Lördag 

Hej här har jag installerat mig just nu i skrivande stund. Detta är min plats verkligen, där jag kan tillbringa timmar om dagen med att bara sitta och njuta, prata med vänner & familj i telefon, jobba eller bara sitta och andas ❤️ Vi hade besök av Andreas vän + kompis igår och när de åkt såg vi på ”Kanidaten”, en riktigt bra film som jag kan rekommendera. Kvällen innan det så var delar av Andreas fina familj här och åt middag och pratade, så det har varit två väldigt trevliga kvällar sedan jag kom hem 🌹

Dock så känns det lite i kropp o knopp så hela helgen nu ska vi bara vara hemma själva och vila, mysa och umgås med varandra och djuren. Ska bli väldigt skönt. Andreas åker omkring i åkgräsklipparen och klipper vår gräsmatta som är en halv hektar, det tar några timmar men han älskar det, det är hans ”terapi” kan man säga 🙂 Och jag sitter på min trapp och kan för en gångs skull glömma bort allt som hänt för en stund och bara njuta av livet ❤️

No comments yet

Dela

Updates

Hej fina ni 🌹 Det har varit lite tufft, ni kan läsa lite updates på bildtexterna här. Det blev ett litet bakslag när jag kom hem men idag känns det som att jag börjar komma ur det. Så fort jag finner tid och ro för att blogga så ska jag skriva massa ❤️

Följer ni mig på instagram? Lägger upp en hel del där nu faktiskt, lite microbloggande kan man säga. Min privata personliga instagram heter tyra_sjostedt och så har jag en instagram helt hästfokuserad, missa inte den heller, den heter riding_by_tyra 😘


No comments yet

Dela

!
Tisdag kväll…

Hej! *Varning för bok*. Vill ni läsa en blogg så få ni tyvärr byta domän 😉 Hoppas ni har lite överseende med dessa två dagar med dålig updates, men det är för att jag haft typ kaos här, haha :S Det känns som att det varit saker hela tiden, dagarna bara springer iväg och de har gått otroligt fort.  Det är jobb, besök, träning, vårdplanering, har varit i stallet 2 dagar i rad och så. Men efter en satansfylld helg av smärta så har jag inte haft lika ont igår och idag och då har jag känt mig jättebra i veckan jämförelsevis med helgen. Tänkte att jag skulle kunna fördela inläggen lite såhär när jag skriver om dagen, vad tycker om det? Bra eller anus? Då kan ju de som vill läsa om vissa saker se tydligt och hoppa över det ni inte vill läsa om?

Mående och kroppsligt:

Allt blir sån enorm skillnad när jag inte har sån hög smärtgrad. När man inte kan röra sig pga smärta eller kräks pga smärta, då förstörs ju i princip allt i livet och hela dagen. Nu har jag te x jätteont i högerarmen, den stålar när rör mig det minsta och värker när jag inte rör den, men det är ”överenskomligt”. Och sen: JAG FÅR ÅKA HEM IMORGON!!! Efter 17 dagar på sjukhus så får jag äntligen komma hem till mitt egna hus, till min underbara pojkvän och till mina älsklingar (Findus och Baghera). Kotten är ju i Skåne hos gammalhusse och tillbringar dagarna med hans stora kärlek Mimmi, så han kommer senare eftersom ha kräver ganska mycket mer än katterna, som jag inte kan ge honom just i dagsläget.

Det känns både underbart men nervöst och läskigt. Här är jag omringad av sköterskor och om något händer så finns någon här. Nu ska jag klara mig helt ensam, klara av att gå igenom bakslag som jag vet kommer komma. Här lever man i en sorts bubbla, allt kommer nog komma ifatt mig när jag kommer hem, och det skrämmer mig lite. Att jag kommer hem och verkligen får leva såhär nu i mitt eget hem, i mitt normala liv. Och när jag kommer inse att detta inte är en bubbla som går över när jag kommer hem från sjukhuset- då kommer det nog komma ett rejält bakslag psykiskt…jag ska absolut inte gå och tänka så och förvänta mig det, men vi pratar mycket här om saker som kan hända och hur man ska hantera det.

Så min plan är nu att jag ska vara hemma i en vecka. Under den veckan kommer jag leva en hel del på glädjen att vara hemma, få göra som jag vill (inom väldigt tighta gränser då), få vara med Andreas och katterna. Sedan åker jag ner till mitt smultronställe i Sverige- Simrishamn, där vi har hus och där mamma och pappa är nu med hundarna. Jag älskar verkligen att vara där och mår så otroligt bra av det, så då gör jag ett miljöombyte och åker dit, träffar mamma pappa och min KOTTE som jag inte ens kan förklara i ord över hur mycket jag saknar!!! Sedan får vi se, när jag åker hem därifrån så följer iallafall Kotten med hem 🙂 Sen tar vi det därifrån 🙂

Puss till er ALLA där ute som är så fina människor, som ger mig eller andra som ni inte känner stöd och pepp. Bara en liten kommentar eller ett litet ord kan betyda allt för en annan människa 

img_1482-1img_1483-1

.

