Allmänt

Öppna och ärliga tankar

..åh nu vill jag skriva detta inlägg. Mycket av det ni skriver kritiskt till mig är jag så väl medveten om. Se kan vi alltid diskutera hur man skriver saker, men det kan vi ta i ett annati inlägg, haha. I detta milslånga inlägg, som jag hoppas och uppskattar om ni orkar läsa, kommer jag dela med mig av mina tankar, val jag gjort, varför jag gjort dom valen och hur jag har tänkt. Kanske ni kan få svar på en hel del saker där?

Jag må låta hård ibland när jag skriver, det är faktiskt ett problem som jag haft i hela mitt privata liv. Att jag låter hård och väldigt bestämd när jag skriver, kanske arg eller med taggarna utåt fast jag absoluuuut inte är i närheten av den känslan när jag sitter här på andra sidan av datorn. Jag sitter här uppkrupen i ett hörn i soffan. Rufsigt hår med en tofs på huvudet, myskläder på, Kotten ligger i mitt knä och datorn är uppradad med hjälp av kuddar. Jag vet att jag kanske borde spela in videos oftare då jag blir mer förstådd över hur ”icke oödmjuk” jag är IRL, men jag kan ju inte spela in alla inlägg i videos… Och jag kan inte ändra mig som person, jag är rak på sak, skriver öppet och jag skriver ofta med ironi och ibland lite sarkasm. Och ibland kan det missförstås, det förstår jag, alla kanske inte förstår min ironi när jag skriver en text. För ni tolkar det utifrån era känslor.

Det känns som att jag aldrig kommer köpa en häst. Inte att det inte finns hästar. Utan på grund av rädsla. Jag är så jävla rädd ska jag säga er. Jag är typ ledsen och knäckt i förskott OM något ska hända. För om jag lägger alla mina pengar och köper min drömhäst, så är jag så jävla rädd att något ska hända. Alltså att hela Lalle-historien ska uppenbara sig. För OM det händer- då är det det sista ni kommer se av mig inom ridsporten, så känns det. Och det är liksom det ENDA jag kan fokusera på just nu. Och jag har alltid kunna vända de tankarna, men jag har för mycket i min historik som gör att jag är livrädd.

Jag har gjort väldigt många ”dumma” impulsiva beslut som en normal person kanske inte skulle göra. Jag har adhd. Jag tänker aldrig skylla på den gällande beslut och saker och ting, jag är en vuxen människa som kan ta ansvar över mina beslut. Men, jag vill ändå bara förklara lite av vad som händer i min hjärna. Innan har jag inte vetat om min adhd, jag har dessutom haft ett beroende som personlighetsförändrat mig, jag har även fått diagnosen utbränd och ALLT detta under mina år som hästbloggare! Det är det ni fått se av mig. På tyras.se har jag bloggat i 12 år, där känner mina läsare mig. De har sett mig i flera säsonger webbtv, de vet vem JAG är. Här har ni följt mig under hela min svåra tid i livet. och ni har fått följa en stor jävla berg och dalbana.

Jag står för ALLT jag gjort, för det ju har blivit mycket bra i slutändan. Men hade jag fått göra om idag- nu- då hade allt sett väldigt annorlunda ut. Idag har jag lärt mig mycket om diagnosen adhd, jag är av med allt skit, beroenden och utbrändheten börjar sakta men säkert komma tillbaka. utbränd låter så fjantigt, det är min hjärna som blivit bränd, förstörd under alla dessa av av jobb och stress. När hjärnan inte fungerar så funkar ju inte kroppen heller. Hjärnan är ju motorn.

I mina hästköp har jag alltid agerat först och tänkt efter. När jag har köpt hästar via videos te x. Då har det varit för att jag för det första aldrig nånsin har kunnat ta mig till platsen och testat, pga av min utmattning. Jag har i ren desperation velat ha hästen så mycket. = Mina starka impulser har styrt. För en ”vanlig” människa… (nu låter det så hårt för jag är ju också vanlig fast jag har mina diagnoser men ni förstår nog hur jag menar där..) så kan man först få en impuls. Säg att ni får en impuls: Detta vill jag göra- detta vill jag ha! Då kopplar er hjärna på alla andra delar i hjärnan. Ni kan tänka logiskt. Ni kan analysera era tankar. är detta rätt för mig? Är detta möjligt? Vad händer då och si och så. Med adhd så funkar det inte riktigt så, hjärnan får en impuls- men sedan skickar den inte vidare signalerna till andra delar av hjärnan där kanske ett konsekvenstänk finns. Utan det enda som gäller- det är impulsen som känns så JÄVLA rätt.

