Allmänt

Livet från rullstol…

Hej allihopa  Jag har haft 2 bakslagsdagar, eller vad man nu ska kalla det. Två dagar där jag backat i stegen mot rätt riktning, tyvärr överansträngt musklerna och har inte kunnat träna knappt, inte gå och har haft mycket ont. Om jag var på ruta 1 i smärta när jag kom in, så gick det kanske framåt till ruta 6 efter några dagar och de senaste två dagarna var vi tillbaka på ruta 2, så ont har jag haft. Så det är därför jag inte har kunnat blogga, har inte kunnat/orkat öppnat datorn ens. Men inatt är den första kvällen på 8 nätter som jag har sovit, så jag hoppas denna dag blir bra! Här får man verkligen ta en dag i taget…

I och med bakslaget så har jag självklart haft bakslag psykiskt också. Mått väldigt dåligt och brutit ihop massor. Man lever lite i en bubbla här och när jag får bakslag så kommer jag också tillbaka till verkligheten lite och inser åter igen allt som har hänt, och allt som kommer behöver ske och förändras i mitt liv i framtiden. Man får bara inte börja tänka negativt för då är det kört för då bryts man samman. Det är ju så enormt mycket sorg i allt det här och jag måste ha kvar mitt fokus. Jag vill hela tiden skriva (blogga) och dela av mig om precis allt, men hur mycket jag än vill så går det tyvärr inte pga smärtan, orkeslösheten och sorgen ibland. Men jag kämpar, jag lovar er.

Dock så tänkte jag föra lite dagbok här, och även om det är dag 9 idag så skulle jag väl kunna börja på dag ett idag eller imorgon? Det gör väl inget att det förskjuts lite? Tänkte att det vara skönt för mig att få smälta allt som händer och att vi ligger lite i efterhand. Händer något jobbigt idag så kanske jag inte ens orkar skriva om det imorgon, så på detta vis kan det väl bli bra, är det ok för er? Jag vill börja på dag 1 så ni får höra hela den här sjuka storyn om allt som hänt på sjukhuset. De första två dagarna så fick jag ligga på kirurg-avdelningen eftersom det var fullt på ortoped-avdelningen där jag egentligen ska ligga. Det var de VÄRSTA 2 dygnen i hela mitt liv. Jag har aldrig i mitt liv blivit så dåligt behandlad, förnedrad, och varit med om ett sånt trauma alltså. Det är vidrigt, finner inga ord knappt. Men jag ska hitta orden så jag kan förmedla det vidare för detta ska inte gå obemärkt förbi.

När jag delar med mig av min vård här, så vill tillägga här, och jag kommer nämna allra högst upp i det inlägget, att jag även stött på och lärt känna några fantastiska människor som jobbar inom vården här också. Dessvärre så är det en låg skara %, vilket är väldigt chockerande… Men de som är fantastiska- det kompenserar upp en stor del av ”livet” som jag har här nu. Innan de bra människorna på denna avdelning kom in i bilden så var jag så psykiskt nedbruten att jag inte ens ville leva mer. Så sjukt har det varit.

Jag hoppas på att allt bara blir bättre och bättre nu, man får aldrig tappa hoppet!  I vissa lägen och situationer så är hoppet allt man har, så det får man bara INTE förlora. Livet i rullstol har förändrat min syn på livet kan jag säga. Allt det man tar för givet, allt det uppenbara, det är något som man inte reflekterar över i dagens stressiga samhälle. Mitt liv är förändrat, även om jag kommer kunna gå igen så har jag förändrat min syn på livet. Och när allt detta är över så kommer något positivt komma ur det här, det är jag övertygad om. Och så måste alla ni som är i liknande situationer som mig tänka också på 

IMG_5180

46 svar till “Livet från rullstol…

  1. Sydney skriver:

    Fina Tyra, det här klarar du. Men jag tycker inte du ska dela med dig så ingående just nu av hur du mår och vad som händer. Det kommer bara skapa en väldigt massa negativa kommentarer och ifrågasättanden. Du behöver din energi för dig själv och ditt tillfrisknande. Om du behöver skriva av dig, börja med att skriva på anonym blogg eller inlägg som inte postas. Vänta tills det har gått 2 måader och läs inläggen igen då, och avgör om det är något av det som du vill dela med dig av då.

