Livet från rullstoll till hästrygg

De innersta känslorna…

Klockan är 03.27 på natten och jag sitter klarvaken, precis som de senaste 21 dygnen sedan jag var med om denna olycka. Jag kan inte ens gråta längre för alla tårar i hela kroppen är ödslade för ett år framöver, tror jag. Det känns så. Att gå igenom detta och försöka vara stark utåt sett, le till alla man träffar, skämta och driva om sig själv och bjussa på det, trots att man blöder inombords. Jag har hela tiden haft den tanken att om jag är positiv utåt så är min omgivning positiv. Och jag vill vara det. Antingen så är jag naiv, blåögd, lever i förnekelse eller så vill jag bara inte acceptera att ”det är som det är”. Jag försöker förhålla mig till att allt ska bli som det var, inom en snar framtid.

Det är det enda jag tänkt på, det är allt jag fokuserar på. Att försöka säga till alla att ”allt är bra” och att allt går framåt och vara positiv och stark hela tiden när man samtidigt gråter och blöder inombords och känner sån enorm sorg över allt som har hänt- det är himla svårt. Men när natten faller in, alla har åkt hem, alla har gått och lagt sig och sover…då är det jag som sitter vaken. Då känner jag, i min ensamhet. Då känner jag sån ilska, besvikelse och sån enorm sorg. Jag har letat och åkt land och rike runt för att hitta min drömhäst. Det tog nästan ett år. Och att blomma ut på det sätt som både jag gjorde med Mille, och som Mille gjorde med mig, det var helt underbart och det var länge sedan som jag kände mig så lycklig.

Sedan händer en grej, det går på en sekund, och ALLT försvinner ifrån mig. Framför min ögon, på tre sekunder. Förutom all smärta som hela tiden påminner mig om allt som jag inte kan göra så gör det nästan ondare psykiskt. Från att vara fullständigt pigg, frisk och lycklig till att den lilla sköra tråden går sönder och allt rasar samman. Jag kan inte ta hand om min egen lilla hund ens som har varit vid min sida 24/7 i över 3 års tid. Inte laga min egen mat. Inte ta på mig kläder. Inte hämta mina kläder. Inte lyfta min katter. Inte krama min pojkvän. Att inte kunna göra allt som man planerat tillsammans med familj och vänner. Att inte ens kunna åka till stallet och ta in sin egen häst som man vet står där. Han står några mil ifrån mig i en hage, men jag kan inte åka dit och ta in honom och borsta honom ens.

I helgen är det tävlingar på Gark i Gislaved. En tävling som jag sett fram emot i flera månader. Jag skulle tävla hela helgen. Ha Mille hos Amelie och bo där några dagar. Star Rider ska ha en liten monter på plats. Jag har längtat såååå mycket. Nu får vi åka dit med en bil utan transport för att lämna av segertäcken som vi ska sponsra med och allt till montern. Ingen Mille. Allt gör så himla ont. Och jag påminns ständigt. Jag försöker envist göra allt här hemma och klara av allting. Gå med kryckorna fast det gör ont. Smärtan i kroppen känner jag hela tiden. Och gör jag inte det så påminns jag. Om jag går med kryckan och tappar balansen så strålar det till på sidan av höften, och så tar jag emot med armen i väggen och då hugger det till i armen. Och jag är väldigt envis, och frustrationen är stor när jag inte kan göra det jag vill.

Jag har hoppats och jag har tvekat. Ska jag upp i sadeln igen? Ska jag inte? Ska jag sälja Mille? Kommer jag kunna rida igen? Ska jag bara skita i allt som får mig att må så bra? Kommer jag våga mig upp i sadeln och hoppa igen? Det har känts så, det har inte känts så. Tänk om jag aldrig mer kommer våga tävla? Ska jag då ha den typen av tävlingshäst i stallet? Tänk om läkaren har rätt, tänk om det tar ett helt år tills min arm blir bra? Höften är jag inte jätteorolig över för den blir bättre och bättre, men armen blir sämre, gör ondare och ingen rörlighet utåt. Tänk om det tar ännu längre tid? Alla tankar snurrar i mig. Jag älskar min häst och jag saknar honom och ridningen varje sekund.

Jag kan inte somna. Det gör för ont. Trycket över bröstet är för hårt. Värken dunkar. Illamåendet tar över. Varje kväll. Andreas sover och jag sitter här. Och trots att jag vet att jag kan skatta mig lycklig över min underbara familj, vänner, djur, företag och allt jag har så kan jag inte tänka på annat än att jag inte kan göra något som jag vill. Jag har en rullstol som kan ta mig fram och tillbaka i huset. När jag för 3 veckor sedan kunde springa omkring, åka till stallet och hoppa av lycka. Och att jobba med något som ständigt påminner mig om det som jag älskar mest och inte kan göra, det gör också ont. I förrgår vad jag på kontoret och fick se alla jättefina schabrak, träns, täcken mm som jag köpt in. De var så fina, och allt jag tänkte på var att jag själv inte kommer kunna använda något av detta på flera månader framöver. 

