Livet från rullstoll till hästrygg

De innersta känslorna…

Klockan är 03.27 på natten och jag sitter klarvaken, precis som de senaste 21 dygnen sedan jag var med om denna olycka. Jag kan inte ens gråta längre för alla tårar i hela kroppen är ödslade för ett år framöver, tror jag. Det känns så. Att gå igenom detta och försöka vara stark utåt sett, le till alla man träffar, skämta och driva om sig själv och bjussa på det, trots att man blöder inombords. Jag har hela tiden haft den tanken att om jag är positiv utåt så är min omgivning positiv. Och jag vill vara det. Antingen så är jag naiv, blåögd, lever i förnekelse eller så vill jag bara inte acceptera att ”det är som det är”. Jag försöker förhålla mig till att allt ska bli som det var, inom en snar framtid.

Det är det enda jag tänkt på, det är allt jag fokuserar på. Att försöka säga till alla att ”allt är bra” och att allt går framåt och vara positiv och stark hela tiden när man samtidigt gråter och blöder inombords och känner sån enorm sorg över allt som har hänt- det är himla svårt. Men när natten faller in, alla har åkt hem, alla har gått och lagt sig och sover…då är det jag som sitter vaken. Då känner jag, i min ensamhet. Då känner jag sån ilska, besvikelse och sån enorm sorg. Jag har letat och åkt land och rike runt för att hitta min drömhäst. Det tog nästan ett år. Och att blomma ut på det sätt som både jag gjorde med Mille, och som Mille gjorde med mig, det var helt underbart och det var länge sedan som jag kände mig så lycklig.

Sedan händer en grej, det går på en sekund, och ALLT försvinner ifrån mig. Framför min ögon, på tre sekunder. Förutom all smärta som hela tiden påminner mig om allt som jag inte kan göra så gör det nästan ondare psykiskt. Från att vara fullständigt pigg, frisk och lycklig till att den lilla sköra tråden går sönder och allt rasar samman. Jag kan inte ta hand om min egen lilla hund ens som har varit vid min sida 24/7 i över 3 års tid. Inte laga min egen mat. Inte ta på mig kläder. Inte hämta mina kläder. Inte lyfta min katter. Inte krama min pojkvän. Att inte kunna göra allt som man planerat tillsammans med familj och vänner. Att inte ens kunna åka till stallet och ta in sin egen häst som man vet står där. Han står några mil ifrån mig i en hage, men jag kan inte åka dit och ta in honom och borsta honom ens.

I helgen är det tävlingar på Gark i Gislaved. En tävling som jag sett fram emot i flera månader. Jag skulle tävla hela helgen. Ha Mille hos Amelie och bo där några dagar. Star Rider ska ha en liten monter på plats. Jag har längtat såååå mycket. Nu får vi åka dit med en bil utan transport för att lämna av segertäcken som vi ska sponsra med och allt till montern. Ingen Mille. Allt gör så himla ont. Och jag påminns ständigt. Jag försöker envist göra allt här hemma och klara av allting. Gå med kryckorna fast det gör ont. Smärtan i kroppen känner jag hela tiden. Och gör jag inte det så påminns jag. Om jag går med kryckan och tappar balansen så strålar det till på sidan av höften, och så tar jag emot med armen i väggen och då hugger det till i armen. Och jag är väldigt envis, och frustrationen är stor när jag inte kan göra det jag vill.

Jag har hoppats och jag har tvekat. Ska jag upp i sadeln igen? Ska jag inte? Ska jag sälja Mille? Kommer jag kunna rida igen? Ska jag bara skita i allt som får mig att må så bra? Kommer jag våga mig upp i sadeln och hoppa igen? Det har känts så, det har inte känts så. Tänk om jag aldrig mer kommer våga tävla? Ska jag då ha den typen av tävlingshäst i stallet? Tänk om läkaren har rätt, tänk om det tar ett helt år tills min arm blir bra? Höften är jag inte jätteorolig över för den blir bättre och bättre, men armen blir sämre, gör ondare och ingen rörlighet utåt. Tänk om det tar ännu längre tid? Alla tankar snurrar i mig. Jag älskar min häst och jag saknar honom och ridningen varje sekund.

