Okategoriserade

Allergin from hell…

Mmmm i told you. Tur att jag har slutat med tabletter när jag publicerar dessa bilder, haha…annars vet jag inte vad för rykten som hade dragits igång 😈 Detta är alltså ”bara” min allergi. Det är inte efter en sömnlös gråt-natt, utan det här är jag varje morgon nu för tiden. Tacka Pollen! Fy faan alltså! De receptfria tabletterna med allergi hjälper ju inte (uppenbarligen), och kortison äter jag i fem dagar för att bli av med inflammationen, men jag måste ju ha något mer långsiktigt. Trots att jag har fått allergichockar tidigare under året och behövt åka till sjukhus två gånger och fått adrenalinsprutor och slangar nerkörda i halsen, så måste jag först träffa en doktor för att få en remiss till en allergimottagning.

Känns bara som ett jobbigt energikrävande extra steg att göra det. Tycker faktiskt att jag borde ha kunnat få en remiss dit över telefon med den bakgrund jag haft. Nu ska jag behöva utsättas för att sätta min fot på vårdcentralen vilket är jättetufft för mig efter allt som hänt, med vetskapen om att de bara ska bekräfta att jag ska gå en remiss… dessutom har jag min vårdcentral i Stockholm så jag måste åka dit kvällen innan för att gå på tidig drop in tid på morgonen. Ska jag få en bokad tid så är min läkare tillbaka den 18:e april, och så länge kan jag väl inte vänta? Hade det inte varit så besvärligt att vara svullen i luftvägarna så hade jag övervägt att ens åka dit, så jobbigt tycker jag att det är. Det tråkiga är att jag nu inte kan meditera, för då andas man enbart via näsan och det kan jag inte för då får jag ingen luft. Så trött på det här! Man blir ju så trött och sänkt också 😥


Som ni ser så är hela ansiktet, till och med både näsa, ögon, kinder och läppar är svullna 😤 vad äter ni som har allergier? Är det stor skillnad på receptfritt och på recept tycker ni?

Känner lite sådär idag faktiskt ☝🏼

Nej men jag är faktiskt inte så negativ och gnällig som jag låter, det är jobbigt med allergierna men det är en piece of cake i jämförelse med hur jag har mått. Det här är rena rama lyx-mående om jag jämför med hur det var för bara ett tag sen, haha, sjukt va? Det är bara frustrerande och jobbigt med allergier, inget annat 😚 Anna kommer hit sen och hon kommer nog pigga upp mig. Sedan ska jag försöka äta bra idag, något som jag varit dålig på senaste veckorna. Då menar jag inte dålig som i att inte äta, utan att jag bara levt på pizza, chips och godis. Måste bli bättre på att laga mat, jag minns fan inte när jag lagade mat sen, på riktigt…det är illa och det ska det bli ändring på!

Jag är förmodligen allergisk mot kvalster, damm, pollen och gräs. Och tydligen så är man extra känslig och mottaglig för allergier när man har ptsd. Och bättre blir det ju inte att jag inte kan vara inomhus på dagarna…det bara går inte… men någon på instagram tipsade om en luftfuktare? Funkar det, någon som testat? Var köper man såna och kan någon rekommenderat ett särskilt märke? Tack ❤

Min älskade lilla Kotte. Såhär sitter han alltid när jag sitter utomhus. När jag har datorn så lägger jag den påmina knän, så Kotten får ligga och sova ”under tak”, haha… 

 

Okategoriserade

Hela sanningen isåfall…

Hej. Nu kommer ett mycket ärligt inlägg med mina känslor. Sorry det blir långt som fan men ni får väl dela upp läsningen. Det är äkta ord rakt igenom så det är läsvärt. Jag har funderat väldigt mycket på min blogg och vad jag vill skriva om. Och jag känner att jag vill dela med mig av allt jag gått igenom. Sedan vill jag verkligen berätta om min vardag, få folk att både skratta och inspireras. Jag är rädd att många nu tror att min blogg kommer bli en självhjälpsbok med bara meditations-övningar, för det är kanske så ni upplevt och såna inlägg det varit hittills. Men det är INTE vad jag vill.
.