Sedan kommer nästa grej. Jag har dessutom haft väldigt bra med pengar. Jag har kunnat köpa hästar utan att testa dom. Och om jag har förlorat pengar på hästar…oooh ja, det har jag också gjort. Men jag har haft ekonomi för att även förlora pengar. Alltså har det aldrig funits nått riktigt realistiskt tänk där heller, typ, är funkar det här rent ekonomiskt? Sedan har mina slutliga tankar varit att OM det inte passar mig- då kan jag hitta ett perfekt hem till hästarna. För de har det tusen gånger bättre hos mig eller hos en ägare som jag hittar, än i Holland. Och det är ju för sig sant. Det kan jag stå för även idag- så är det. Men hela processen… nja, kanske inte direkt så harmonisk…

Jag har fått hem fina hästar. Alla hästar är individer, väldigt olika. Jag har sökt efter en ny bästa vän. En sån häst som Lalle och Corvara varit för mig. Jag har fått hem hästar som dels inte passat mig i ridningen eller som inte alls har passat mig i sättet. Det märker man ju av efter några månader. Vissa här har säkert tänkt att jag tröttnat. Och ja, ni har helt rätt. Jag har tröttnat på att rida hästar som inte alls passar mig, som inte tar fram det bästa i min ridning. vad ni dock inte vet om är en del information som jag utelämnat från bloggen för att jag inte vinner på att skriva om det. Typ att hästarna har varit quick fixs från Veldstar eller andra stall i Holland. Att hästarna funkar på deras hårda ridning i 2-3 månader, men när det försvinner så kommer sanningen fram. Och det har varit katastrof vissa gånger. Som jag inte kunnat reda ut. Och jag är den första personen som kan erkänna att jag inte fixar allt och lätt kan ta hjälp av de som är bättre. Och då har jag gjort det. Sedan har de sålts när de varit redo, till tjejer som fixar dom bättre än mig och som kan ge hästarna ett drömhem.

Ja, några hästar har köpts in för att sälja också, och det enda jag kan säga där är att ja, det har funnits lite pengar att tjäna och det har varit en stor hobby. Att leta fram oslipade diamanter och hitta en perfekt ryttare- det är otroligt kul och givande mig mig som person, jag blir glad och mår bra av att få ge dessa hästar ett perfekt hem. Och kan jag så har jag såklart tagit chansen när jag hittat svinfina hästar. Men de flesta gångerna så har tanken varit att hästen ska passa mig. Som Laissa te x. Tanken var inte att sälja henne från början. Men henne köpte jag efter en 20 sekunders video. Och jag kunde aldrig i mitt liv fatta hur mkt jobb det var med henne. Hennes kvalitéer i hoppningen var det enda som jag visste när hon var på lastbilen på väg hem till Sverige. När jag insåg hur mycket jobb det var, ja, då var det bara att försöka göra allt jag kan, men min kunskap, för att ens kunna visa upp henne utan att skämmas för priset hon kostade. Men hade jag vetat hur mycket jobb det var- då hade jag kanske kunnat ta ett annat beslut. Men allt är en chansning när man kper via film, och jag kan i ärlighetens namn också säga att jag också älskade spänningen med att få hem en häst som man köpt och se vad det var som kom hem. I detta fall med Laissa så var det så mycket mer jobb än vad jag kunnat tänka mig, och då fick jag ge henne allt i ett halvår för att kunna visa upp henne och sälja henne till någon som satsar och som kan utbilda henne vidare då jag inte alls har tiden eller kunskapen till att göra det bästa av just Laissas kvalitéer.

Det finns ju tre olika saker som man kan känna gällande ett hästköp. 1. vad jag vill. 2. Vad som är möjligt och 3. Vad som är realistiskt. Jag kommer tillbaka till de tre sakerna senare. Jag älskade ju Laissa, fan vilken mysig och helt underbar häst, klart jag inte vilja sälja henne! Det tog ju många månader innan jag insåg vissa saker. Och felet jag gjorde var kanske att skriva ut här ”Åh, henne kommer jag aldrig sälja”– men det var ju sanningen- det var det jag kände då när jag inte visste bättre. Och jag kan inte leva med att tänka framåt i en oviss framtid som jag inte har en aning om. Men jag förstår att folk kan störa sig på det, att jag skrivit så och sedan ändrat mig.