    Om du oroar dig för att hålla bloggen vid liv, nöj det med 1 uppdatering per vecka, och bjud istället in vänner till att gästblogga närmsta 2 månaderna. Den som har hand om Mille kan ju posta lite snälla uppdateringar och bilder, hälsningar från tjejerna på starrider, etc. Allt medans du jobbar på att enbart tillfriskna.

    Kram!

    1. Jennifer skriver:

      Håller med angående att Tyra kanske inte bör dela med sig av allt som händer på sjukhuset. Det lär komma en massa hat, ifrågasättanden och arga meddelanden från de som arbetar inom vården som tar illa vid då de går på knäna med de knappa resurser de har. Det kommer liksom inte hjälpa, utan det siktas bara mot fel människor tror jag.
      Däremot skriva om måendet och rehabiliteringen är ju en annan sak 🙂 Allt gott!

  2. Karin B skriver:

    En stor styrkekram till dig! Fortsätt kämpa och tappa aldrig hoppet. Jag tror på dig!

    http://www.junitjejen.se

  3. Fanny skriver:

    Kämpa på Tyra! Jag känner ett par vänner som nästa fått ge livet med sig i ridolyckor, men de sitter uppe på hästen igen, även om där gick flera månader/några år och de har kommit sig tätt på 100% ( den ena en njure fattigare, båda med några helade ben rikare). Själv som läkare som har varit mycket på ortopedisk vet jag hur mycket tålamod det kräver av patienter att låta tiden leka frakturerna. Massa massa tankar din väg från Danmark!!!

  4. Johanna skriver:

    Vilken jäkla hjälte du är! Heja! ❤

  5. Ida skriver:

    Men du, inte sjutton ska du väl känna skyldighet att blogga när du har det som du har det. Tror alla kan skriva under på att de har full förståelse ifall du inte skulle blogga mer än en gång i veckan, eller inte blogga alls för den delen. Och om det mot all förmodan skulle vara någon tomte som inte har förståelse så är det väl den sista som du ska tillfredställa. Kämpa på, är det någon som fixar din situation så är det du! Massa kärlek och Heja till Tyra ❤️

  6. Jessica kraft skriver:

    Go Tyra!👊🏻👊🏻 det är det vi vet, du kommer klara detta galant! Du är otroligt stark!💪🏻 vi lider med dig och tycker hemskt mycket synd om dig men du kommer kunna komma tillbaka och göra allt som du gjorde innan, bara att det kommer ta lite tid men det är du medveten om och det gör dig som sagt stark och att det blir som en morot för dig💁🏼. Krya på dig och kämpa på!👊🏻 jag tror på dig till 110%!!! ❤️ Kram

  7. Lina -elitryttare skriver:

    Men kära nån! Läste tillbaka vad som hänt, hade helt missat allting. Stor styrkekram till dig Tyra! Jag lider verkligen med dig! Du fixar detta!

  8. Epona skriver:

    Blir så ledsen för din skull. 🙁 Det du skriver om bemötandet i vården låter helt främmande för mig. Är själv sjuksköterska på ett sjukhus och har inte alls märkt av att kollegor skulle bete sig illa. Men däremot gör ju neddragningar i vården att det inte går att ge en sådan värdig vård som man skulle vilja. Bara det att behöva hjälpa en ung människa med att torka avföring på en flersal.. Vad hände med integriteten och sekretessen? Jag har också varit med om en pat som dog i korridoren för alla salar vad fullagda. Hemskt och inte alls det jag vill vara delaktig i men läget är tyvärr hemskt på våra sjukhus idag.
    Jag hoppas det vänder för dig och det blir bättre samt att personalen på sjukhuset är schyssta mot dig. Hör med den personalen du gillar om de kanske kan ta hand om dig så ofta det går? Det brukar ju vara så att man delar upp pat mellan sig när arbetspasset börjar.

  9. Emma skriver:

    Var de 2 dagarna de värsta i ditt liv? Då undrar jag vad personalen gjort mot dig som varit så fruktansvärt? Det låter ju på dig som du blivit torterad eller något liknande.

  10. Lillgammal - en annorlunda mammablogg skriver:

    Ja man får onekligen ett helt annat perspektiv från rullstolen…
    Nästan så jag glömt bort hur det var ”före”

    Du grejar det här och kommer samla nya krafter – bara du ger det tid ♥️

    kram http://www.lillgammal.se

  11. A-K skriver:

    Jag trodde inte det gick att sitta om man har frakturer i bäckenet, eller? Det om något måste göra ont tänker jag. Olyckan kunde ha varit så mycket värre, Mille mår bra och du kan rehabiliteras. Tänk om du blivit förlamad t ex. Jag har gått igenom (och går igenom) en massa hälsoskit och försöker se ett värre scenario framför mig.

  12. Lina skriver:

    Du är stark tyra och jag lider verkligen med dig men om någon klarar detta så är det du ❤
    Vi är med dig och har full förståelse att du mår dåligt och inte orkar blogga.

    Nouw.com/linanilsson91

  13. Bea skriver:

    Krya på dig och samla kraft! <3

  14. Malin skriver:

    Tycker att du kan få bryta ihop, tyck synd om dig själv, gråt om du behöver, sluta vara så stark. Du har ont, det är psykiskt jobbigt att vara så förhindrad att leva normalt, det är inge fel att bryta ihop lite, gråta, tycka synd om dig själv osv. Sluta puscha dig själv, börja acceptera livet som det är och dina begränsningar du kommer ha ett tag framöver.
    Och mår du så dåligt att du inte vill leva längre pga frakturer som kommer läka och smärta som kommer försvinna så tycker jag du ska kräva att få träffa en psykolog på sjukhuset, för det är inte normalt dåligt mående i din situation.

    Ta hand om dig själv, och hoppas ditt mående blir bättre snart 🙂

  15. Elin skriver:

    Ät magnesium sen, det hjälper muskler att läka!

  16. Matilda skriver:

    Är det något som du har funderat på länge ?? Hur som haver känns det fruktansvärt onödigt att ställa den frågan nu..

    Lider med dig Tyra. Kämpa på och håll hoppet vid liv. Allt kommer bli bra!!

  17. Malin skriver:

    Men tror du hon var i skick att konfrontera någon precis när detta hände? Hon hade sjukt jäkla ont, i chock och säkert inte helt ”med” i sinnet. Hur tänkte du nu?

  18. R skriver:

    Prova göra annorlunda denna gång Tyra. Är bloggandet och allt den rätta vägen? Kan dock förstå om du behöver stödet, all förståelse för det. Men att du ännu en gång ska köra bloggracet och dokumentera och berätta för alla..har det gjort dig gott innan? Kan bara du svara på! Jag hoppas du kryar på dig och klart du kommer fixa detta också! Men något måste bli annorlunda verkar det som

  19. Nina skriver:

    Lilla Tyra! Ge inte upp!
    Jag skadade mig också vid en avramling för snart tre år sedan, dock skadade jag mig inte lika mkt som du. Men jag fick en spricka i benet, vilket gjorde att jag inte kunde gå på tre månader. Jag mådde ganska dåligt i början(psykiskt) för att jag inte kunde gå ut med hunden, gå överhuvudtaget, inte bära ens en kaffekopp(eftersom jag gick på kryckor), mm. Det var hemskt! MEN…. det gick över! Och det kommer det göra för dig också!! Det är okej att vara ledsen ett tag, men sen måste du rycka upp dig och vara stark! <3

  20. Anna-Maria skriver:

    De som jobbar på den avdelningen du vårdas på kommer garanterat få nys om din blogg, så ett tips är att inte skriva ingående alls om vad som händer. Det kommer inte gynna dig på något sätt.

  21. Sara skriver:

    Oroa dig inte över att blogga! Jag tror det är bättre om du gör som ovanstående skrev – Posta allt i en anonym blogg och uppdatera oss om allt det ”överordnade”. Dela inte med dig av en dagbok redan nu, inte när du är i sådan sorg <3 Kolla serier, pussa maken och krya på dig. Inget annat ska du överhuvudtaget tänka på.

    Vackra fina Tyra. Du har verkligen änglavakt med tanke på hur illa det kunde gått (vi måste försöka se det positivt). Krya så mycket på dig vackraste du!

    Ps. You rock the wheelchair! 🙂 Snygging.

