Om du nyligen börjat med concerta kan det bero på medicinen. Jag blev nedstämd och likgiltig av min adhd-medicin och känner andra som upplevt samma sak. Prata med din läkare! Du ska inte behöva må dålugt i onödan 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Translate »