Sedan har jag ju bloggen ändrats från första året när jag hade Dario. Då mådde jag bra, eller jag började rida för att jag höll på att gå in i väggen. Det räddade mig just då. Men sedan kom det ett år senare. Och då i början när jag mådde bra så fick ni följa allt jobb med Dario. Vad vi gjorde varje dag. hur jag red, vad vi jobbade med, videos mm. Det är ju det ni får följa på de flesta andra bloggar. Efter Dario så fallerade ju allt. Och det var också då som bloggen kom på villovägar och förändrades. Ni har inte längre fått följa mitt dagliga jobb med alla hästar. Men för mig hade jag dessutom flera hästar samtidigt, och jag har haft företag men framförallt så har jag kämpat ihjäl mig med att ens överleva. Då har jag inte prioriterat att skriva om den dagliga ridningen, hantering, visat filmer och visat upp allt jag gjort för te x Laissa, eller Corvara och Fleur som exempel. För min tid, den energin som jag hade och har är ju att vara där hos dom. Och det har jag verkligen fått sota för. Och jag kan verkligen förstå frustrationen från många. För på en blogg är det ”Det ni ser- det är det som händer”. Och ni har inte fått se ens en 10-del av alla ridpass mm med mina hästar sedan Dario-tiden typ. Med reservation för att ni även fick följa Lalle och Joe ganska frekvent. Men däromkring, för flera år sedan så har det sett annorlunda ut här.

Jag vill verkligen bara ge min version av det hela. Ni som har stört er på allt gällande mig och det jag gjort – ni har er version- som är 1% av det som verkligen sker i mitt liv, alltså den lilla % som jag lagt upp på nätet.. Det utvalda som jag skrivit om. Det är ju inte sanningen riktigt. Så jag vill bara förklara, för jag känner mig extremt missförstådd många gånger här, ja, kolla bara i mina kommentarsfält detta är sånt som ständigt kommer upp vad jag än skriver om. Jag är övertygad om att om jag hade visat er allt jobb, alla stora steg framåt i inlägg och videos så hade ni känt helt annorlunda. Men det har verkligen inte funnits tid eller ork och möjlighet till det för att få ihop det i mitt liv. Jag har prioriterat annat- te x att just vara i stallet och kämpa med en stegrande Fleur varje gång man ska gå in i ridhuset. Eller att rida en fin avslappnad Corvara- som ni inte fått se.

Sen får jag helt skylla mig själv när jag har valt att lägga ut de gångerna som te x Corvara haft sina små bryt. Som i verkligheten kanske kom… typ 1 gång av 20. Och det har jag fokuserat här på bloggen, inte alls de resterande 19 passen där hon varit så superfin. Det ni fått se är däremot en bockande Corvara när jag ska hoppa för första gången på 6 månader. I efterhand ganska normalt, jag har inte ridit i ridhus med Corvara, inte hoppat på 6 månader och går in och kör med henne. Hon hade ju sån överskottsenergi, och det råkade vara mitt i hennes brunst. Bra där, bra att det var typ den enda filmen jag lade upp på Corvara dessa månader. Det är klart att ni tror att det går åt helvete, att hon är värre än nånsin… när hon i verkligehten verkligen har varit finare än nånsin… haha..

Men om ni har ett förhållande så vet ni hur det är. Varje dag det är bra mellan er så nämner ni väl inte det för era vänner? Inte sitter ni och pratar i timmar om hur fantastisk kille ni har? Däremot när ni bråkat eller varit oense- DÅ ringer ni era vänner och ältar och ”gråter ut”…haha så har det varit för mig under mina 30 år iallafall. Och exakt samma sak har det varit här på bloggen. När allt rullat på och gått jättebra, då har det varit tråkigt och onödigt att nämna. Jag har också tänkt att det varit tråkigt för er att följa när allt ser likadant ut…. När nått händer- då däremot har jag berättat och visat er. I min värld så vet ju jag verkligheten och tänker att alla ska förstå det, men i er värld så är ju verkligehten baserat på det som jag VALT att publicera. Även där var jag väl jävligt naiv. Jag kunde ha valt att visa upp allt det bra, alla pass då Corvara varit en dröm istället. Då hade ni säkert sett helt annorlunda på mitt jobb med henne. För det är ju så alla ”proffs” gör. De lägger ju enbart upp klipp från pass där det ser super ut. Jag har ju gjort tvärtom, haha. Och det är klart att alla ”åh det är en helt annan häst” när de helt plötsligt får se Corvara gå i lugn fin form, för det är ju något som ni inte fått se mycket av här! Det sista ni då minns från min blogg är det ridpasset jag lade upp på Corvara är när hon bockar och är dampig. Ja, ni hänger nog med. Sedan kan hon ju vara precis lika dampig hos Cornelia te x, men det kanske inte visas upp, och då kommer vi till samma omvänd situation: Det som inte visas upp, det händer inte.

