Okategoriserade

Busy Monday…

Hej! Vet inte var denna dagen tog vägen? 😱 Jag såg försig till 11, hade en riktigt jobb ikväll igår, kräktes av smärtan halva natten så det var riktigt tufft 😷 Men idag har smärtan varit bättre än i helgen, även det om gör ont så har det inte varit olidligt och det gör ju allt mycket enklare:)

Så idag har jag haft några timmars möte med Angelica som jobbar hos mig (och blivit en god vän efter åren:) Vi har planerat veckan och gjort all to do:s för veckan mm. Imorgon kommer det upp en mängd nyheter på Star Rider och efter det så kommer det kontinuerligt upp nyheter. Är sjukt nöjd med mina inköp 👏🏼

På kvällen så var jag i stallet igen och kände mig så lycklig. Självklart för att träffa Mille och bara vara i stallet och hänga lite och träffa dom där, sen kom min fina vän Hanna dit och så var Andreas med 🙂 Vi var där för att Frida, en tjej som jag känner och som är superduktig på att rida skulle provrida Mille. Hon ska hjälpa mig massor med Mille nu när jag är dålig. Ska skriva mer om det sen:) Imorgon ska hon testa och hoppa honom så jag ska dit igen och jag längtar redan ❤️ Självklart är det också extremt jobbigt eftersom jag är så avundsjuk och också vill kunna rida:( Jag MÅSTE sluta tänka så och jag får bara inte börja låta negativa tankar ta över…

Imorgon bitti har jag vårdplanering. Ska träffa några från kommunen eftersom jag behöver hemtjänst… Man kan ändå inte låta bli att skratta… De bokar in möte med en Tyra som ska ha hemtjänst…undra om dom tror att jag är 85 eller 90 år gammal 😂 Hoppas det går bra, vi hörs imorgon, kram

  Allmänt

Söndag och kvällstankar…

Hej på er hoppas ni haft en fin söndag och en bra helg? Min helg har varit enormt lugn, jag har inte haft besök nånting för jag har varit så otroligt orkeslös och har så ont och då är det bättre att vila och så kan man ju alltid prata i telefon istället. Andreas har varit hos sina kompisar i Sthlm och haft kul, annars hade nog han varit här, men det är ändå rätt skönt att vara själv när man är så himla orkeslös och inte kan röra sig.

Jag försöker fortsätta må bra mentalt även om jag fått ett stort bakslag smärtmässigt. Idag har jag haft så fruktansvärt ont alltså, kom inte ens upp sittandes ur sängen själv utan hjälp…och jag får fruktansvärt ont att göra sånt som jag annars har kunnat göra den senaste veckan… Jag bad om att få börja minska på smärtlindring i förrgår eftersom det har känts som att jag gjort såna framsteg. De ville att jag skulle minska med 5 mg morgon och kväll men jag ville köra på 10 mg, det är långtidsverkande smärtlindring och jag tänkte att det inte kan göra så stor skillnad….

Men smäll i ansiktet fick jag, jag har haft så sjuuuukt ont så det nästan är intill obeskrivligt.  Tänkte inte riktigt på att man minskar både morgon och kväll så totalt sett blev det 20 mg och det ju ganska mycket, men att det skulle bli sån stor skillnad skulle jag aldrig kunnat tänka mig :S Att jag fick SÅ ont efter att bara ta bort en liten del av smärtlindringen gjorde mig jättechockad….Hur ont har jag EGENTLIGEN då rå? Så tänker jag hela tiden… Om man skulle ta bort allt, då skulle det nog kännas precis som den dagen när det hände. Iallafall om det gör såhär ont nu av att bara minska lite.

Min bättre hälft och jag <3 

img_5076

 

Smärtan är en sak i sig och det klarar jag av, huvudsaken är att jag mår bra psykiskt och håller mig stabil mentalt. Och det gjorde jag hela dagen igår och även idag, men några dagar innan detta så var det väldigt jobbigt mentalt… Sen blir det ju inte bättre av att det är skitfint väder, alla gör roliga saker, i helgen var ett litet träningsläger/ 3-dagars kurs som jag och Mille skulle på som jag sett fram emot jättemycket, och jag hade vänner som var där…så ja, då känns det extra tufft…men de tankarna tänker nog alla, ni vet väl själva hur det är när man är sjuk och det är sjukt fint väder hemma och alla andra har askul? haha…man gör sig själv till värsta offret och tycker synd om sig själv… det är nog rätt mänskligt.