  22. Milla skriver:

    Tänker på dig 💕 Det här kommer du klara galant! ❤️❤️

  23. Viktoria skriver:

    Tyra, förstå att kroppen är magisk. Den fungerar utan minsta underhåll och gör allt den är gjord för att göra. DU kommer läka, det kommer ta tid. Men, du kommer fungera igen. Och i ditt fall hade jag fokuserat på att det enbart är 6månader tills du kan sitta på hästryggen igen (förutsatt att allt går som det ska, och du lyssnar på kroppen). Andra hamnar i rullstol och lämnar den aldrig igen, att vinka hela sitt liv farväl, föralltid. Du har 6månaders väntetid, sen kan du göra allt du alltid gjort och se det med helt andra ögon, uppskatta minsta lilla grej.
    Hade jag varit du hade jag försökt se det fina i det, uppskatta att du ändå känner smärta, känner framgång och motgång i detta.
    Andra blir förlamade, känner ingenting varken psykiskt eller fysiskt. De vet att hopp inte är en känsla att omfamna, deras framtid är redan spikad. Du har ont, men du kommer bli Bra igen.
    Och då gör det inget, du kommer bli Bra!
    Allting har sin tid, och nu måste du ägna 6månader åt detta jävla skräpet, men vad är 6månader i jämförelse med de 80-90 åren du ska leva? Inte ett smack, för du har ju hela livet på dig! Håll kämparglöden uppe, livet är inte över för dig snäckan, inte ens lite!😚

  24. Anonym skriver:

    Sänder styrka din väg och önskar dig lugn och ro.

  25. C skriver:

    Önskar dig lugn och ro och sänder styrka.

  26. Matilda - skogsrusset.se skriver:

    Vart är du inlagd?

  27. Lina skriver:

    Vilket underbart kort ändå. Utstrålar kärlek och sårbarhet <3 pepp till dig tyra!! Och som någon annan skrev, kasta dig nu inte ut till vargarna i dina inlägg. Du behöver all positiv energi du kan få nu och inte dras ner av massa elaka kommentarer och galna kommentarsfält. Du kanske kan spara lite på vissa detaljer? Du gör SJÄLVKLART som du känner och vill själv. Kram <3

  28. Ellen skriver:

    Vill bara ge lite kraft å styrka. Jag red och tävlade från 7-23 år. Men började få ont när jag var 15, mellan 23-26 år var jag i stort sett sängliggande (hade mellan 80-100 haltande steg per dag) med en sån smärta att jag ville hugga av mig benet. Fick tillslut diagnosen aggressiv reumatism och fick en ny höft. Fick en son och sedan nu har jag en inflammation runt aortan (och reumatisk värk i typ varje led). Har inte suttit på en häst på 9 år, (fick sälja min drömhäst). Men har haft sån smärta att jag legat med 112 inknappat på mobilen varje kväll i flera år. Jag vet vad smärta är och jag vet hur det är att må skit men min räddning i detta är att jag får ha 1 dag i halvåret och tycka synd om mig själv, gråta och vara arg, sen får jag inte gnälla mer. Det finns barn och djur som är sjuka, som har sån smärta. Klarar dom det har jag fan inget rätt att gnälla. Jag är vuxen, jag är en tuff bondjänta som klarar allt trots att jag kommer ha denna sjukdom hela livet, äta 10 tabletter varje dag, dropp 1 gång i månaden. MEN det finns dom som har det värre!! Du klarar detta, ge inte upp, du kommer komma upp på hästryggen en dag. Det kommer inte jag men jag överlevde det också och inte hänger läpp. Idag är jag bara glad så länge min inflammation inte ger sig på hjärtat.. vill se min lille grabb växa upp!

  29. J skriver:

    Ska bara säga dig att som patient inom vården så är man oerhört utsatt! Och är man allvarligt sjuk så är det sällan man orkar ta fighten just då! Jag blev väldigt illa bemött av en läkare som nästan verkade tycka att jag var larvig som kom in med lite magont. Han skickade hem mig med lite panodil och orden ”det är nog bara mensvärk”. Några timmar senare så rusades jag in till sjukhuset för en akut bukoperation… visade sig att min tunntarm hade snurrat sig riktigt illa och höll på att dö. Så nej det är inte alltid man säger till just då och nu… Dessutom så litar man på läkare och vårdpersonal och förstår inte alltid att något inte är okej/rätt förens efter ett tag när det har hunnit sjunka in. Och ibland säger man till men blir inte hörd… //Kroniskt sjuk och har mött på alla möjliga dumhuvuden i vården (Men också många underbara <3)

  30. Camilla skriver:

    Herregud vad jag lider med dig!
    Du tar dig ur detta och snart uppe på hästryggen igen! 🙂