(Nu kan jag ju ödmjukast skriva att Corvara verkligen blivit en helt annan häst efter en längre tid hos Cornelia. Det är ju uppenbarligen därför jag valde Cornelia, för att jag vet att hon är så grym och kan få det att funka. Nu berättar jag enbart min version av mycket, och jag pratar generellt om alla tankar och när jag nämner just Corvara och Fleur så kan det ju knappt undgå någon att Cornelia fick sjukt mkt kommenterar efter första ridpasset om vilken stor skillnad det är på hästen. Och det har ju bitit på mig, för hur kunde jag vara så jävla dum och naiv och tro något annat? På nätet är det verkligen så att det du ser- det är det som är. Jag får helt och hållet skylla mig själv, men för er som lyssnar på mig nu så förstår ni säkert frustrationen man kände där och då…Självförtroendet växte ju inte direkt….

Haha kanske borde jag har skrivit en bok? Eller posta flera delar av inlägget, men jag vill att allt ska sitta ihop så att ni får alla tankar och se alla pusselbitar falla på plats. Ja, åter igen tillbaka till framtiden. Vad händer nu då? Ja, jag vet inte. Min rädsla har tagit över allting. Hur ska jag komma över detta som hänt med Lalle? Hur ska jag sluta jämföra alla hästar med honom och det vi hade för det hör ju till det förflutna… Jag är annars bra på att vända om saker och ting till något positivt. Men i detta fall bara går det inte. Förstår ni att enda sedan jag köpte Fleur (och dessutom redan två månader innan det) så började jag leta efter häst…. Det är alltså ÅTTA månader sedan. I åtta månader så har jag hittat fel på allt, och mina tankar har förstört allt. Tänk om den blir skadad. Tänk om JAG blir dålig några veckor och inte kan träna. Tänk om den är för gammal och sliten. Tänk om den är för ung och oerfaren. Tänk om den säljs för att den alltid river. Tänk om den säljs för att den inte kommer längre. Tänk om jag förstör den. Tänk om den gått felfritt 140 och jag inte fixar det i 120. Tänk om jag inte är redo. Tänk om den blir halt direkt.

Den absolut största rädslan är detta om en skada. Jag har aldrig tänkt så innan! Men jag VET, att om det blir så, då kommer jag bli så jääävla knäckt. Då kommer det vara över. Jag kommer inte ha mer energi, inte mer pengar, inte mer ork. Det kommer inte finnas fler tårar. Lalle satte sina spår i mig så otroligt hårt att ni säkert knappt kan förstå. Bara tanken av att samma sak ska hända- det får mig att knappt kunna andas. Och så har jag som person aldrig i mitt liv varit innan. Jag har alltid kunnat vända något negativt till positivt, alltså jag är typ känd för det hos mina vänner och kollegor. Och nu… det bara går inte…? Jag är brutalt livrädd.

Jag vet att jag dessutom har en hästblogg som kommer läggas ner om detta händer. Star Rider… vad händer med Star Rider? Ska jag jobba med ett företag med hästkläder och varje dag påminnas om min dröm som gått i spillror…  Ja men ni förstår, det känns som att ALLT i mitt liv hänger på den här hästen- och jag veeet ju att det inte är så, men det känns så. Jag skriver det allra ödmjukast och jag hoppas jag kan göra det utan att få skit. Vi får väl testa och se, går inte detta så är det bara så enkelt att jag aldrig mer kan visa mig sårbar på denna blogg. För jag vet att det är som att slänga sig till lejonen. Jag vet inte. Jag har ett hopp om att jag kan få stöd och framförallt tips från er. Och att vi sedan kan göra en nystart på denna blogg. Oftast är det jag som ”drar i trådarna” och tipsar, men nu vänder jag mig till er, som Tyra, en helt vanlig tjej som förlorade sin bästa vän och sin drömhäst i en lång utdragen process…