Så jag är glad för att jag får må bra mentalt nu, så får jag stå ut med smärtan. *Peppar peppar* Dock så fick sig mina drömmar om framtiden en stor törn, och det är just det jag skrev…att jag inte, av hela mitt liv, kunde ana att jag skulle få såhär olidligt ont av att sänka dosen lite 🙁 Då känns ridning och ett normalt liv väldigt mycket längre borta än vad jag tänkte i förrgår… 🙁 Och jag som ska åka hem på onsdag, hoppas det är lite bättre då 🙂

Nu ska jag ringa till Annica och Andreas som ringt, och säga god natt. Kollar på filmen ”Underbar och älskad av alla” med Martina Haag. Har ni sett den? Så himla bra, jag älskar den, haha. Kan se den om och om igen flera gånger. Jag är ju en sån som snöar in på saker, för idag när jag ändå kom in tidigare så skulle jag beta av lite grejer till de som jobbar, inför veckan…. men vad gjorde jag? Jo, jag snöade in på att lägga till filmer på Netflix i min lista… alltså jag skämtar inte, jag har suttit i över FEM timmar med att googla filmer, söka, läsa recensioner, lägga till och kolla på trailers…? Alltså haha så sjukt. Men nu behöver jag aldrig i mitt liv ägna tid åt att behöva välja film. Det kan på riktigt ta upp till en timma för mig att välja en film. Så nu har jag en riktigt bra lista, haha! Vill ni ha lite grymma filmtips kanske? Ni kanske inte visste det om mig, men jag är en riktigt film-nörd… ;P

Puss

img_5072

Okategoriserade

Söndag


Hej, Söndag idag. Idag har jag ondare än vanligt. Kallas väl bakslag. Samma sak hände exakt för en vecka sen. Det gick några dagar och när jag kom ur det så kom jag ur ännu starkare än innan bakslaget. Så det ska jag tänka på nu, för denna gång känns värre än sist. Idag gjorde det så ont att jag inte ens kunde sätta mig upp i sängen själv.

När livet är tufft och slår en i ansiktet så gäller det att sätta på sig boxningshandskarna och slå tillbaka. Idag är bara en sån dag då jag knappt hittar dom. Men jag hoppas de kommer fram under kvällen så jag kan visa att jag är ännu starkare än ”det” som ger mig smällar. Vi hörs lite senare, kram

Livet från rullstoll till hästrygg

Första gången i stallet efter olyckan

Hej! Har saknat att skriva här och även om det gick över all förväntan att åka till stallet och hänga där samt träffa Mille, så var det rent kroppsligt (hade jätteont) som jag hade svårt att blogga efter det och även dagen efter. Jag fick inte låna med rullstolen några timmar så jag hade endast med mig ett sånt här gångstöd som jag inte alls hade gått så långt med innan. Men nu efter 13 dagar så har iallafall mitt högra bens muskler läkt så pass bra att jag kan stödja helt på det och även stå rakt på det och lägga hela min kroppstyngd på det (Observera nu att jag skriver om det friska benet, inte det med fraktur)… Det gick inte riktigt att lägga hela kroppstyngden på det innan på grund av smärta, alla muskler runt omkring höften är ju lite trasiga och utsatta och de sträcker sig ju självklart även över till det friska benet…. Men högerbenet känns faktiskt helt normalt nu, det är ju rumpmuskeln och ländryggsmuskeln som dragit på sig värst skador, och självklart då på vänster sida men allt sitter ju ihop. Så jag är väldigt glad och tacksam över att jag nu kan stå och väga hela kroppstyngden på det friska benet.

Min friska arm (högern) har jag aldrig haft några bekymmer med så den kan jag använda fritt och ha all tyngd i. Den skadade armen kan jag lägga lite tyngd på nu samt balansera med. Så länge den bara ”hänger” så är det lugnt, den kan även hänga och dingla och föras fram och tillbaka, det är alla rörelser i sidled och utåt från kroppen som gör ont. Det gick oväntat bra att traggla sig in i bilen, ont gjorde det men det gick. Nu när jag kan stå helt rakt på höger ben utan att smärtan är olidlig så får man nästan ett helt nytt liv känns det som. Och här glider jag lite på räkmacka tack vare att jag är hästtjej- vi har ju en grym balans och stabilitet samt styrka i bål, rumpa och ben och det har hjälpt mig sjukt mycket. Utan det så hade det aldrig gått såhär bra. Att åka bil var som att sitta i rullstol så det gick också toppenbra 😀

Hela vägen till stallet i bilen så kunde Annica knappt prata med mig. Hade världens hjärtklappning, panikkänsla och ångest. Grät inte utan var mer spänd hela jag och andades knappt. Hade byggt upp såna enorma förväntningar på hur jobbigt det skulle vara, hur mycket jag skulle bryta ihop och så. När vi närmade oss hagen och jag såg Mille på håll så var det som att andas ur ett sugrör och tårarna började rinna. Väl framme när bilen stannat så kollade jag ner hela vägen in i hagen, klarade inte riktigt att kolla på honom. Sen var jag helt spänd och vågade knappt ropa på honom, jag vet ju att han alltid kommit innan när jag ropat, men nu har jag ju inte varit där på 2 veckor och jag vet ju inte om Mille kommer ihåg mig och så… Så jag stod jättelänge innan jag vågade kalla på honom…