Häst:

Nu har jag ju bästa Amanda som är min medryttare sedan några veckor tillbaka och som rider ut Mille 2 gånger i veckan. Sedan har en av mina bästa vänner Malin, och tjejerna i stallet hjälpt mig att hålla igång Mille. Är så otroligt tacksam för det  Och de har ju ställt upp nu för mig, de har egna hästar, barn, jobb mm så jag har letat efter nån som kan trimma och rida honom kontinuerligt. Men han är grymt svår att rida ihop alltså, så därför har jag letat efter någon som kan ta över trimningen och lite teknikhoppning under tiden jag är dålig så att han inte sackar efter. Malin som ändå är jätteduktig och har en skitfin dressyrhäst som hon tränar och tävlar aktivt med sa att hon tyckte Mille var typ det svåraste hon suttit på, att det knappt går att få honom i varken form eller lösgjord… Hon fick sig en smärre chock och bah VAD ÄR DET HÄR!???

Btw så hoppade jag hennes dressyrhäst Sylve den lördagen när det gick så bra, efter tävlingen..och när man sätter sig på den hästen så får man sig en smärre chock fast åt andra hållet, haha. Typ en dröm, så sjukt välriden, dansar fram och bara går där och stampar av med alla ben så att sanden flyr. Så sätter man sig på Mille, nästan samma känsla som att sätta sig på Dario efter han stått på ridskola i några år, haha. Eller som att rida på en elefant, om man nu gjort det någon gång (ja har det inte men jag kan tänka mig känslan)… Näe, Millllleeeee…. han är världen bästa häst, bara man lär sig förstå sig på honom och det gör ju jag nu  

Haha som när Annica fick testa honom, hon fattade iiiingenting, hon var helt genomsvett efter några varv och Mille sprang med huvudet rakt upp och var 7 meter lång och vad hon är försökte med så hände ingenting…och hon blev också jättechockad eftersom det ser så enkelt och lätt ut när jag rider honom. Hon har ju ridit alla mina tidigare hästar jättebra, men Mille är så långt ifrån allt annat jag haft alltså. Men, utan att ta orden ifrån munnen på vissa av er som nu sitter och tänker att jag tror jag är värsta proffset, så kan jag ju förebygga en del såna kommentarer och ligga steget före genom säga att det var EXAKT så jag också kände, tyckte och tänkte första gången jag red Mille också, haha. Jag var lika chockad som alla andra, haha….

Jag trodde det var ett jävla skämt…att dom gett mig fel häst!? Jag började till och med hoppa redan efter 10 minuter för att det var pinsamt för att han gick i så sjukt ful och fel form, oavsett vad jag än gjorde!? Och är det nått jag skryta med öppet så är det att jag iallafall har en jävligt stark rumpa och starka ben (och bål…och rygg haha)- och när jag la på ben så hände INGENTING!? När jag tog i tyglarna hände ingenting…när jag försökte böja hände, dadaaaa: ingenting. La på skänkel: ingenting…ja ni hajar…. Det tog så otroligt lång tid innan jag förstod hur jag skulle rida Mille, vad som krävs och hur jag skulle göra. Och från då och nu så vet ni ju vilken skillnad det blivit. Om ni missat hur han såg ut när jag provred i Belgien, VS efter några veckor så finns en video här.  

Men för att komma till sak, så hade jag en tjej som heter Frida i tankarna direkt när jag bestämde mig för att någon ska trimma honom och hoppa honom. Och det var jättekul för hon hade tänkt samma sak och mailat till mig. Så igår red hon honom inne i ridhuset och idag på utebanan på Smedby. Var så KUL att vara där, även Malin var där och det var jättekul att träffa henne igen (Många Malin nu, men Malin som  jobbade hos mig förr och hon tränade mig massor då och det var även hon som gjorde Joe till en häst;). Så var Andres med, Malins kille och Fridas mamma och det var jättekul! Det gick jättebra. Frida är superduktig och talangfull och det blev några jättefina språng på slutet! Så henne kommer ni få höra och se mer om och jag kommer vara med så mycket jag kan och hjälpa till med träning och upplägg 😀

Haha Mille var nog liiiite trött men väldigt nöjd efter att få hoppa lite 🙂 Som tur är så får våra hästar stå inne nu på dagarna när det är sån sjuk värme, sen släpper vi ut dom på kvällen så de får gå ute på natten istället.


.

Jobb:

Haft många samtal/möten med timmars jobb och to do med de som jobbar på Star rider och ja har själv jobbat med inköp och ordrar, samt allt inför HKMs höstkatalog ska snart vara klart. Deras katalog går ut till flera tusen butiker i hela världen så det har varit enormt mycket jobb med det, mer än de flesta nog kan förstå :S Vi har fått upp lite coola bra nyheter idag. Och under veckan ska det lanseras ännu fler saker och jag håller verkligen på att jobba upp ett bra system för nyheter/kampanjen med mera.