Jag kan inte somna. Det gör för ont. Trycket över bröstet är för hårt. Värken dunkar. Illamåendet tar över. Varje kväll. Andreas sover och jag sitter här. Och trots att jag vet att jag kan skatta mig lycklig över min underbara familj, vänner, djur, företag och allt jag har så kan jag inte tänka på annat än att jag inte kan göra något som jag vill. Jag har en rullstol som kan ta mig fram och tillbaka i huset. När jag för 3 veckor sedan kunde springa omkring, åka till stallet och hoppa av lycka. Och att jobba med något som ständigt påminner mig om det som jag älskar mest och inte kan göra, det gör också ont. I förrgår vad jag på kontoret och fick se alla jättefina schabrak, träns, täcken mm som jag köpt in. De var så fina, och allt jag tänkte på var att jag själv inte kommer kunna använda något av detta på flera månader framöver. 

Detta är den bittra sanningen. Jag försöker vara stark. Jag försöker välja vad jag skriver om, vara positiv och vilja utstråla att det ska gå galant. Men när man egentligen tvivlar på det själv hela nätterna, då är det svårt att hålla samman på dagarna. Jag har valt att inte skriva om alla kvällar som jag tillbringat på toaletten för att jag kräkts av smärta. Eller om alla negativa tankar jag haft. Eller om de kilon jag gått ner för att jag knappt kunnat äta på 20 dagar. Försöker visa mig stark, att jag inte har ont. För min egen skull och för alla i min närhets skull som också mått extremt dåligt och varit pressade över allt som har hänt. För självklart påverkas dom. Det är inte bara mitt liv som förändras just nu, utan också alla i min familj. Och för dom försöker jag visa mig stark och kämpa. Och det är på grund av dom som jag orkar fortsätta kämpa. 

Ni har också varit ett enormt stöd här. Ni får mig att fortsätta kämpa trots att jag vill ge upp. Jag kanske verkar oberörd i vissas ögon, men då har ni ingen aning. Jag har valt att blogga vid det tillfället under dagen då jag inte känner. Då passar jag på att blogga för att försöka vara stark utåt sett. Ta en bild när det känns ok. Och jag kan inte göra någonting här hemma, jag hade i princip kunnat blogga hela dagarna långa just nu. Men jag har bara bloggat när jag mått ok. Och då ser ni själva att det tyvärr inte varit så ofta. Ibland har det gått flera dagar. Inte ens en halvtimma om dagen har jag ens mått ok. Däremot utåt sett, här, i verkligheten, då ler den lilla flickan och hoppas på att ingen ska se hur det egentligen är. För det mår ingen annan bra av. Och jag känner sån enorm smärta att det räcker och blir över för alla i min närhet just nu, och det räcker.

Jag ska försöka ta mig samman och komma tillbaka lite starkare imorgon igen. Kram

Livet från rullstoll till hästrygg

Karma has no deadline!

Nej, nu får det vara nog. Skulle in här nu på kvällen och skriva lite om dagen, lite tankar och känslor och visa lite saker. Min blogg har varit det som stärkt mig, mina kära fina läsare som ger mig stöd och pepp. Varje dag jag är ledsen så går jag in här. Men hur glad jag än var när jag loggade in här idag, så vänds det rätt snabbt när en kommentar som denna dimper in under tiden jag är inloggad. Och nu kan jag inte hålla mig för att skriva något längre! 

”Du ser inte ut att ha särskilt ont på de där bilderna… Det skulle ju, enligt dig, ta flera månader innan du ens kunde gå, men nu står du både normalt och kan trycka ut höften rejält. Hur kommer det sig egentligen?
Du kommer aldrig väga lägga upp den här kommentaren men jag vill bara att du ska vet att de allra flesta av dina läsare sedan första veckan efter din olycka insett att du, återigen, överdrivit och ljugit grovt om din skada. Att du känner behov av att göra sådant är sorgligt och jag undrar vad för sorts människa du är egentligen?”