Jag är liksom fortfarande är den där tjejen som ni kände för många år sen. Något mognare, vettigare och med rätt prioriteringar. Men det betyder inte att jag älskar att shoppa, klä mig snyggt, sminka mig, vara snygg- ja allt sånt som jag gillade förr. Det kommer aldrig bli några Kenza-style outfitbilder, där pådraget liknas ett modejobb för en tidning, utan jag tänker mer att ni kanske tycker det är kul att se bilder på det jag shoppar, sminktips och kanske hellre 5 bilder än 1 bild även om det inte är fotat med en Canon EOS 70D med ett Canon EF 100-400/F4,5-5,6L IS II USM Objektiv?

Jag ääälskar ju att shoppa och jag tar ju alltid typ 20 selfies hemma i varje plagg, haha. När jag ändå kollar på bilderna så slänger jag gärna upp dom via mobilappen 🙂 Och smink ska vi inte tala om, jag ska berätta i ett eget inlägg vad jag gjort….haha jag har gjort en helt sjuk grej nämligen… Men det är iallafall kanske kul att få tipse och bilder även om det bara är en rad text och 5 bilder? Blir väl en bra blandning med mina livs-tips med långa texter? 😀

En liten förhandsvisning på hur bilderna skulle se ut om jag bara la upp de bilder på de kläder jag köpt och fotat med min mobil…

Fan, jag önskar att jag hade min blogg på typ blogg.se. När jag hade min blogg där (min min egen design), då var min blogg som bäst. Jag brydde mig inte, jag skrev om det som föll mig in utan att behöva vara särskilt eftertänksam = bra blogg. Min bloggdesign är enormt viktigt för mig och jag trivs verkligen inte med denna typ av strikta bajsnödiga design. Det passar jättebra på Michaela Forni/Petra Tungården-ish, ja men de coola innetjejerna eller fashion/mode bruttorna. Designen är alltså skitsnygg, det är inte det. Men den är inte jag. Jag vill ha det rakt, enkelt och mysigt. Jag är så gammeldags av mig, jag gillar inte förändringar. Jag trivs liksom bra under min korkek…

.

Sedan har jag under nio månaders tid gått och tänkt på den dagen då jag är beredd att dela med mig om allt jag upplevt. Jag har hela tiden trott att att den tiden aldrig skulle komma då det är så utelämnande, och det som hänt är både kränkande och personligt. Men jag känner verkligen att jag är redo att berätta. Men då ska hela sanningen fram. Jag vill enbart berätta för i första hand för min egen skull, att få skriva om det kommer läka mig och mina sår. Men på delad förstaplats så ligger det också att kunna hjälpa andra. Jag hoppas min historia kan få folk, media, kommuner och ledning att få upp ögonen för saker och ting. Det är jävligt många som inte ska jobba inom vård omsorg om vi säger så. Jag vill berätta allt och gå ut med namn och ställen på allt som hänt. Många borde få sparken.

                   

Jag undrar en sak, om jag tex skriver ”Såhär var det när jag var hos den här läkaren, såhär sa han och såhär gjorde han”. Det är ju förtal om jag ljuger. Men journaler och vittnen och allt finns ju. Och det är ju bara förtal om det är en lögn. Och begår man tjänstefel så får man räkna med att det blir en konsekvens. Tänker på alla gånger man läser i alla möjliga kvällstidningar, ser på nyheter och Kalla Fakta om just det här. Och kan man då påverka så bör man väl, eller? Jag kan ju hjälpa så många andra tänker jag, och jag har ju möjligheten att kunna göra en liten avstamp eftersom jag ändå har en stor blogg, och då måste jag göra det. Jag läser om alla andra berättelser som ni mailar om, på min instagram och andra som skrivit efter min medverkan hos Malou. Det är skrämmande hur många som fått vara med om samma saker som jag. Kan tiden jag led pga hur jag blev behandlad vara värt nått ena litet jävla skit så är det enbart om jag kan berätta om det och göra lite skillnad och kanske hjälpa någon annan!

.