Detta är den bittra sanningen. Jag försöker vara stark. Jag försöker välja vad jag skriver om, vara positiv och vilja utstråla att det ska gå galant. Men när man egentligen tvivlar på det själv hela nätterna, då är det svårt att hålla samman på dagarna. Jag har valt att inte skriva om alla kvällar som jag tillbringat på toaletten för att jag kräkts av smärta. Eller om alla negativa tankar jag haft. Eller om de kilon jag gått ner för att jag knappt kunnat äta på 20 dagar. Försöker visa mig stark, att jag inte har ont. För min egen skull och för alla i min närhets skull som också mått extremt dåligt och varit pressade över allt som har hänt. För självklart påverkas dom. Det är inte bara mitt liv som förändras just nu, utan också alla i min familj. Och för dom försöker jag visa mig stark och kämpa. Och det är på grund av dom som jag orkar fortsätta kämpa. 

Ni har också varit ett enormt stöd här. Ni får mig att fortsätta kämpa trots att jag vill ge upp. Jag kanske verkar oberörd i vissas ögon, men då har ni ingen aning. Jag har valt att blogga vid det tillfället under dagen då jag inte känner. Då passar jag på att blogga för att försöka vara stark utåt sett. Ta en bild när det känns ok. Och jag kan inte göra någonting här hemma, jag hade i princip kunnat blogga hela dagarna långa just nu. Men jag har bara bloggat när jag mått ok. Och då ser ni själva att det tyvärr inte varit så ofta. Ibland har det gått flera dagar. Inte ens en halvtimma om dagen har jag ens mått ok. Däremot utåt sett, här, i verkligheten, då ler den lilla flickan och hoppas på att ingen ska se hur det egentligen är. För det mår ingen annan bra av. Och jag känner sån enorm smärta att det räcker och blir över för alla i min närhet just nu, och det räcker.

Jag ska försöka ta mig samman och komma tillbaka lite starkare imorgon igen. Kram

4 svar till “De innersta känslorna…

  1. AnneR skriver:

    Usch vad hjärtat värker för dig <3
    Det ÄR svintufft att läka stora ben, jag är helt fascinerad av att du faktiskt är hemma och kan ta dig runt – jag bröt högerarmen en gång (hoppträning…) och var "funktionshindrad" i flera månader. Men jag hade inga problem med nedre halvan av kroppen SAMTIDIGT. Jag vet väl egentligen inte vad jag ska säga annat än att jag röstar på dig – det kommer bli bättre, även med armen, du kommer rida igen och klara dig själv. Det är väl ingen som kan sia om hur ont det kommer göra, men jag tycker du ska låta dig själv ta lite mer smärtlindring om du med ojämna mellanrum kräks av smärta… Du kommer kunna sluta med värktabletterna igen, men kanske inte nu direkt…?
    Det vore väl konstigt om du inte emellanåt blev skiträdd för vad som händer, men det är väl just nu det gäller att tänka en dag i taget. Ibland behöver människan like förnekelse för att klara vardagen 😉

  2. Maria skriver:

    <3

  3. Nathalie skriver:

    Kära du. Jag är precis likadan som du, att jag vill vara stark och visa mig positiv, men jag har på senare tid märkt att det bara gör mig ont. Ju mer jag har vågat prata om hur jag mär, desto lättare har det känts inombords. Det är skitsvårt rent ut sagt då det är så mycket press från omgivningen och sociala medier om hur ”dåligt” det är att vara negativ, men varför, egentligen, ska negativa känslor och tankar vara något dåligt? Det är ju egentligen positivt att känna alla sorters känslor för de är en del av oss. Du har varit med om ett stort trauma och självklart är det tufft för dig. Det måste vara ett rent helvete och jag förstår att du lider och mår dåligt över det som hänt. Jag vågar nästan säga att jag är helt säker på att människor omkring dig förstår det och vill finnas där för dig och stötta. De vill säkert hjälpa dig att bära den här stora sorgen.

    Jag hoppas att ditt liv med hästarna kan bli som det var innan, om det är det du vill! Du är fantastisk på alla sätt och vis och jag önskar verkligen att du vågar släppa lite på fasaden och visa hur du mår <3 Det finns nog inte många som klandrar dig eller tycker att du är negativ! <3

    http://nouw.se/naatly

  4. Helena skriver:

    Hade känt precis som du! Det är bara så att vi inte får välja i livet och det är just ett ögonblicks verk. Det kunde gått värre – om än en klen tröst.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Translate »