Hej, idag vaknade jag på väldigt bra humör, sen blev jag på mindre bra humör. Jag åker ner till Norrköping idag, har en massa att ta itu med där. Det innebär att jag inte kan träffa Dario och rida imorn, vi skulle dessutom hopptränat och jag blir så sur att jag nästan börjar tjuta (haha). Kan man känna så starkt för en häst? Jag tänker på honom hela tiden och det SKÄR i hjärtat att veta att jag inte kommer få träffa honom på länge? Är detta normalt?Jämt när jag är i stallet så vill jag inte åka därifrån. Vi har ju trots allt ett kontor på 850 Kvadrat, ska jag ta dit Dario? hahaha…
Nu ska jag iallafall åka till min älskling, och vet ni med vem? Tillsammans med min syster (såg att hon lagt upp en video när hon tävlade i 1,20 år 1996 haha) som ska rida Dario idag! Det ska bli sjukt kul, jag ska ha lektion för henne och så ska jag också rida lite såklart. Vilken nostalgi- vi 2 tillsammans i stallet! Sjukt kul!
Här är den platsen som jag känner mig tryggast på just nu: