Okategoriserade

Någon som vill ha djur-terapi?

Till alla som känner sig nere och ensamma – och har möjlighet: skaffa ett husdjur! Om det så ska vara en vandrande pinne! Bara känslan av att ha ett djur, som finns där, som behöver en och som gör att man aldrig känner sig ensam vid tunga stunder- det är en av de bästa terapierna! Hade jag fått välja så hade jag startat ett djurhem och tagit hand om alla djur i världen ❤️

Idag har jag haft ondare än vanligt i skuldran. Jag har försökt undvika att sitta med mobilen, då jag inte kan skriva med vänsterhanden (lyckas aldrig träffa rätt!?)…utan sitter med datorn och skriver. Men jag har tyvärr gått in i en bubbla där tiden står still, och jag har inte haft någon koll alls på hur länge jag suttit med datorn. Vågar inte ens skriva hur länge 🙈

Tur att en vän ringde och frågade om hon kunde komma och sova här lite spontant, vad behövligt det var! Vi har suttit och gjort upp en plan om Mille, och efter vår plan så känner jag faktiskt ett sug på att åka till stallet…helt sjukt, det är både fantastiskt och skräckinjagande. Men jag längtar faktiskt! Jag är medveten om att det kan komma bakslag, men såhär mycket längtan har det inte funnits sen jag skadade mig andra gången. 

Jag har även kunnat prata om Mille för första gången utan att gråta. Snarare att jag känt mig glad. Och det är för att planen är att träffa Mille nu, jag kommer berätta om allt när jag fått klartecken på att han kan flyttas. Vill inte ta ut något i förskott. Jag kommer inte rida och träna Mille, men vara på samma ställe och hjälpa till. Min plan sen olyckan är att när jag får tillbaka längtan och min ptsd lagt sig, så ska jag rida och sätta igång Fleur. Henne känner jag och trots alla ord och tankar om henne så litar jag på henne. Jag har längtat så mycket efter Fleur, och varit ledsen över att hon kom ”i kläm” iom olyckan. Men hon mår ju bra och har fått landa ordentligt, vilket hon behövde.

Alltså jag kan inte förstå att jag ens skriver det här? Det pirrar i hela kroppen samtidigt som rädslan är så stor. Jag vet inte om det är rädslan eller längtan som gör att hela jag nästan skakar? Oavsett vad så är det här det största klivet kag tagit på länge. Bara att skriva på det här sättet om Mille och Fleur är något jag inte kunnat göra innan då jag brutit samman av sorg. 

Nu ska vi gå en promenad med Onkel Herbis 😂 Av nån jävligt konstig anledning så är det Kottens smeknamn?? Haha…han lyssnar till och med på ”Onkel” när man ropar, haha…

Idag har det varit ett tufft liv för mina djur! De vill helst inte prata om det…för jobbigt! 😂

👆🏼 Bagheera: FREEEEZE 👇🏼

Kotten har haft en extremt stressande dag. 

Findus älskar fåtöljen som mamma hade med sig. Ingen möbel jag nånsin skulle välja att köpa i en butik, men mamma är ju proffset själv på inredning- och tro fasiken att den passade jättefint i den inglasade entrén 😀

Den passade ju också bra ihop med Findus 🙂 Tycker verkligen hans färger kommer fram… (haha 😜)

👆🏼 Finn en Kotte?

Lilla sötkorven… ❤️

Efter 6 timmar har Findus nästan blivit utmattad efter dagen…han har ju faktiskt…1. Bytt position två gånger. 2. Gäspat. 3. Ah det var nog det.

Okategoriserade

Så långt ifrån mitt förra liv…

Jag har ännu inte kunnat somna. Jag har någon slags oro i mig som jag inte kan sätta ord på…ni vet som när man mår dåligt men ändå inte bra. Jag har tappat bort mig själv nu sedan jag började tänka på allt det tuffa som varit. Det hade inte hänt något nytt, inget mer än vanligt, men det här drog upp gamla sår i mig. Samtidigt som jag bara inte kan se förbi allt som pågår.

Sitter och kollar lite bloggar. Ser alla inlägg med stylade outfits, posteringar där den ena är stelare än den andra. Känner igen mig så väl, jag ser det framför mig…hur man gick i en ”okej” outfit, men när man skulle fota drog man på sig sina klackar, i med passande örhängen, på med det rätta läppstiftet och posera. Man räknade ner tiden…ohhh bli klar nån gång så jag kan få ta av mig klackarna, få lätta på skärpet och kunna andas igen…haha ❤️

Även om jag drabbades av en svår utbrändhet som skadat min hjärna, som gör att jag inte kunnat haft ett normalt socialt liv på flera år- så saknar jag inte mitt förra jag ett enda dugg. För då hade jag helt andra mål, helt andra prioriteringar och jag stressade så mycket att jag aldrig uppskattade något. Hur skulle jag? Jag kunde ju inte ta tiden till att njuta.

Hur mycket jag än inte vill vara den personen som prioriterar jobb, event och röda mattan för mycket annat, så är jag så glad för alla minnen jag har. Jävlar vad vi gjorde saker på Style by Tyra…och allt jag upplevde i kenza&tyra show…? Jag blir så varm i hjärtat av tacksamhet.

Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag borde äta. Fan, varför ska det vara så himla svårt att göra något så enkelt!? Äta, sova och röra på sig är ju liksom grunden- och det vet jag. Det vet alla. Men ändå ska det vara så svårt att följa- eller hålla på det? Jag hatar att jag går in i såna här perioder då jag blir så insnöad i tankar och känslor att allt annat stängs ute. Nej, jag måste verkligen skärpa till mig! Hålla hårt på rutinerna. Ställa in en Skalman-klocka, annars glömmer jag! Då kan jag sitta och jobba eller skriva tills det blir mörkt ute, helt utan att ha koll på klockan, och jag känner ju ingen hunger heller… nej, jag ska ändra det här nu. Får helt enkelt sätta mig och läsa igenom min egen blogg om mina tips och råd 😂

Okategoriserade

Olika vänner med olika gemensamma nämnare?

Hej! Åh jag blir så trött å mig själv, förstå att jag började att skriva det här inlägget för FYRA timmar sedan??? Men jag är verkligen inne i en skriv-period, så det bara knappras på tangentbordet. har så mycket saker som vill ut..som behöver komma ut. Så jag har behövt kopiera in texter och lagt i utkasts-inlägg för att jag har skrivit så mycket. Kunde jag liksom inte bara publicera det här direkt och sedan fortsätta? Suck på mig själv…aja, jag får väl vara glad för att jag är skriv-sugen, haha…

Det öser verkligen ner här. Så mycket regn att jag nästan trott att blixten ska slå ner vilken sekund som helst. Det åskade igår här, och det hänger verkligen i luften… Men det har varit så konstigt väder, ena stunden regn, sen sol, sen regn OCH sol samtidigt, hur är det möjligt? Haha. Min helg blev inte riktigt som jag tänkt mig… Men å andra sidan så klagar jag inte över en helt lugn och oplanerad helg. Ni har säkert redan förstått det då jag nämnt det många gånger- men jag älskar verkligen att vara själv hemma (med djuren)! Alltså inte ensam, för ordet ”ensam” känns mer…i själen, psykiskt…förstår ni hur jag menar? Man kan ju te x vara med någon, typ en kompis, och så är man själv i ett rum, då är man ju inte ensam utan man är själv..? Har man någon som man känner väl och är väldigt trygg med, så kan man ju till och med hänga, se på tv och bara vara, man är alltså själv fast man är med någon…

.

*Bild från Göteborg Horse Show som var den första gången jag och Angelica jobbade tillsammans*

Ensam för mig känns mer ”att vara ensam i livet, lämnad, man har ingen”…jag tänker så iallafall, sen använder jag såklart ordet ”ensam” som uttryck när jag pratar ibland…alltså om någon frågar om jag är med någon så kan jag svara ”nej, jag är ensam hemma”. Men om jag verkligen ska tänka till när jag skriver, så föredrar jag att använda ordet ”själv”, haha. Ordet ensam känns så sorgligt, så laddat…Men men, inte spåra här nu, haha. Åter till att jag gillar att vara SJÄLV, jag vet inte om det ligger i släkten för jag vet att pappa sa det till mig någon gång när jag kände mig stressad och ledsen över att han var själv hemma, då svarade han att han älskar att vara själv…kommer väl ihåg hur chockad jag blev? Va, hur fan kan någon gilla att vara själv? Jag kunde bara inte förstå…men idag gör jag det, mer än väl. Jag vet inte varför…men jag gillar bara att vara själv, det är så himla kravlöst och avslappnande enda in i själen på något sätt…jag har ju mina djur också, de bidrar ju väldigt mycket i mitt liv såklart.

Sen älskar jag att vara med mina nära & kära också, jättemycket såklart! Och på äldre dagar så förstår man verkligen innebörden av att ha en vän. När jag var yngre så hade jag typ 25 personer som jag kunde ringa till en kväll när jag ville göra något. Det var viktigt för mig att ha många kompisar, jag vet inte om det har med att jag kände mig så utanför under hela låg- och mellanstadiet? Att jag såg vänner som en mätning och resultat av popularitet? När man blir äldre blir allt annorlunda. Framförallt när man skaffar sambo, barn eller när man jobbar mycket. Då blir resultatet av 25 vänner snarare en inre stress av otillräcklighet och skuld. Jag känner så även idag, att jag önskade att jag kunde träffa alla mina vänner hela tiden, prata med dom oftare mm.