    Kram
    camillabergquist.se

  31. Polly skriver:

    Kära nån, finner inga ord för detta. Vad hemskt men det är som du säger man ser livet med andra ögon när man råkar ut för saker. Att ha en fungerande kropp annars ändå klagar man. Jag hoppas det går bra för dig vilket det kommer att göra.
    Jag jobbar inom vården och jag vet att det är stressigt, men ett dåligt bemötande behöver man inte ha för det. Styrke kramar http://pollysvensson.blogg.se

  32. Ulrika skriver:

    Hej Tyra!
    Ville bara kommentera att när jag opererade min höft och fick gå på kryckor efteråt var jag helt knäckt (inte att jämföra med det du går igenom dock). Men något bra jag fick med mig var att jag inte längre KUNDE agera rastlöst på samma sätt och jag hittade så småningom ett lugn i det. Jag var ju ”fast” där jag var och hatade det, men vande mig så småningom och har haft stor nytta av det. Hade aldrig hänt annars.
    Stor kram!

  33. Maria skriver:

    Jag hoppas du ser skillnad på dålig sjukhuspersonal personal och sjukvårdspersonal som går på knäna på en arbetsplats som på grund av politik och indragna resurser är ett sjunkande skepp med extremt dåliga förutsättningar. Jag hoppas du har läst åtminstone lite av allt som skrivs i media om sjuksköterskornas ohållbara arbetssituation innan du hänger ut personal. Fick du ovanligt dålig vård och bemötande eller är det helt enkelt så att vården i Sverige just nu har för dåliga förutsättningar för att personalen ska kunna ge den vård de egentligen vill?

    Om du till exempel syftar på att behöva bajsa på ett bäcken i en flerbäddsal och bli torkad av personal där inne så är det inget specifikt för dig utan så det ser ut och sett ut väldigt länge och något alla med t.ex bäcken- och ryggskador går igenom. Och framförallt inte en arbetsuppgift som känns kul för personal att utsätta någon för heller.

    KANSKE SKA DU PROVA ATT SKRIVA ETT INLÄGG OM DEN FANTASTISKA PERSONALEN DU MÖTT ISTÄLLET FÖR ETT ARGT MOT DE SOM DU ÄR MISSNÖJD MED? Prova något nytt, hylla det som behöver uppmuntras och låta det andra passera?

  34. Ridfröken skriver:

    Fy vad hemskt att detta skulle hända, förstår verkligen att allt känns superdeppigt just nu!
    Du har fått många kloka kommentarer, även om det är skönt att skriva av sig så tror jag stenhårt på att inte dela med sig av det mest privata eller det man blir mest frustrerad över just när det händer. Spara det i några månader och se om du kanske ser lite annorlunda på det efter ett tag. Eller ja, det gör du förstås som du vill men så skulle nog jag ha tänkt i alla fall, jag tänker inte riktigt klart när jag är mitt i något jobbigt och folk suger ju verkligen åt sig sådant som skrivs på en blogg och då kan jag tänka mig att man bara får en massa negativ energi som svar när man försöker vara aktiv och dela med sig.

    Sen får livet lov att kännas skit även om det alltid finns de som har det sämre och som har råkat ut för värre saker – men det kan ändå vara bra att tänka en sväng på just dem. Som andra har skrivit, du kommer ändå att bli bra. Du kommer att kunna rida igen om ungefär ett halvår. En sån underbar tur i den hemska oturen. Jag menar det inte som att du inte får känna dig skitdeppig över det som har hänt eller tycka att det är jobbigt, för det klart att det är! Men jag menar det faktiskt som pepp även om det kanske inte känns så. Jag har en bekant som var med om en olycka för några månader sedan som hade tagit hans liv och lämnat kvar två små döttrar ensamma utan pappa om saker och ting bara hade skett lite, lite annorlunda – nu fick han en riktigt seg och jobbig skada istället men han kan inte annat än vara tacksam och lycklig över att det gick såpass bra som det gick – med tanke på hur dåligt det kunde ha gått. Som sagt, jag menar absolut inte att förminska dina skador på något sätt och jag tycker att man har all rätt att må skit och tycka att allt är orättvist och pissjobbigt även om det finns de som har det värre – men jag tänker att det kanske kan hjälpa lite psykiskt, att försöka hitta någon ljusglimt med att det kunde ha gått värre och att du åtminstone slapp det? Om det inte funkar så ignorera bara min kommentar! 🙂 Krya på dig!
    http://www.ridfroken.blogspot.com

  35. Saga skriver:

    Hej,

    Skriver det här i egenskap av ortoped mer än något annat och för att försäkra mig om att du får rätt vård.