Sedan kommer jag skriva öppet och ärligt om hur det är att vara beroende, hur tabletter kan ta kontrollen över ditt liv. Hur det är, vad man gör och vad som händer. Allt hänger ju ihop för mig, eftersom min tid som beroende journalfördes, vilket gör att jag är stämplad som ”smuts-trash”, och det har självklart påverkat hela min olyckstid enormt, med tanke på att det krävdes stark smärtlindring med de skador jag fick. Det kommer säkert blir jobbigt för många av mina närstående att läsa min blogg, men då får de helt enkelt strunta i det. Jag tappade bort mig själv så hårt på min blogg de senaste åren för att jag tänkt så himla mycket på vad de som känner mig, min familj, kille och vänner ska tänka och tycka när de läser mina inlägg. Och även så har jag tänkt på hur de som inte känner mig ska tycka. Helt sjukt vad jag försökt anpassa mig, ändrat om, tagit bort varenda liten personlig del av mig själv och min blogg. Tillslut var det bara ett tomt skal som skrev här. Brr, får rysningar! Det är nog mycket pga min krossade självkänsla som kommit i samband med min utmattning och mitt beroende. Men den tiden är förbi.
.

Jag är en väldigt omtänksam och ödmjuk person som har ett stort hjärta. Det vet jag att jag har för att jag dels har en bra självinsikt gällande mina bra och mindre bra egenskaper, och det är dessa ord jag får höra av de som känner mig och jobbar med mig. Så det skriver jag utan att känna skam och rädsla för första gången på många år. Det är en jättefin egenskap ”privat”- men man blir lätt lurad, utnyttjad, överkörd och krossad när det kommer till jobb och företagande. Och överkörd, det har jag blivit om och om igen. Och det är också en stor anledning till varför min självkänsla varit på botten. Jag är har varitså jääävla naiv, blåögd och godtrogen. Vill alltid se det fina hos folk. Eftersom många beteenden hos andra aldrig skulle falla mig i tankarna så tänker jag att det inte gör det hos någon annan heller. Och rädslan att bli överkörd och krossad har speglats i mycket av det jag gör. Från och med nu tänker jag bara vara mig själv helt fullt ut. Gilla det eller gilla det inte, jag är jag och jag är faktiskt stolt över den jag är. Min resa har varit full med så otroligt många sorgliga tuffa motgångar, men jag står här idag och det är jag tacksam över.
.

Får se hur jag gör med bloggen, denna design är den enda som man kan få på min portal idag. Eftersom jag ändå inte har någon lön på min blogg idag så får vi se om jag antingen kan hitta en portal som passar mig eller om jag skiter i allt och startar en egen blogg… Vad skulle ni ha gjort? Kom ihåg att ni kan kommentera och jag vill gärna ha lite feedback från er! Kommenteringen ska fixas nu asap, jag skulle visat min assistent hur man godkänner kommentarer sist, men precis då skedde terrorattacken och efter det kunde man bara inte koncentrera sig på något annat.

Jag vill jättegärna ha er trogna bloggläsares inputs om vad ni hade ni gjort om ni var jag? Ska jag dela med mig av allt tycker ni? Får jag name-droppa och skriva utförligt vad som hänt på sjukhus mm? Hur skulle ni göra om ni var jag med bloggen? Satsa på en blogg jag älskar utan att tjäna en spänn, eller ha en strikt bajsnödig blogg med annonser som tar upp halva bloggen som ändå inte ger något…? Hade ni kontaktat andra portaler? Tycker ni jag ska ha vanlig kommentering eller att man måste kommentera via Facebook? Måste man ha kommentering på en blogg? Blir det astråkigt utan att kunna diskutera? Tappar man läsare då tror ni? Ge mig gärna tips, behöver inputs. Snälla var bara snälla, vi behöver inte mer hat nu 
.

Dagen då Mille åkte från mig och mitt liv var en av de mest hjärtskärande dagar i mitt liv.
.