Gjorde det och han kände direkt igen mig och gick emot mig med raska steg. Då började jag ju gråta och det var så himla fint men det gjorde ändå så himla ont i hjärtat. När han kom fram så såg jag alla flugor/bromsar och att han var jättestörd av dom och då släppte jag alla ledsna tankar och började direkt ”Har han fått insektsspray varje dag?” ”Var är hans flugtäcke” ”Han borde få gå in några timmar nu innan han rids ikväll” och ”Nu är hagen upp-betad och det är dags att göra hagen lite större”... ja ni hästtjejer förstår ju hur man är och tänker… hela ansvarskänslan. Det var så sjukt varmt och under den lilla stund jag var i hagen så fick han massa bromsar på sig, ögonen rann och han var så irriterad av alla insektsjävlar. Så när Malin kom så bad jag henne ta in Mille tills dess att Amanda kom och skulle rida. Efter det så fixade jag ett nytt flugtäcke som jag hoppas hjälper lite, för dom där sprayerna hjälper ju ingenting ju…

Så tack vare alla mamma-tankar så släppte hela ledsna grejen. Det var jättemysigt att träffa Mille och mysa lite med honom, hänga där lite med Malin och Annica och bara prata och planera lite. Nästa vecka ska jag träffa tjejerna i stallet och planera lite och göra lite scheman. Jag har ju så fantastiskt bra hjälp med Mille just nu, och allt kommer bli bra. Han såg jättefin ut i kroppen trots att han stått ute dygnet runt lite från och till nu, men jag har valt att dela av sommarhagen och göra den lite större då och då i taget, så han inte blir smällfet. Men han såg fin och smäcker ut 🙂

Hela tanken med dessa små permissioner är att jag ska få testa på att vara ”handikappad” i mitt vanliga liv på mina vanliga platser. Det är bra att ta ett steg i taget för då kanske man upptäcker saker som man inte visste innan, innan hemgång. Typ hemma i huset, vilka redskap jag behöver, kanske vi behöver möblera om mm. Stallet ville jag checka av först just för den mentala biten. Och det är jätteskönt att ha det avcheckat, det var som en sten släppte. Och jag upptäckte även några saker som jag kan hjälpa mig i läkandet vartefter.

Det är en grej som jag måste tänka på i framtiden. Här på sjukhuset så påminns man ju ständigt om att man är skadad. Allt runt omkring en, miljön, vården, all personal, alla redskap runt om en och allt som är anpassat för handikappade mm. Man släpper det inte med tankarna för en sekund. I stallet så glömde jag bort det hela tiden. Jag står alltid framför Mille te x och kliar honom på halsen med bägge händerna jättehårt- han älskar det. Så började jag klia med högerhanden och sedan när jag skulle byta sida så drog jag upp vänsterarmen av ren reflex och det gjorde ju jättejätteont… Sen skämtar jag inte när jag säger att samma sak hände igen efter några sekunder, och så fortsatte det flera gånger tills armen gjorde mer olidligt ont igen 🙁

Så det var något att ta med mig. För bara det lilla besöket på knappt en timma orsakade ganska mycket mer smärta än vanligt på kvällen och även dagen efter låg jag mest i sängen. Och trots att armen rent ”läkar-mässigt” eller vad man ska kalla det, haha,  inte är ”något” i jämförelse med frakturen i höften, så gör armen mycket mycket ondare nu och den senaste veckan än höften. Den värker liksom konstant medan höften mer hugger till rejält om jag rör mig eller vrider mig minsta fel. Efter 2 veckor har man ju lärt sig sina tekniker och gränser, hur ska jag röra mig så det gör minst ont och så, men om jag råkar göra något med höften så den hugger till då gör ju det helt klart ondast. Men det är bara när man väl gör något, armen har en ständig värk 24/7 som är mer jobbig…

Och stallbesöket gjorde värken mycket värre. Så nu när jag vet om att jag glömmer bort mina skador när jag är i stallet, då kan det vara bra att använda mitellan där te x. Den hade jag lite i början men jag störde mig mest på den, och det är ju bra att röra på armen så mycket som möjligt och jag fastnade mest överallt med mitellan (ni känner ju mig;) Men just i stallet så kanske jag bör ha den så att armen ”sitter fast”, så jag inte kan göra dessa hastiga snabba rycken med armen. Så det var en bra lärdom att ta med sig! Det var även jättemysigt att träffa Annica för första gången sen olyckan, vi har inte setts sen den så vi hade många timmar att prata ikapp. Hon kom till sjukhuset innan så satt vi här och pratade i flera timmar innan vi begav oss till stallet ♥

Nej, nu kommer Andreas snart hit, han åker till Sthlm i helgen och ska lämna av lite saker till mig och pussa på mig lite. Så ni får ha en fantastisk lördag och helg så hörs vi snart igen <3 Stor kram

Translate »