Okategoriserade

Min sjukdom ska inte få ta död på mig! Nu tar jag upp kampen!

Hur blir man sin egen bästa vän egentligen? Ingen har väl missat att Bella och Odd har gått ut med att de ska skilja sig. Jag läste en intervju med Bella i Feminima, där det stod såhär:

Hur gör du för att hålla ångan uppe när livet är tufft?

– Nu är det ju tufft. Men jag har alltid varit duktig på att veta mitt eget värde – även när livet krisar och jag har tuffa perioder. Jag är bra på att vara min egen bästa vän, att peppa mig själv, unna mig saker och försöka att inte vara så hård mot mig själv. Jag upplever att många människor är väldigt dömande mot sig själva. Man känner sig ofta otillräcklig, speciellt som småbarnsförälder.”

Då känner jag bara- hur i helvete blir man sin bästa vän? Hur inser man sitt värde? Hur peppar man sig själv dessa tunga dagar? Hur gör man för att inte vara så hård mot sig själv eller dömer sig själv? Och hur i helvete klarar man av att inte känna sig otillräcklig när man inte i närheten räcker till? 

Jag kämpar med ett psykiskt dåligt mående son pågått länge, det är skillnad på det och en kris. I en kris behåller man kanske sin styrka och sitt värde, men när man mått så otroligt dåligt under sååååå lång tid så krymper värdet varje dag. Man ser alla som klarar av det man själv inte gjorde. Hur klarar man då av att inte lägga skuld på sig själv? Inga andra mår ju inte såhär!? 

Det som stör mig mest är att jag är maktlös. Jag har tappat all kontroll- för det är inte jag, Tyra Sjöstedt- som har valt det här! Jag vill inte ha det såhär. Jag vill bli mig själv, kunna skratta, göra saker, jobba och må bra. Det finns ingen som väljer att må dåligt. Man har ingen kontroll- för vi varken styr eller bestämmer längre. Min hjärna är ”hjärntrött”, jag har mina trauman som ligger och gnager och som påverkar mitt liv. 

Jag tänker inte ge upp. Men bara för en timme sen ville jag ge upp. Jag har inte gjort något för att förtjäna alla dessa motgångar. Visst en stor motgång, kanske två…tre- men hela tiden under flera år…liksom hur mycket ska en människa behöva ta? Jag känner att det ibland är en ren tortyr att behöva leva, jag kan bli förbannad över att ingen förstår att jag skulle må bättre av att inte behöva torteras av allt varje dag. Ibland känns det som att alla står och ser på medan jag lider och kunde få det bättre i ett annat liv. Att tänka dessa tankar är sjukt. Jag är sjuk. 

Jag är det. Efter sån lång tid av allt jag gått igenom utan hjälp så har jag som människa- Tyra- sakta men säkert brutits ned. Hade jag fått hjälp direkt så hade mitt liv sett annorlunda ut. Nu fick jag ingen hjälp- tvärtom, jag blev stjälpt. Jag har förändrats, mitt beteende har förändrats. Jag är felmedicinerad just nu vilket gör allt ännu värre. Men jag har bestämt mig för att kämpa!

Som tur är så är jag en jävla vinnarskalle! Och den här förbannade olyckan har sabbat så mkt i mitt liv. Tagit ifrån mig så mycket som jag älskade och levde för. Den ska fan inte få utplåna mig som person! Nu ska jag ta kontrollen över det här! Jag ska kämpa tills jag så stöpar. Idag har jag mailat till säkert 20 psykologer här, i hopp om att få en ny utredning. Jag har en tid den 14 Juni, men jag vill inte vänta. Jag hoppas någon kan erbjuda en tidigare tid. 

Ni alla som mår dåligt, det här är ord som man aldrig får säga till någon som mår psykiskt dåligt ”Ryck upp dig” eller ”Kom igen nu, ta tag i dig själv”. Det vet ni som går igenom samma sak. Men ibland behövs en push. Man får inte bli sin sjukdom. För jag undrar ofta om det här är jag!? Jag är så van att må dåligt så jag kanske till och med är inställd på det? Så idag har jag sagt till mig själv att jag ta mig faan ska rycka upp mig! Nu ska jag sluta vara ett offer för mig själv, för jag har verkligen klandrat många andra (sjukvård mm) för mitt mående. Och visst, det har jag all rätt till efter det jag fått gå igenom. Men det är inte hon som lät mig ligga i mitt eget urin i sju timmar på akuten som kommer knacka på min dörr och hjälpa mig! DET ÄR BARA JAG – och ingen annan- SOM KAN SE TILL ATT JAG KOMMER UR DET HÄR! 

Så nu ska jag kämpa. Jag gör det tillsammans med er alla som mår dåligt. Ni som skriver till mig på mail eller instagram- jag känner med er! Jag vill dela min styrka med er, för eftersom ni väljer att skriva till mig så betyder det att ni är starka, målmedvetna och riktiga jävla fighters som också vill må bättre! Så nu gör vi det här! Ring er vårdcentral och be om Kbt. Ni har rätt till minst 6 samtal gratis. Googla på ”terapeut och er hemstad” och maila runt. Ni MÅSTE göra som jag och få professionell hjälp. Ring Socialstyrelsen i ert län/kommun- berätta hur du mår så ska dom kunna hjälpa till! Boka också en läkartid hos er vårdcentral. Byt vårdcentral om den du har inte är bra! Det gör man på tre sekunder inne på ”Mina vårdkontakter”. Be om en hälsokontroll där dom tar prover och kollar upp tex sköldkörtel, alla eventuella brister du kan ha (vitaminer, järn, zink mm). 

Var öppen för medicinering, det är en krycka till en livsförändring och antidepressiva hjälper många. Var tredje kvinna har ätit eller äter det. Det hjälper även mot pms, och du är inte psyk flr att du äter det. Har du brist på järn så är det inget konstigt att äta järntabletter. När man är deprimerad så slutar hjärnan producera seratonin, som gör att man är glad. Då har du en brist på det = det är det antidepressiva hjälper mot, de ökar seratoninproduktionen. För mig funkar de inte för att jag förmodligen utvecklat en annan typ av diagnos. Men då ska det ha gått jäkligt lång tid, och förhoppningsvis har det inte gått flera år för dig. Så kom igen- det finns hjälp att få! Ta den! Det har jag iallafall bestämt mig för. Min sjukdom ska inte få ta död på mig. Den ska inte få vinna över mig som människa- tro mig! Nu ska jag ta upp kampen mot den, och jag ska ta över kontrollen över den jäveln, om det så blir det sista jag gör på denna jord 💪🏼 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Translate »