Okategoriserade

Det blev tufft…

Jag klarade inte att hålla i styrkan…vet inte varför. Hela dagen har jag gått på nålar, mått illa och haft yrsel. Det är för att jag ikväll ska prata om det som hänt. Skrev att jag skulle träffa en expert på posttraumatisk stress och påbörja en behandling. Jag fick boka av den. Hade panikattacker hela dagen och kunde inte andas. Idag har jag ny tid, hemma hos mig. Annars vet jag att det inte hade blivit av, om jag var tvungen att åka iväg. Så det här är värt det…

…men bara tanken om att jag vet att jag ska behöva dra upp allt gammalt. Allt det som gör att jag vaknar av mitt eget skrik mitt i natten. Alla minnesbilder som blixtrar upp som gör att jag kvävs och måste ut för att få luft. Trauman som har påverkat mitt liv så mycket att jag än idag, 10 månader senare, knappt kan vara inomhus, kan varken prata om eller träffa en häst, knappt sitta på en stol eller ligga still. Som gör att jag kvävs av det stora trycket över bröstet och som gör att jag tror att jag håller på att dö i en hjärtattack.

Skillnaden nu och då är att jag vägrar boka av. Jag ska bara förbi det här, om det så innebär att företagen får stängas ner på kuppen. För de som väntar på svar ang jobb mm, den här gången får de faktiskt vänta. För första gången kommer jag att sätta mig själv i första hand. De får bli arga eller sluta ta in mina produkter. Jag vet att dom förstår, men rädslan gnager i mig. När jag vet att det står 50 stora ouppackade kartonger tights på lager som ska inventeras, packas om och sättas på streckkoder på för att sen levereras till Gekås. Ja de väntar på den order som stressar ihjäl mig. Men just nu kan jag inte. Min kropp bär mig inte- allt säger ifrån. 

Ska jag nånsin komma ur detta så krävs hjälp. Nu har det gått tio månader med massor saker som hänt (där ni inte ens vet hälften) och det är lång tid. Jag la all energi på att få hjälp, men fick den inte. Jag panik-försökte få hjälp från nån, hela dagarna. Tid som jag kunde ha lagt på rehabitering och läka. Men nej, den lades på att ständigt söka och jaga hjälp. Jag blev nekad om och om igen. Så jag försökte klara mig själv. Det är ett under att jag står på benen, men här står jag och nu är jag så pass stark att klara av att ta emot hjälp. Även om det kommer bli så pass tufft. Är rädd att jag kommer gråta och bara skrika rakt ut, ni vet sånt man ser på film när nån tvångsinläggs på mentalsjukhus…för det sitter så jävla mycket smärta och sorg i mig. 

Tack, det hjälper faktiskt att få ut sig det här genom att skriva. För jag skulle aldrig någonsin ringa någon nu, eller skicka sms om hur jag mår. Jag är en sån som går in på toaletten och gråter, och sen kommer ut med ett leende och drar ett skämt. Jag avskyr att klaga eller känna mig till besvär. Så jag är så glad att jag har bloggen. Tack.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Translate »