 

Okategoriserade

Min hjälte och största förebild

Jag vill tillägna ett inlägg åt en av de mest fantastiska, varma, omtänksamma människorna jag träffat. Eva-Carin Kempe. Eva-Carin är min terapeut, min vän, och faktiskt en av de viktigaste personerna i mitt liv sedan 1,5 år tillbaka. Jag träffade Eva-Carin när jag var på Drawing Room behandlingshem där hon jobbar som instruktör i Medicinsk Yoga/Mindfulness. På behandlingshemmet stod 45 minuter meditation på schemat varje morgon. Jag var så skeptisk till den där meditationen, herregud, att bli väckt vid 07.00 för att gå och lägga sig på en madrass och blunda och andas!? Alltså va, kunde jag inte bara kunna få sova när jag äntligen somnat!? Idag så är jag så extremt tacksam för att meditationen stod på schemat, annars hade jag nog aldrig förstått grejen med det. Efter bara 5 dagar med daglig meditation så kändes det konstigt att inte meditera på helgen, så då gjorde jag det själv. Meditation läker hjärnan och kroppen, ger dig energi och återhämtning. Kommer skriva mer om det i andra inlägg.

Efter Drawing Room bokade jag in Eva-Carin för samtalsterapi. Och där och då började en lång resa som utvecklats till ett starkt band mellan oss. Jag vet med all säkerhet att jag ALDRIG stått där jag gör idag utan Eva-Carins vägledande och stöttande hand. När Eva-Carin dök upp på sjukhuset efter min olycka, och sa att hon var där som min vän, då bara brast allt, hon såg mig och förstod mig utan att behöva säga ett ord. Hon har alltid trott på mig, även i de mörkaste lägena när jag varit totalt under isen. När man är så hjälplös och maktlös i en situation så tappar man hoppet och tron om sig själv, så att ha någon vid sin sida som tror på en är väldigt väldigt viktigt. Jag kan till och med säga att det är viktigt och bra att ha en ”utomstående” som inte tillhör ens nära relationer, för då läggs inga känslor, värderingar och tyckande i historik och bakgrund.

Till alla er som söker en riktigt duktig terapeut med ett stort hjärta- här har ni Eva-Carins hemsida. Hon har sin mottagning i Norrköping och åker även runt till lite olika platser i Östergötland. Hon har också klasser med medicinsk yoga/meditation (exakt samma som jag gick) som jag rekommenderar. Att hitta rätt terapeut är inte lätt. Jag har gått till kanske….20 olika terapeuter/psykologer genom åren, men det var inte förens jag träffade Eva-Carin som jag förstod hur det ”bör” vara. Vill ni maila henne direkt om ni har några frågor till henne, eller boka tid, så gör ni det till hej@evacarinkempe.se. Jag har, och kommer fortsätta gå till Eva-Carin i hela mitt liv. Något som jag vill påminna alla om är att man inte behöver vara i en depression eller kris för att gå till en terapeut. Man går dit för att utvecklas som människa, hitta verktyg och förhållningssätt till en bättre vardag. Jag önskar att alla kunde prioritera och investera i att gå till en coach, och att ni hittar ”er Eva-Carin” i livet 

Se den här fina filmen på 1,5 minut. Det här är fantastiska Eva-Carin. Hon har varit öppen med sin sjukdom MS som är en daglig kamp för henne. Styrkan hon har, den ger mig så mycket inspiration och motivation i mitt liv. Filmen ger mig styrka, den kommer jag se varje dag jag känner mig ledsen. Eva-Carin- om du läser det här så vill jag säga att du är ovärderlig för mig, du har ett sånt stort hjärta och det du gör för andra är det finaste man kan ge till någon. I love you! 

E-C är utbildad sjuksköterska, Samtalsterapeut, Mindfulnessinstruktör, Diplomerad akupuntör och massör, UGL-handledare, Coach, Yogaterapeut och lärare i MediYoga och MIMY instruktör Medicinsk Yoga/Mindfulness. 

  Tips / Utrustning

Min största utmaning i livet

 

Sedan jag accepterade att jag inte mår som jag ska så har jag fått göra stora drastiska livsförändringar. Min svåraste utmaning är: att hålla dom. Haha. Nej men den största förändringen jag gjort är att jag numera måste lägga in tid för vila och återhämtning. I mitt tidigare liv så spenderade jag all min tid åt att jobba. Det är det farliga med att älska sitt jobb. Och jag kunde ju, istället för att se på serier, läsa eller annat som man gör hemma så jobbade jag. Min hjärna fick ALDRIG vila.