    Tolkar din beskrivning av skadorna och framförallt din beskrivning av ditt tillfrisknande som att du har en spricka i bäckenet och inte en fraktur (alltså att benet skulle ha brutits). Är det rätt uppfattat?

    För om du har en fraktur låter det extremt märkligt att du inte skulle opereras. Och framförallt, att du skulle kunna röra dig på det sätt du kan nu.

    Vänligen,

    En bekymrad läsare som råkar vara läkare

    1. Tyra skriver:

      Saga- Hej, har du läst mina inlägg? Förstår inte vart din tolkning kommer ifrån när det står klart och tydligt att det är en stor fraktur över hela sidan på bäckenet? :S Dock så korsar den inte höftleden och därför säger dom att det inte hjälper att operera eller nita ihop. Konstigt att du är läkare och säger så och att du skriver att det är extremt märkligt att jag tillfrisknat på det sättet som jag kan för det har jag uppenbarligen gjort? :S Jag har inte svarat på en enda kommentar men jag såg din kommentar just precis. Om du är läkare på riktigt och tycker det är konstigt så får du gärna maila mig ditt svar så jag inte missar. Allt här har ändå gått åt skogen i min behandling, och jag har fått ligga på fel avdelning från början eftersom det var fullt på ortoped. Men åter igen så har ju fler läkare kollat på frakturen och sagt samma sak. Jag har frågat flera gånger eftersom frakturen är så står och de säger att det inte är någon fara… Vill inte missa ditt svar så maila isåfall på info@tyras.se. Mvh Tyra

      1. Saga skriver:

        Hej,

        Svarar gärna här då jag inte vill att någon ska få fel bild av vad jag ville få sagt med min förra kommentar.

        Jag misstror på inget sätt att du tillfrisknat på det sätt du gjort. Och det var inte det jag skrev heller. Det jag skrev, och menade, var att ditt tillfrisknande talar för att det rör sig om en spricka. Men ditt första inlägg om skadorna (ja, jag har läst det du skrivit) fick det att låta som att det rörde sig om en fraktur.

        I vardagligt tal brukar man skriva att något är brutet både när det rör sig om sprickor och frakturer. Min vilja är på inget sätt att ifrågasätta dig. Jag ville som sagt bara veta om det rörde sig om en spricka eller en fraktur.

        I vardagligt tal pratar man även om ”bäckenbenet” som om vore det ett stycke skelett när bäckenet i själva verket består av fyra ben. När jag läste ditt första inlägg tolkade jag det som sagt som att det rörde sig om en fraktur (och inte en spricka) men även som att samtliga fyra ben i bäckenet skulle vara drabbade.

        Det var mot den bakgrunden jag ställde mig frågande till läkarnas val att inte operera. Nu skriver du dock att frakturen ”inte korsar höftleden”. Gissar att du menar att de två ben i bäckenet som kallas höftbenen inte är drabbade av frakturen? Att frakturen drabbat korsbenet och/eller svansbenet?

        Enda anledningen till att jag skrev var för att jag blev lite orolig. Och eftersom du skrivit att du vill släppa in oss läsare i hela processen trodde jag att frågor var välkomna. Men jag borde antagligen ha låtit bli.

        Önskar dig allt gott!

        1. Tyra skriver:

          Saga- Hej nej du skulle inte låtit bli. Men jag har fått så många ifrågasättningar och det är enormt frustrerande när det görs på sånt elakt vis, det är helt sjukt hur folk är funtade när någon redan förlorat allt i sitt liv och mår enormt dåligt (nu menar jag absolut inte att du är en av dom). Jag har dessvärre ingen spricka, utan det är brutet. Och jag kommer lägga ut en bild på hur det ser ut, och sen har jag ju fått röntgenplåtarna äntligen också. Tack, önskar dig också allt gott, kram

  36. Marlene skriver:

    Tyra..
    Tänk på dig själv nu. På riktigt är jag orolig va kommentarerna mm gör med dig. Ge inte ut mer. De får mer att hitta på om. Fokusera på dig. När du sedan har ork så anmäl människan som fortsätter skriva som hon gör om dig på sin blogg.
    Hon mfl kommer få dig nertryckt tills du inte orkar mer!!
    Tänker på dig!