Alltså helt ärligt!? Det är inte första kommentaren som ser ut såhär kan jag säga- det är BRA många. Alltså hur i helvete är man funtad när man lämnar såna här kommentarer?  Det är ren och skär elakhet och det är skrämmande!? Och oavsett om jag varit med om en olycka eller ej så ska man inte bete sig så på nätet- men dessutom just NU, och dessutom skriva OM det som hänt på ett sånt sätt!? Äe, man blir verkligen mörkrädd! Man måste helt ärligt vara helt- på riktigt- dum i huvudet om man får för sig att skriva såhär till en annan människa som dessutom befinner sig i en enormt jobbig livssituation där man redan ”ligger ner”.  Inte nog med att jag redan skrivit tydligt att jag ska lägga upp röntgenplåtar, jag har för fan bott på SJUKHUS i ARTON dagar!? Då kan alla som har en iq på högre än 20 förstå att det är en ganska stor och allvarligt skada som jag har, och inte bara nån liten sträckning eller en liten spricka som vissa nu påstår sig ”veta” = tro och anta.

Jag blir inte tokig av dessa kommentarer på grund av att jag känner att jag måste bevisa något för nån. Och jag skulle aaaaaldrig i mitt liv dra upp en sån här grej i ett inlägg om det var en vanlig elak kommentar från en hater- för dom finns hos alla. Men för det första så har det varit mycket av dessa kommentarer- och DESSUTOM just i denna situation när jag varit med om en svår olycka och förlorat typ ALLT som jag älskar att göra, i kanske ett helt halvår eller kanske mer… Snacka om att slå på någon som ligger, och det är DET som fan gör det läskigt! Jag vet att mina FÖLJARE, alltså de som följer mig dagligen vet att det sista i världen jag skulle välja bort var Mille och ridningen. Så jag vet att dessa människor bland annat kommer ifrån andra ryggradslösa människor som driver bloggar som handlar om att förnedra andra, pga att de själva inte är tillräckligt intressant att skriva om… Och inte ens nu låtar de mig vara… det bevisar bara att man är riktigt bra osympatisk människa. Men ändå, att ändå gå in till någon, och kommentera såna här saker under tiden jag är kvar på sjukhuset till och med! Ja, de började ramla in redan efter en vecka så har det varit såhär lite varje dag. Helt sjukt!!!

Jag skulle GLATT kunna visa upp min röntgenplåtar till mina följare för att det är intressant att visa upp eftersom frakturen är så pass annorlunda, så skulle jag vilja skriva mer och berätta om skadorna mm. Men bara vetskapen om att det kommer massa skräp hit, och sitter som vargar som längtar efter en köttbit och väntar på att jag ska skriva, nämna eller lägga upp en bild- det gör att jag fan inte blir ett dugg sugen på det! Och jag vet att om jag gör det så kommer alla tycka si eller så, så nu bestämde jag mig för att vänta tills min journal kommer i veckan, där allt står klart och tydligt i text, så jag kan trycka upp den i datorskärmen på er alla som varit här och lämnat såna där kommentarer! Så kan ni sitta där och se dumma ut och jag hoppas ni alla då skäms över er själva och så hoppas jag att ni aldrig mer klickar er in på den här bloggen!

Jag vet inte vad som gör att vissa ens tror såna där vidriga saker!? Antingen är det för att det är något som de själva skulle kunna göra, eller så är det för att de förväntar sig att jag ska klaga i varje inlägg, gråta ut oftare och visa mig totalt knäckt!? Tro mig, det var är jag MEN jag gör ALLT jag kan för att försöka tänka positivt och vara stark- annars bryts jag samman- igen! Och det har jag skrivit förut men det har de garanterat inte läst. Och tro mig igen, skulle jag gråta ut varje dag och skriva hur hemskt allt är och hur ont jag har- då skulle dom klaga lika jävla mycket på det! Så jag vet att vad jag än gör så blir det såhär. Men detta är ändå att passera alla gränser, tycker ni inte själva att just detta är så jävla lågt!? De tror dessutom att de är anonyma, hade jag kunnat gå så hade jag fan lagt tiden på att åka hem till vissa av dom som jag vet namnet på och trycka upp plåtarna i ansiktet på dom, haha. Men vem vet, enligt dom kan jag ju springa omkring och fejkar allt, så jag kanske dyker upp utanför dörren nån dag :S