Idag har jag bara vänner som jag verkligen litar på till 110%. Det finns inte en gnutta känsla av att jag inte skulle kunna berätta allt för den här personen. Man sållar ut många vänner när man blir äldre, det låter hårt men alla har nog gjort det i sina dagar. Idag umgås jag bara med de som verkligen inte tar någon negativ energi från mig. Sedan har man olika vänner för olika slags ”humör” och för gemensamheten. Jag har te x en vän som är den enda av mina vänner som är lika smink- kläd och skönhetsgalen som jag. Vi kan ägna flera timmar åt att prata om sånt, skicka bilder på kläder vi köpt eller vad man ska ha på sig. Sen har jag en annan vän som jag kan prata om med hästar, träning och upplägg mm… En som är entreprenör, som jag kanske pratar jobb och känslor kring det, en annan vän har gått igenom det jag går igenom, så henne kan jag prata med utan att behöva förklara saker i detalj eftersom hon vet om hur det känns redan….ja men ni fattar…

Har ni tänkt på det någon gång? Att ni har vänner som kanske är otroligt olika, som har helt olika intressen? Blir du kanske annorlunda när du är med olika vänner? Eller inte annorlunda, men att du har- som jag nämnde som exempel- En vän du pratar med om det, en annan för det, osv?

*En städning på jobbet som förvandlades till en ”krigs-match” eller vad man ska kalla det, haha*

Det är rätt intressant. När jag säger att man har olika vänner för ”humör” så låter det kanske sjukt, jag menar inte att man beter sig på olika sätt med olika vänner, utan hmm jo det gör man ju visst… hur ska jag förklara? Jo, jag kan ta Angelica som ett exempel. Med henne så vet jag att när vi ses så kommer vi göra nått sjukt, alltså något knasigt, roligt och galet. Hon är nog den enda vännen som jag ”leker” med, haha. Vi är som två överhypade barn när vi ses, där den ena hetsar värre än det andra, och allt blir bara konstigare och konstigare, haha.

Vi kan te x gå på spökjakt, fågel-safari, leta efter saker som ingen annan har hittat, besöka övergivna hus, vi kan diskutera de mest galna sakerna för att sedan ”ah det här måste vi fan testa och se om det är så”. Jag är skitglad att ha Angelica i mitt liv, det är inte många som är på det sättet vill jag lova, haha. Skulle jag te x då fråga en annan vän om vi skulle gå på spök-jakt, så skulle hon tro att jag blivit galen, haha. Så det är det jag menar med att man blir annorlunda med olika vänner- för att ens vänner kanske har olika intressen, där man har olika gemensamma nämnare med olika personer.

Angående Angelica så är det också sjukt, för hon och jag hade verkligen aaaaldrig blivit vänner om hon inte började jobba hos mig… Har ni också några såna vänner idag? Som ni träffade av en slump, men som ni förmodligen aldrig lärt känna annars? Anledningen till att vi blev vänner var för att Angelica fick jobbet som min assistent, fast inte via mig utan det var Nina som ”hittade” Angelica. Jättekul, jag måste berätta om det sen, en sån rolig grej bara om Angelica om hur vi träffades första gången. Men hon fick iallafall jobbet och jobbade som min assistent under några år. Tänk att vi har umgåtts hela dagarna långa, alltså typ varje dag i år, så sjukt egentligen…hur nära man kommer varandra. Hon är nog faktiskt den som jag känner mest ”in och utantill” av mina vänner. Jag kan liksom se på 100 meters avstånd hur Angelica mår, haha.

* Bild från en vanlig dag på jobbet när Angelica jobbade hos mig. Jag skypar ju en hel del med kineserna från våra fabriker, och vissa har man kommit rätt nära. Den här dagen körde vi en video-Skype så de kunde få se mina hästar. Många av dom att producera ridsports-produkter har aldrig ens sett en riktigt häst. Rätt sjukt, ganska långt ifrån vår värld *

När vi jobbade ihop så hängde vi dock inte så mycket privat. Vi var ju ”vänner”, men mer som att vi var viktiga i varandras liv, inte att vi ringde och pratade på kvällarna. När hon slutade hos mig för 10 månader sen- ish, så förblev vi vänner. Först tog vi ett litet break ifrån varandra då jag bodde i sthlm (detta var efter olyckan) och hade nog med mitt mående, och hon hade också saker som hon behövde ta itu med. Men gud vad jag saknade henne efter ett tag, jag hade inte känt så mkt allt, var väldigt apatisk under den tiden när ptsd:n var som värst. Sen slog det till en dag och jag fick sån panik och bah ”måste träffa Angelica!!!!”, haha. Sen dess har vi hängt ihop 🙂 Och jag är så jäkla glad och tacksam över att ha en person som jag verkligen kan ”leka” med, haha. Nu ska hon och jag utforska ”metalldetektor-världen”! Jag ska köpa en metalldetektor och då…jävlar vad vi kommer gå loss, haha.

Nej, nu ska jag fortsätta och skriva. Jag har börjat skriva på ett inlägg där jag berättar sanningen med hur allt det här började, och ren fakta om felaktiga påståenden som florerar runt.  Jag tänker såklart inte ägna all oändlighet med att skriva om sånt här på bloggen. Men det här har legat och gnagt i mig, oroat mig och innan jag har fått uppsida- någon sorts rättvisa- på alla lögner och rykten som skapats så kommer jag inte kunna känna någon ro. Ni vet när man bara känner sig så extremt orättvist behandlad? Nej, nu ska jag träna bort tankarna- bort med de negativa tankarna och försöka vända dom. Stor kram på er

Translate »