Jag vill prata lite om Fleur också. Jag vet också ni i efterhand att det kanske var jävligt osmart att köpa Fleur. I Fleurs fall tog mitt djurväns-hjärta över och mitt vilja samt möjligheten att kunna göra det. Jag såg i Fleurs ögon, och såg världens mest snällaste men pressade häst. Hon hade inget självförtroende, hon var totalt bränd. Jag vet inte om jag söker mig efter hästar som är i samma sits som mig som jag känner att jag kan ”rädda”. Någon här refererade till att jag köpte henne för att ”kompensera” Lalle. Ja kanske, tanken har slagit mig. Lalle kunde jag inte göra något åt, jag gjorde allt jag kunde med de resurser jag hade. Sedan är det klart att det gör tusen gånger ondare när någon annan lyckades få honom bättre. Beslutet jag tog ihop med veterinärer och alla var ju det värsta beslut jag tagit. Kanske att jag ville försöka med Fleur för att få någon rättvisa. Jag kan inte svara på det. Det kan vi prata vidare om i evigheter, och ingen kan svara på det. Jag sökte mig ju till Dario som mådde skit och var olycklig. Jag kanske söker mig efter hästar som jag känner är på samma ”nivå” som mig själv. Som mår skit. Och som jag kan rädda för att slippa känna efter hur dåligt jag mår egentligen. Jag vet inte. Eller så söker jag mig till något som redan är ”skadat” så att jag inte behöver gå igenom samma historia som med Lalle, att ha en fin frisk häst som sedan blir skadad. Att det är bättre att börja i fel ände.. Jag vet inte, jag bara spekulerar. Det är ju bara tankar.

I vilket fall så känns det som jag att jag lyckades med Fleur. Iallfall som det känns idag med Fleur. Idag går hon att hantera. Hon är lycklig. Hon går att rida. Jag lämnade henne enbart till Cornelia för att jag kände att jag gjort allt jag kunde med min kunskap i 6 månader med henne. Jag ville ta in ett proffs som sa sitt ord om henne och som inte påverkas av hennes tidigare meriter, som tänker annorlunda och inte bara tänker på prestation. Jag vet ju att Cornelia kan göra ett bättre jobb än mig i hoppningen, för där är jag så sjukt ringrostig och grön i nuläget. Och för att jag skulle få ett helt break med hästarna, att få tid att känna på hur det är att vara hästfri och bearbeta alla mina situationer jag satt mig själv i och bearbeta hela min rädsla med att hitta en bra frisk häst.

Det kommer bli ett kommande problem med hur jag ska göra med Fleur. Den hästen har satt sig i mitt hjärta. Dock så är det ju heeelt fel häst om man jämför med vad jag borde ha. En läromästare som ger mig självförtroendet tillbaka som jag kan ha KUL med. Det är det som JAG behöver om jag ska tänka på mig själv, vilket jag inte gjort i situationen med Fleur. Fleur har ju alla kvalitéer, men hon kan inte vara någons förstahäst som vill ut och tävla och göra karriär med en enda häst. Hon behöver få sin fortsatta tid, hon behöver stressa långsamt. Hon behöver någon rutinerad ryttare som kanske kommer från ponny men har en storhäst och som vill ha en häst att skynda extremt långsamt med, men som man också vet har kvalitéer för ett EM i framtiden om man ger henne det hon behöver. Fleur är ju ändå bara 11 år. Och då kommer frågan som ekar i mitt huvudet hela tiden; Vad är bäst för Fleur???

Ska jag inte köpa ny häst utan ha kvar Fleur? Vad är bäst för Fleur? Vad är bäst för mig? Ska jag tänka egoistiskt? Förstår ni…. alla tankar bara sprudlar. Jag vet ju att jag kan hitta ett perfekt hem för Fleur om det skulle vara så, men jag älskar ju henne. Men jag vill ju få självförtroende tillbaka, jag behöver framförallt en häst som kan ge mig självförtroende för det behöver jag nu. Fleur behöver någon som ger henne självförtroende, och i mitt läge nu så kanske jag bara förstör det som jag, och nu Cornelia, bygger upp med Fleur. Jag vet inte.