Nej, tro ni att ni gör mig svagare och att jag trycks ned! Jag vet att jag har en rejäl skada men att jag fan i mig kämpat dag och natt för att träna på styrka, rörlighet och balans. Jag har gått i terapi för att klara detta psykiskt och jag har verkligen, om man ens får säga det om sig själv utan att bli uthängd som en skrytig diva, men jag har verkligen varit jävligt stark rakt igenom detta! Och jag ska dra det till min fördel, jag ska fortsätta att träna, kämpa, vara stark och bevisa för alla att jag snart kommer sitta där på hästen igen! När min läkare sa att jag inte ska räkna med att ens kunna sitta på en häst på 6 månader så svarade jag direkt att han inte ska räkna med att han har rätt (med glimten i ögat då rå;).

Till er som är GLADA för min skull att det går framåt så kan jag berätta för er att jag nu kan stå helt rakt på det friska benet vilket är ett stort steg i rätt riktning! Jag har även börjat träna med kryckor vilket går jättebra även om det gör väldigt ont. Dock så är det inte bäckenet som gör ondast utan det är armen, så jag kan ju bara gå med en krycka vilket krånglar till det lite… Och till de som ifrågasätter hur ”jag kan stå upp normalt” så är det för att jag lägger all min tyngd på friska benet (ush stör mig ens på att jag lägger tiden på att ens besvara en sån dum fråga). Som TUR är så är min fraktur genom bäckenet en stabil fraktur, så endast smärta kan hindra mig från att komma upp på hästen igen. Jag kommer inte få några men och det kan inte läka ihop fel heller, vilket är ett stort plus! Dock så är det åter igen armen som är värst, den gör ondast och innan dom åkte så sa dom att det kan ta 6 månader upp till ett år som den är helt återställd. Så det suger…

Men men- To be continued… Lovar att komma tillbaka gladare imorgon. Då med gladare nyheter! Men hoppas ni förstår mig och kan ha överseende med detta inlägg. Det vet jag att ni gör, om ni tänker er in i min redan asjobbiga situation. Är det några som kan förstå så är det ju ni som själva rider… tänk er att inte kunna rida på typ ett halvår, hur det hade känts… och förutom ren förjävlig smärta fysiskt hela tiden få läsa sån där skit varje dag…. Suck! 

karma-love-quote-quotes-Favim.com-697712

  Allmän pepp om livet

Tisdag kväll…

Hej! *Varning för bok*. Vill ni läsa en blogg så få ni tyvärr byta domän 😉 Hoppas ni har lite överseende med dessa två dagar med dålig updates, men det är för att jag haft typ kaos här, haha :S Det känns som att det varit saker hela tiden, dagarna bara springer iväg och de har gått otroligt fort.  Det är jobb, besök, träning, vårdplanering, har varit i stallet 2 dagar i rad och så. Men efter en satansfylld helg av smärta så har jag inte haft lika ont igår och idag och då har jag känt mig jättebra i veckan jämförelsevis med helgen. Tänkte att jag skulle kunna fördela inläggen lite såhär när jag skriver om dagen, vad tycker om det? Bra eller anus? Då kan ju de som vill läsa om vissa saker se tydligt och hoppa över det ni inte vill läsa om?

Mående och kroppsligt:

Allt blir sån enorm skillnad när jag inte har sån hög smärtgrad. När man inte kan röra sig pga smärta eller kräks pga smärta, då förstörs ju i princip allt i livet och hela dagen. Nu har jag te x jätteont i högerarmen, den stålar när rör mig det minsta och värker när jag inte rör den, men det är ”överenskomligt”. Och sen: JAG FÅR ÅKA HEM IMORGON!!! Efter 17 dagar på sjukhus så får jag äntligen komma hem till mitt egna hus, till min underbara pojkvän och till mina älsklingar (Findus och Baghera). Kotten är ju i Skåne hos gammalhusse och tillbringar dagarna med hans stora kärlek Mimmi, så han kommer senare eftersom ha kräver ganska mycket mer än katterna, som jag inte kan ge honom just i dagsläget.

