Okategoriserade

Ångesten att ta mig till sjukhus…


Hej, klockan är halv fem och det är snart dax för alla normala människor att vakna, och själv har jag inte somnat och jag kan inte heller. Har heller inte kunnat äta något idag:( Istället för att förklara så har jag några emojis som bättre kan sammanfatta min dag, och beskriva mitt mående och mina känslor just nu:

 😰💔😩😡🤧🤢😷🤒🤕💩😵😭👎🏼💦⚡️⛔️🔚

Jag är så stressad och pressad. Jag hade precis blivit bättre och tagit steg framåt i mitt tillfrisknande från min posttraumatiska stress jag har fått efter allt trauma och alla motgångar. Kunnat glömma och blicka framåt. Sedan kommer den här allergin, och det är ingen liten utan det ska långt till att jag söker vård efter allt jag fått uppleva. Att på nytt få känna samma känslor som tiden efter olyckan, hjälplösheten och maktlösheten, det gör att jag backar många steg. Jag har försökt söka hjälp, blir åter igen lovad saker som inte hålls, får ingen hjälp, får jaga och tjata och bara att ens söka mig till vården ger mig stora panikkänslor. Så som jag har blivit behandlad av vården är fan i mig omänskligt, och det har gett mig så mycket men. 

Tänk att jag lagt tiotusentals kronor på terapi- enbart för det jag fick uppleva på ett sjukhus, ett ställe där man ska känna dig trygg och få hjälp…det har gått 10 månader sedan olyckan, och fortfarande handlar mina terapisamtal om den tiden. Så bara att tvingas söka vård nu igen gör mig helt utmattad. 


Sedan har självklart tanken slagit mig att jag kan vara allergisk mot päls. Och den tanken ger mig yrsel. Men jag försöker tänka att jag inte var såhär svullen och att jag kunde andas bra för 1,5 månad sedan. Det värsta är att när man har ptsd så är man väldigt ”öppen” och mottaglig för allergier. Kroppen är utslagen av stress och fungerar inte som den ska. Imorgon har jag tid för blodprov mot alla allergier. Jag ber för att det ”bara” är pollen och kvalster och sånt…

Skulle jag vara allergisk mot pälsdjur så skulle jag välja att sakta men säkert kvävas till döds, än att göra mig av med mina djur. Mina djur betyder verkligen allt för mig. De är min familj och det viktigaste jag har i livet. Utan mina djur skulle jag inte ens vilja leva- på riktigt alltså. Och skulle jag få det beskedet, då skriver jag fan en bok! Haha! Då skulle jag gå ut med hela storyn, för ni vet bara en bråkdel av vad jag varit med om och gått igenom senaste åren…och ändå tror jag alla ni som läser håller med om att jag haft många motgångar av det lilla ni läst här… nej, skämt o sido ang det, försöker nervöst skämta bort detta lite…


Är så fruktansvärt nervös för imorgon (idag) Det är därför jag inte kan sova. Dels för allergitestat och dels för att tvingas sätta min fot på Vrinnevisjukuset som jag var inlagd på… det är nämligen på just det Apoteket som ligger i sjukhuset som man kan ta blodprov och testa sig. Det går inte via nån vårdcentral utan man gör det och betalar på plats inne på själva Apoteket. Otroligt bra att det går, det är ett tips till er alla som vill testa sig mot allergier! Man får svar direkt på plats inom 20 minuter… 

Jag trodde aldrig i mitt liv att jag skulle behöva sätta foten inne på Vrinnevi igen. Typ alla på instagram skrev ”åk till akuten direkt”, och jag förstår deras kommentarer för det är allvarligt att inte kunna andas. Men de förstår nog inte skräcken jag känner till att sätta min fot på ett sjukhus (speciellt Vrinnevi) igen. Det är ren skräck för mig. Men imorgon SKA jag bara klara av det! Jag ska försöka få med mig någon dit som stöd. Det kommer jag behöva 😫

Eftersom jag inte kan sova så sitter jag och skriver på ett långt inlägg som kommer komma upp. Jag vill berätta allt som hände, hur vården behandlade mig. Det kommer bli långt som fan, men att få skriva och berätta min historia hjälper mig i mitt tillfrisknande. Det är läkande för mig att skriva, och jag hoppas många kommer läsa mitt inlägg och reagera. Jag hoppas jag hinner klart, jag vill inte dela upp det i olika delar. Kommer bli ett inlägg i ”korta drag”, jag kommer aldrig få med alla händelser och situationer på sjukhuset och tiden efter, för det är så många att det skulle bli 107 A4:a…jag kommer säkert skriva om dom i efterhand, men just nu vill jag bara berätta och skriva det jag minns och tänker på i stunden. För det är säkert det som kommer upp i mitt huvud i skrivande stund som satt sig som ärr i mig. Jag har även skrivit ner allt som hände i min anteckningsbok. Allt, och alla känslor. Någon gång kanske jag publicerar det…


Jag vill verkligen säga tusen tack för ert stöd, tips och råd som jag fått på instagram, Facebook och mail. Även om vi inte kan kommunicera här på bloggen så känner jag av den positiva energin från er på något sätt…det låter kanske flummigt, men jag gör verkligen det ❤ Vill ni kontakta mig så kan ni kommentera eller skicka DM på instagram (tyra_sjostedt), eller maila mig på tyra@starrider.se. Jag läser allt, och jag svarar så fort jag orkar och kan. Jag är så tacksam över er som ”visar er” och hör av er. Även för er som inte gör det utan endast läser min blogg såklart…men ni som kontaktar mig, peppar mig och finns där- ni betyder samma sak som en stöttande vän ❤ 

Jag vet ärligt talat inte vad jag hade gjort utan ert stöd…? Jag har inte många personer som finns i mitt liv. Mina djur och de jag har betyder allt för mig, och de räcker verkligen ❤ Men när något sånt här händer så sätts allt på prov, och nu har det verkligen visat sig vilka som är ens riktiga nära och kära. Jag har faktiskt förlorat många som jag aldrig i mitt liv trodde jag skulle förlora. Därför går jag även igenom mycket sorg och bearbetar det samtidigt nånstans mitt i allt. Jag vet att jag skjutit undan den sorgen för att överleva. Men nu är jag i ett skede där besvikelsen och sorgen har kommit ifatt mig. Och det gör så ont 💔 


Därför betyder det ni skriver och säger till mig mer än ni nånsin kan förstå… Ni skriver saker som jag verkligen har behövt höra, men som jag aldrig fick…många av er har tyvärr gått igenom liknande saker och kan därför förstå, och sätta ord på det jag känner och även exakt vad jag styrks av att höra…och att kunna dela det med någon som förstår vad jag går igenom är ovärdeligt ❤ Och der är just därför era ord är viktigare och mer betydelsefulla än vad ni någonsin kommer förstå som jag nämnde där uppe…

Jag önskade verkligen att jag fick träffa er alla, jag önskar jag kunde få ge tillbaka till er på samma sätt som ni gett mig. Nej Ush, nu börjar jag gråta här mitt i allt. Och nu har ju min mens kommit som ni alla vet, så nu kan jag inte ens skylla min gråt på min PMS längre 😱😂 Herregud, jag är så himla känslig nu, för jag känner så mycket tacksamhet till er, så nu är det för en gångs skull bra tårar. TACK ❤

Min älskade Findus ❤

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Translate »