Jag fick min adhd-diagnos för cirka 1,5 år sedan. Jag åt först Concerta men fick ganska snabbt hjärtklappning. Det fungerade bra i några veckor, men sen kom hjärtklappningen from hell… Bytte då till Elvanse som är en långtidsverkande adhd-medicin, och den funkar alldeles utmärkt på mig. Medicinen har hjälpt mig och mitt liv sjukt jäkla mycket. Idag förstår jag att jag inte själv kunde styra mina starka impulser förut- hur mycket jag än försökte. När jag nu ser tillbaka på mitt liv så är jag chockad över beslut jag tog och allt jag gjorde. Beslut togs som jag aaaldrig i mitt liv skulle ta idag även om jag var stenpackad. Känns som en helt annan människa i ett helt annat liv. Men jag kunde inte styra mina impulser, allt var verkligen svart eller vitt för mig. Något jag har klandrat mig själv för, men nu gör jag inte det längre, jag har förlåtit mig själv och insett att jag inte kunde styra mig själv förut.

Idag håller jag sten-jäkla-hårt på att inte anstränga min hjärna mer än 6 timmar varje dag. Då är möten, jobba, träffa vänner, läsa bloggar, kolla instagram- ja ALLT som ”tar på krafterna” är inräknat i dessa 6 timmar. Enligt en undersökning så sitter vi svenskar (alla åldrar) i genomsnitt 3 timmar om dagen på internet. Jag tror att siffran är betydligt högre för de i min målgrupp och yngre. I mitt förra liv kunde jag sitta vid datorn/mobilen i 15 timmar varje dag… Att nu fördela 6 timmar med allt som rör de viktiga faktorerna i livet, det är en utmaning. Men jag har inte riktigt något val, och antingen kämpar jag eller så fortsätter ekorrshjulet att snurra. Det svåraste är att hejda sig när de kommer till de bästa kategorierna i livet- relationer. Att ha en jättemysig stund med någon jag gillar kan sluta med yrsel och att jag nästan får en panikattack, just för att min hjärna har tagit in för mycket information om jag suttit och lyssnat eller pratat för länge… Den är liksom hjärntrött (som det så fint kallas på läkarspråk) och slutar fungera efter ett tag. Så min utmaning är att se till att det inte händer…

Mina 6 timmar får jag heller inte lägga i sträck, utan om jag jobbar så är det en timmas jobb, sedan vila, typ promenad eller meditation. Jag brukar sätta min mobil på flygplansläge, alt stänga av ljudet och lägga den upp och ner efter klockan 20.00 varje kväll. Jag försöker också göra andra saker istället för att kolla på tv. Det är skiiiitsvårt att hitta på saker när det bara spritter i hela kroppen och ALLT jag vill är att sätta mig och jobba eller göra roliga saker. När jag väl har energi så vill jag ju komma ifatt allt sedan olycksdagen. Men jag måste bara acceptera att det är såhär nu och bromsa mig själv. Ett mönster jag hade tidigare var att jag körde på i 110 % med ALLT de dagar som jag hade energi, och sedan låg jag utslagen i 3 dagar efter.

Nu längtar jag till resultat där jag sakta men säkert kan börja leva ett liv som alla andra. Dock så kommer jag aldrig gå tillbaka till mitt tidigare liv för då var jag aldrig närvarande. Idag prioriterar jag nuet, att vara medveten och närvarande så att jag får njuta av det liv jag faktiskt har Kommentarerna är på gång kära ni, så lämna gärna ett litet avtryck. Jag vet inte ens om jag har några läsare eller om jag skriver till tomma intet. Det spelar verkligen ingen roll för jag är så glad att bara få skriva igen. Däremot så vore det jättekul att höra hur du lägger upp din tid. Hur många timmar om dagen är du uppkopplad, skulle du tippa på?

Translate »