Det känns både underbart men nervöst och läskigt. Här är jag omringad av sköterskor och om något händer så finns någon här. Nu ska jag klara mig helt ensam, klara av att gå igenom bakslag som jag vet kommer komma. Här lever man i en sorts bubbla, allt kommer nog komma ifatt mig när jag kommer hem, och det skrämmer mig lite. Att jag kommer hem och verkligen får leva såhär nu i mitt eget hem, i mitt normala liv. Och när jag kommer inse att detta inte är en bubbla som går över när jag kommer hem från sjukhuset- då kommer det nog komma ett rejält bakslag psykiskt…jag ska absolut inte gå och tänka så och förvänta mig det, men vi pratar mycket här om saker som kan hända och hur man ska hantera det.

Så min plan är nu att jag ska vara hemma i en vecka. Under den veckan kommer jag leva en hel del på glädjen att vara hemma, få göra som jag vill (inom väldigt tighta gränser då), få vara med Andreas och katterna. Sedan åker jag ner till mitt smultronställe i Sverige- Simrishamn, där vi har hus och där mamma och pappa är nu med hundarna. Jag älskar verkligen att vara där och mår så otroligt bra av det, så då gör jag ett miljöombyte och åker dit, träffar mamma pappa och min KOTTE som jag inte ens kan förklara i ord över hur mycket jag saknar!!! Sedan får vi se, när jag åker hem därifrån så följer iallafall Kotten med hem 🙂 Sen tar vi det därifrån 🙂

Puss till er ALLA där ute som är så fina människor, som ger mig eller andra som ni inte känner stöd och pepp. Bara en liten kommentar eller ett litet ord kan betyda allt för en annan människa 

img_1482-1img_1483-1

.

Häst:

Nu har jag ju bästa Amanda som är min medryttare sedan några veckor tillbaka och som rider ut Mille 2 gånger i veckan. Sedan har en av mina bästa vänner Malin, och tjejerna i stallet hjälpt mig att hålla igång Mille. Är så otroligt tacksam för det  Och de har ju ställt upp nu för mig, de har egna hästar, barn, jobb mm så jag har letat efter nån som kan trimma och rida honom kontinuerligt. Men han är grymt svår att rida ihop alltså, så därför har jag letat efter någon som kan ta över trimningen och lite teknikhoppning under tiden jag är dålig så att han inte sackar efter. Malin som ändå är jätteduktig och har en skitfin dressyrhäst som hon tränar och tävlar aktivt med sa att hon tyckte Mille var typ det svåraste hon suttit på, att det knappt går att få honom i varken form eller lösgjord… Hon fick sig en smärre chock och bah VAD ÄR DET HÄR!???

Btw så hoppade jag hennes dressyrhäst Sylve den lördagen när det gick så bra, efter tävlingen..och när man sätter sig på den hästen så får man sig en smärre chock fast åt andra hållet, haha. Typ en dröm, så sjukt välriden, dansar fram och bara går där och stampar av med alla ben så att sanden flyr. Så sätter man sig på Mille, nästan samma känsla som att sätta sig på Dario efter han stått på ridskola i några år, haha. Eller som att rida på en elefant, om man nu gjort det någon gång (ja har det inte men jag kan tänka mig känslan)… Näe, Millllleeeee…. han är världen bästa häst, bara man lär sig förstå sig på honom och det gör ju jag nu  

Haha som när Annica fick testa honom, hon fattade iiiingenting, hon var helt genomsvett efter några varv och Mille sprang med huvudet rakt upp och var 7 meter lång och vad hon är försökte med så hände ingenting…och hon blev också jättechockad eftersom det ser så enkelt och lätt ut när jag rider honom. Hon har ju ridit alla mina tidigare hästar jättebra, men Mille är så långt ifrån allt annat jag haft alltså. Men, utan att ta orden ifrån munnen på vissa av er som nu sitter och tänker att jag tror jag är värsta proffset, så kan jag ju förebygga en del såna kommentarer och ligga steget före genom säga att det var EXAKT så jag också kände, tyckte och tänkte första gången jag red Mille också, haha. Jag var lika chockad som alla andra, haha….