Jo sen en sak till. Så har jag ju tänkt såhär, att när jag köpt hästar från te x Veldstar där dom blir behandlade som jävla maskiner och ja, jag vill inte ens säga hur de blir behandlade- då har jag ju alltid känt att jag gör hästen en tjänst- OAVSETT hur det går. Om jag gillar den och vill ha kvar hästen eller om den säljs- vad som än händer så kommer hästen få det bättre. Och OM jag hade varit satsande så hade jag ju aldrig sålt varken Bambo eller Chappe te x- för de har gått (Bambo), eller kan (Chappe) gå svår klass. Och då hade jag ju lärt mig rida typen, jag hade kunnat träna som tusan och anpassat mig. Eller så hade jag kunnat bortse från att Bambo var en rätt iskall opersonlig häst. För då hade det kvittat! DÅ hade jag älskade honom för att han gav mig en nolla i 140. Men JAG, jag som hobbyryttare måste ju ha en häst som jag älskar, jag måste älska personligheten, jag måste få självförtroende och när man har haft en häst som Landfried som jag älskade i personlighet och jag red honom så bra, vi passade som handen i handsken ihop och tog fram varandras bra sidor i ridningen- ja då går det bara inte att kompromissa med eventuellt bra resultat.

Och nu då, nu ska jag till en början leta hästar i Sverige har jag bestämt. Där man kan få en ärlig beskrivning av hästen. Där man inte får svar ang höjd ”Hur hög vill du att den ska vara”. För det vet ni inte om, men så var det när jag köpte Chappe. Jag vet ju att jag vill ha en viss typ, inte för liten under 165 men inte för stor. Och jag frågade flera gånger, och han var 169 nog. Haha… när han kom fram… han var mycket mycket större i typ och allt, no shit sherlock varför gick jag på det? Aja, men här i Sverige kan man lätt prova, man kan ofta få en sann historia om historik- för här är det är svårare att fejka en historia eftersom många har koll på hästarna i Sverige. Och då kommer vi till nästa rädsla. Tänk om jag åker och provar en häst några gånger och allt känns super, och sen får jag hem den och märker att det inte alls känns bra!? Att den inte alls är min typ? Eftersom det varit så så många gånger så finns den rädslan inom mig också. Självklart kan man köpa hästar här också och märka av att det inte passar! Jag menar, om jag säljer en häst så säljer jag den. Då är det helt upp till nya ägaren om de vill sälja, jag har inget med det att göra. Sanno är ju te x såld vidare. Men jag har ju redan 20 000 ögon på mig och jag vet att OM det skulle hända så skulle jag bli brutalt sågad. Så ja- den rädslan finns också.

Nu skriver jag bara om mina tankar. Jag skriver om mina innersta rädslor. Jag vill försöka visa upp er mina känslor och tankar så att ni kanske kan få en lite förståelse för vad som snurrar runt i mitt huvud. Ni kanske är arga över vissa saker som jag skriver som ni tänkt, men ni kanske kan ha mer förståelse när jag själv tänker och känner samma sak och förklarar det för er. Och om det jag skriver är upprörande så hoppas jag innerligt att ni kan ha så pass mycket respekt för en människa som redan är livrädd och ängslig över detta, och inte såga eller hata i kommentarsfälten. För detta är på riktigt, det är mitt liv.

Ibland är vilja, möjlighet och verklighet två helt olika saker. Allt jag VILL är att ha en häst, rida varje dag och tävla. Allt jag VILLE var att Fleur skulle få leva, få chansen att komma till rätta. Och jag hade MÖJLIGHET för det. Jag fixade fram pengar till att köpa henne. Jag kunde betala varje månad för henne. Men REALISTISKT sett så var det brutalt konstigt val, ett alldeles för oegoistiskt val om jag får lägga upp det så utan att låta för oödmjuk. För realistiskt sett på det hela så var det enda jag gjorde; det var att köpa mig ett till problem, i ärlighetens namn. Lägga så mycket pengar och tid på något som kanske aldrig skulle bli bra och så dessutom gick ut över det jag egentligen ville: hitta den rätta hästen för mig. Hänger ni med på hur jag tänker kring vilja, möjlighet och verklighet?

På grund av de val jag gjort, vad jag velat och haft möjlighet till så har verkligheten gjort det ännu tuffare för mig. Jag kan inte rädda alla djur, jag kan inte lägga 12 timmar i stallet oavsett hur mycket jag än vill. Jag vill vara frisk, pigg och ha energi som alla andra, men min verklighet ser inte ut så nu. Ja har ju levt i skuld för det och inte velat acceptera att läget nu är så, att verkligheten säger något annat som inte stämmer överens med min vilja och vad jag har möjlighet till. Och så har det varit de senaste åren. Och det har satt sina spår idag. Djupa spår. Rädslan för att göra om samma misstag är enorm. Jag vill så gärna ha EN häst och det har jag möjlighet till. Men hur är verkligheten för mig egentligen? Verkligheten säger att jag kanske inte kan vara där varje dag pga mitt mående, mina företag. Men det går ju verkligen att lösa, men då sviker mitt samvete mig, för helst av allt vill jag hantera mina hästar helt själv alla dagar i veckan. Och då kommer tankarna på om mitt dåliga samvete tar över, och om det drar ner mig i skiten mer än vad det gör nytta. Så det blir ett ekorrshjul, och det är aldrig bra rent tankemässigt, nån gång måste man ta sig ur hjulet.

Då kommer nästa fråga; vad kräver jag av mig själv? Och då kommer samtidigt en fråga till er: Vad kräver ni av mig? Och en fråga till mig själv igen: Påverkas jag, mina krav på mig själv, på det som ni kräver av mig? Svar ja. Det gör det faktiskt. Om jag ska skriva efter mina känslor så känner och tycker jag att jag har jag gjort mycket för många hästar vars öden hade sett helt annorlunda ut om jag inte funnits. Och kan jag kräva av mig själv att klara av allting själv? Att driva 2 företag, ha två bloggar och samtidigt rida flera hästar om dagen. Nej, det kan ingen kräva av någon. Jag  kan inte göra mer än det bästa av situationen, och med hjälp av min 30-åriga erfarenhet ta besluten om te x mina hästar baserat på det jag tror är bäst för dom. Vilket ha varit att göra mitt bästa, sedan antingen hitta ett bra hem eller ta in hjälp från någon som kan mer. Men kraven många har här på mig, på bloggen, mina läsare, de är betydligt mer orimliga många gånger. Och det gör det svårt för jag lyssnar ju självklart mycket på er. Hade jag kunnat klona mig till tre personer så hade det gått, men jag lever inte enbart för hästar och ridning och det hoppas jag ni förstår eller kan förstå nu åtminstone 🙂

Just nu står det 10-0 till rädslan och verkligheten. Jag vet innerst inne vad jag borde göra. Och vad som blir bäst. Men tänk om det blir fel? Tänk om det är fel beslut, baserat på andra gamla situationer där min vilja och mitt hopp har tagit över det realistiska tänket? Jag hoppas verkligen att jag kan dela med mig av det här och att ni kan utgå ifrån att jag vill dela med mig av det här, för det är en jättestor del av mig och hur jag tänker. Inte bloggaren Tyra, utan av mig som person.

Okategoriserade

Tävla

Tävla om tre signerade böcker. Instagram @riding_by_tyra ❤️ Idag dras vinnare från senaste tävlingen och en ny tävling kommer upp, så följ. ❤️

  
 

  Hoppträning

Ridövning – landa i rätt galopp

Den här ridövningen passar bra för dig som vill öva på att byta galopp över en bom eller landa i rätt galopp efter ett hinder. Gör såhär: Placera tre bommar, enligt skissen nedan.

övning 6j

 

Den här övningen utförs i galopp och är en utmärkt möjlighet att öva sin avståndsbedömning, jag brukar alltid tänka så. Försök föreställa dig när det är tre galoppsprång kvar till avhopp, kunde du pricka rätt? Var nog med att titta upp och rida i mitten av bommarna och inte gena.

När du sedan kommer på mittenbommen/hindret är det en utmärkt chans att göra ett galoppombyte över och landa i rätt galopp. Var noga med var du har stödet, titta dit du ska, att hästen är formad runt innerskänkel och visa vägen ledande med innertygel så att hästen är svagt ställd inåt i den galopp den ska landa i. Landade hästen i rätt galopp? Om inte – rätta galoppen och fortsätt.

 

Okategoriserade

Stor utförsäljning på kontoret

Hej! Jag vill bjuda in dig till vårt kontor den 2 Mars ? Då kommer vi ha en riktigt stor utförsäljning med priser som ni aldrig sett innan. Så kom till vårt kontor, Koppargatan 11, kl 15-20.00, onsdag nästa vecka. Ligger några 100 meter från Ingelsta Centrum. ?

Här står lite mer info:

  

Translate »