    1. Tyra skriver:

      Marlene- Hej tack för din omtanke, det är ingen fara. Den bruden lyckas inte knäcka mig, tycker det är så enormt tragiskt att det finns forum där folk älskar att hata och sparka på de som redan ligger ned. Fruktansvärt. Men tro mig, det kommer inte hända och den som skrattar… vi får hoppas att kharma gör jobbet 🙂 Tack för din omtanke, stor kram

      1. Marlene skriver:

        Låter bra! Ta hand om dig nu! (En dag skriver hon om en svag person och även de som kommenterar, där den personen ger upp sitt liv det är skrämmande.)

  37. Jennie skriver:

    Så fruktansvärt det du går igenom just nu. Jag har varit med om något liknande, en ridolycka som slutade i katastrof. Jag skulle testa att börja rida, men redan efter ett par månader låg jag på sjukhus med en rygg som var bruten på tre ställen och en hand som var bruten på två ställen, samt några stukningar. Min skada var inte lika omfattande som din (som tur var blev jag inte förlamad), men det tog lång tid att komma tillbaka från det. Fortfarande har jag men efter den skadan som kommer sitta kvar hela livet. Började aldrig rida igen efter det, även om jag ville fortsätta i början. Tyvärr tog rehabiliteringen för lång tid och när jag var såpass bra att jag kunde börja rida hade jag tappat suget och var dessutom livrädd för det. Din ridkarriär är ju betydligt längre än min så jag tror och hoppas att det inte blir så för dig. Du är en fighter och en kämpe, även om det kanske inte känns så just nu. Man känner sig inte särskilt stark med massa brutna ben.. kämpa på, ta det dag för dag. Styrkekramar. ❤

  38. Madeleine skriver:

    Vill du verkligen blogga öppet om detta, nu? Vore det inte sjukt skönt att skriva i en privat dagbok? Bara för dig själv?
    Lider så med dig, men tvekar inte på en sekund att du kommer ur detta starkare.
    Blir så rörd av bilden, känner igen mig så. Många kramar, glöm inte att vi är väldigt många som ”have your back”! <3

  39. Sanna Zachrisson skriver:

    Det skrämmer mig lite när jag läser hur många som uppmanar Tyra att inte blogga just nu för att det finns så mycket negativt i henne liv just nu, att hon inte ska gå in så mycket på det som hon upplever som väldigt jobbigt. Jag håller med och vet att man i stundens hetta kan uttrycka sig på ett mer negativt sätt. Men detta är ju vad Tyra upplever, det är hennes verklighet och liv just nu. Sedan har ni hört talas om traumatisk chock? Någon som kan sitta i länge och övergå till PTSD om man försöker trycka ner dom känslor och tankar man bär på. Varför ska människor så fort dom må dåligt tystas ner? Inreda prata om det som tynger och får en att endast i svart och inget ljus i tunneln. Vi behöver vara öppna om hur vi mår, även när vi mår skit! Och om att skriva är ett sätt att få ur sig det, så det är väl super om Tyra nu vill göra det. I dom mest svåraste stunderna i livet har vi människor behov av att få uppmärksamhet och bekräftats för att på något sett fortsätta få vara och bli sedd precis som innan. Även om Tyras prognos ser ut som hon kommer kunna rida igen på ett halvår så måste folk förstå vilket trauma detta är för henne. För även om hon kommer kunna rida igen så kan hon inte det nu. Henne största och viktigare mening i henne liv har tagits ifrån henne på obestämd tid. En livsgnista. Nu tycker jag att Tyra är enorm stark oc vet att hon kommer fixa detta men också för att hon vågar vara sårbar och visa även dem sidan av sig själv och det helvete hon nu lever ni. Stäng inte ögonen för sånt som är jobbigt, sluta inte lyssna när en person har som mest behov av att bli hörd och tysta inte en röst som vill berätta!

    Till dig Tyra <3 jag bloggar för UngVuxen som jobbar med att förbättra psykisk ohälsa för unga vuxna och för att fö bort tabun kring psykisk ohälsa.
    Har levt med det själv hela livet så jag vet vad jag pratar om.
    Tveka inte att höra av dig till mig om du behöver stöttning, motivation, någon som vill lyssna på allt bär på inte bara det positiva. Styrkan vet jag att du har inom dig!
    Min blogg : http://ungvuxen.se/blogg/sanna-zachrisson/
    Kramar /Sanna Ungvuxen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Translate »