Jag trodde det var ett jävla skämt…att dom gett mig fel häst!? Jag började till och med hoppa redan efter 10 minuter för att det var pinsamt för att han gick i så sjukt ful och fel form, oavsett vad jag än gjorde!? Och är det nått jag skryta med öppet så är det att jag iallafall har en jävligt stark rumpa och starka ben (och bål…och rygg haha)- och när jag la på ben så hände INGENTING!? När jag tog i tyglarna hände ingenting…när jag försökte böja hände, dadaaaa: ingenting. La på skänkel: ingenting…ja ni hajar…. Det tog så otroligt lång tid innan jag förstod hur jag skulle rida Mille, vad som krävs och hur jag skulle göra. Och från då och nu så vet ni ju vilken skillnad det blivit. Om ni missat hur han såg ut när jag provred i Belgien, VS efter några veckor så finns en video här.  

Men för att komma till sak, så hade jag en tjej som heter Frida i tankarna direkt när jag bestämde mig för att någon ska trimma honom och hoppa honom. Och det var jättekul för hon hade tänkt samma sak och mailat till mig. Så igår red hon honom inne i ridhuset och idag på utebanan på Smedby. Var så KUL att vara där, även Malin var där och det var jättekul att träffa henne igen (Många Malin nu, men Malin som  jobbade hos mig förr och hon tränade mig massor då och det var även hon som gjorde Joe till en häst;). Så var Andres med, Malins kille och Fridas mamma och det var jättekul! Det gick jättebra. Frida är superduktig och talangfull och det blev några jättefina språng på slutet! Så henne kommer ni få höra och se mer om och jag kommer vara med så mycket jag kan och hjälpa till med träning och upplägg 😀

Haha Mille var nog liiiite trött men väldigt nöjd efter att få hoppa lite 🙂 Som tur är så får våra hästar stå inne nu på dagarna när det är sån sjuk värme, sen släpper vi ut dom på kvällen så de får gå ute på natten istället.


.

Jobb:

Haft många samtal/möten med timmars jobb och to do med de som jobbar på Star rider och ja har själv jobbat med inköp och ordrar, samt allt inför HKMs höstkatalog ska snart vara klart. Deras katalog går ut till flera tusen butiker i hela världen så det har varit enormt mycket jobb med det, mer än de flesta nog kan förstå :S Vi har fått upp lite coola bra nyheter idag. Och under veckan ska det lanseras ännu fler saker och jag håller verkligen på att jobba upp ett bra system för nyheter/kampanjen med mera.

Kan tipsa om VÄRLDENS smartaste sak. Alltså detta är så smart att jag nästan blir förbannad för att jag inte upptäckt detta tidigare för det har aaaaalllttiiiiid varit ett problem för mig. Kolla in den där skrapan. Alltså lyssna: I den där skrapan så ligger det en svamp. Så man öppnar först locket på baksidan av skrapan, och så häller man schampo (ja, jag vet att schampo stavas med ett o men tydligen inte den som la upp produkten, ska fixas asap imorn bitti ;)… och när man hällt i schampo på svampen så stänger man locket. Sen är det ett litet hål på locket- och där fyller man på med vatten. OCH, sedan så är det små hål ut i varje ”tagg” eller ”plupp” så där fördelas schampo och vatten ut- så man kan alltså schamponera hela hästens päls och verkligen komma åt- hela hästen på några minuter!?

HUR många gånger har man inte stått med en svamp, tömt typ halva schampoflaskan för att svampen måste göras ren, sen står man där med sina naglar för att schampot hamnar på en fläck på hästens päls, schampot vägrar fördelas ut ordentligt och ens naglar går av typ för att man försöker komma åt smutsen… ALLA PROBLEM LÖSTA: DADAAAAA!!!!

starrider.se finns dessa till försäljning nu! För enbart 59 spänn så blir alla dessa problem lösta för resten av livet!!! Och ja- detta är ett reklaminlägg av dess like!

s2 s1

  Allmänt

Söndag och kvällstankar…

Hej på er hoppas ni haft en fin söndag och en bra helg? Min helg har varit enormt lugn, jag har inte haft besök nånting för jag har varit så otroligt orkeslös och har så ont och då är det bättre att vila och så kan man ju alltid prata i telefon istället. Andreas har varit hos sina kompisar i Sthlm och haft kul, annars hade nog han varit här, men det är ändå rätt skönt att vara själv när man är så himla orkeslös och inte kan röra sig.

Jag försöker fortsätta må bra mentalt även om jag fått ett stort bakslag smärtmässigt. Idag har jag haft så fruktansvärt ont alltså, kom inte ens upp sittandes ur sängen själv utan hjälp…och jag får fruktansvärt ont att göra sånt som jag annars har kunnat göra den senaste veckan… Jag bad om att få börja minska på smärtlindring i förrgår eftersom det har känts som att jag gjort såna framsteg. De ville att jag skulle minska med 5 mg morgon och kväll men jag ville köra på 10 mg, det är långtidsverkande smärtlindring och jag tänkte att det inte kan göra så stor skillnad….

Men smäll i ansiktet fick jag, jag har haft så sjuuuukt ont så det nästan är intill obeskrivligt.  Tänkte inte riktigt på att man minskar både morgon och kväll så totalt sett blev det 20 mg och det ju ganska mycket, men att det skulle bli sån stor skillnad skulle jag aldrig kunnat tänka mig :S Att jag fick SÅ ont efter att bara ta bort en liten del av smärtlindringen gjorde mig jättechockad….Hur ont har jag EGENTLIGEN då rå? Så tänker jag hela tiden… Om man skulle ta bort allt, då skulle det nog kännas precis som den dagen när det hände. Iallafall om det gör såhär ont nu av att bara minska lite.

Min bättre hälft och jag <3 

img_5076

 

Smärtan är en sak i sig och det klarar jag av, huvudsaken är att jag mår bra psykiskt och håller mig stabil mentalt. Och det gjorde jag hela dagen igår och även idag, men några dagar innan detta så var det väldigt jobbigt mentalt… Sen blir det ju inte bättre av att det är skitfint väder, alla gör roliga saker, i helgen var ett litet träningsläger/ 3-dagars kurs som jag och Mille skulle på som jag sett fram emot jättemycket, och jag hade vänner som var där…så ja, då känns det extra tufft…men de tankarna tänker nog alla, ni vet väl själva hur det är när man är sjuk och det är sjukt fint väder hemma och alla andra har askul? haha…man gör sig själv till värsta offret och tycker synd om sig själv… det är nog rätt mänskligt.

Så jag är glad för att jag får må bra mentalt nu, så får jag stå ut med smärtan. *Peppar peppar* Dock så fick sig mina drömmar om framtiden en stor törn, och det är just det jag skrev…att jag inte, av hela mitt liv, kunde ana att jag skulle få såhär olidligt ont av att sänka dosen lite 🙁 Då känns ridning och ett normalt liv väldigt mycket längre borta än vad jag tänkte i förrgår… 🙁 Och jag som ska åka hem på onsdag, hoppas det är lite bättre då 🙂

Nu ska jag ringa till Annica och Andreas som ringt, och säga god natt. Kollar på filmen ”Underbar och älskad av alla” med Martina Haag. Har ni sett den? Så himla bra, jag älskar den, haha. Kan se den om och om igen flera gånger. Jag är ju en sån som snöar in på saker, för idag när jag ändå kom in tidigare så skulle jag beta av lite grejer till de som jobbar, inför veckan…. men vad gjorde jag? Jo, jag snöade in på att lägga till filmer på Netflix i min lista… alltså jag skämtar inte, jag har suttit i över FEM timmar med att googla filmer, söka, läsa recensioner, lägga till och kolla på trailers…? Alltså haha så sjukt. Men nu behöver jag aldrig i mitt liv ägna tid åt att behöva välja film. Det kan på riktigt ta upp till en timma för mig att välja en film. Så nu har jag en riktigt bra lista, haha! Vill ni ha lite grymma filmtips kanske? Ni kanske inte visste det om mig, men jag är en riktigt film-nörd… ;P

Puss

img_5072

Translate »