Kan tipsa om VÄRLDENS smartaste sak. Alltså detta är så smart att jag nästan blir förbannad för att jag inte upptäckt detta tidigare för det har aaaaalllttiiiiid varit ett problem för mig. Kolla in den där skrapan. Alltså lyssna: I den där skrapan så ligger det en svamp. Så man öppnar först locket på baksidan av skrapan, och så häller man schampo (ja, jag vet att schampo stavas med ett o men tydligen inte den som la upp produkten, ska fixas asap imorn bitti ;)… och när man hällt i schampo på svampen så stänger man locket. Sen är det ett litet hål på locket- och där fyller man på med vatten. OCH, sedan så är det små hål ut i varje ”tagg” eller ”plupp” så där fördelas schampo och vatten ut- så man kan alltså schamponera hela hästens päls och verkligen komma åt- hela hästen på några minuter!?

HUR många gånger har man inte stått med en svamp, tömt typ halva schampoflaskan för att svampen måste göras ren, sen står man där med sina naglar för att schampot hamnar på en fläck på hästens päls, schampot vägrar fördelas ut ordentligt och ens naglar går av typ för att man försöker komma åt smutsen… ALLA PROBLEM LÖSTA: DADAAAAA!!!!

starrider.se finns dessa till försäljning nu! För enbart 59 spänn så blir alla dessa problem lösta för resten av livet!!! Och ja- detta är ett reklaminlägg av dess like!

s2 s1

16 comments

Dela

Busy Monday…

Hej! Vet inte var denna dagen tog vägen? 😱 Jag såg försig till 11, hade en riktigt jobb ikväll igår, kräktes av smärtan halva natten så det var riktigt tufft 😷 Men idag har smärtan varit bättre än i helgen, även det om gör ont så har det inte varit olidligt och det gör ju allt mycket enklare:)

Så idag har jag haft några timmars möte med Angelica som jobbar hos mig (och blivit en god vän efter åren:) Vi har planerat veckan och gjort all to do:s för veckan mm. Imorgon kommer det upp en mängd nyheter på Star Rider och efter det så kommer det kontinuerligt upp nyheter. Är sjukt nöjd med mina inköp 👏🏼

På kvällen så var jag i stallet igen och kände mig så lycklig. Självklart för att träffa Mille och bara vara i stallet och hänga lite och träffa dom där, sen kom min fina vän Hanna dit och så var Andreas med 🙂 Vi var där för att Frida, en tjej som jag känner och som är superduktig på att rida skulle provrida Mille. Hon ska hjälpa mig massor med Mille nu när jag är dålig. Ska skriva mer om det sen:) Imorgon ska hon testa och hoppa honom så jag ska dit igen och jag längtar redan ❤️ Självklart är det också extremt jobbigt eftersom jag är så avundsjuk och också vill kunna rida:( Jag MÅSTE sluta tänka så och jag får bara inte börja låta negativa tankar ta över…

Imorgon bitti har jag vårdplanering. Ska träffa några från kommunen eftersom jag behöver hemtjänst… Man kan ändå inte låta bli att skratta… De bokar in möte med en Tyra som ska ha hemtjänst…undra om dom tror att jag är 85 eller 90 år gammal 😂 Hoppas det går bra, vi hörs imorgon, kram

17 comments

Dela

!
Söndag och kvällstankar…

Hej på er hoppas ni haft en fin söndag och en bra helg? Min helg har varit enormt lugn, jag har inte haft besök nånting för jag har varit så otroligt orkeslös och har så ont och då är det bättre att vila och så kan man ju alltid prata i telefon istället. Andreas har varit hos sina kompisar i Sthlm och haft kul, annars hade nog han varit här, men det är ändå rätt skönt att vara själv när man är så himla orkeslös och inte kan röra sig.

Jag försöker fortsätta må bra mentalt även om jag fått ett stort bakslag smärtmässigt. Idag har jag haft så fruktansvärt ont alltså, kom inte ens upp sittandes ur sängen själv utan hjälp…och jag får fruktansvärt ont att göra sånt som jag annars har kunnat göra den senaste veckan… Jag bad om att få börja minska på smärtlindring i förrgår eftersom det har känts som att jag gjort såna framsteg. De ville att jag skulle minska med 5 mg morgon och kväll men jag ville köra på 10 mg, det är långtidsverkande smärtlindring och jag tänkte att det inte kan göra så stor skillnad….

Men smäll i ansiktet fick jag, jag har haft så sjuuuukt ont så det nästan är intill obeskrivligt.  Tänkte inte riktigt på att man minskar både morgon och kväll så totalt sett blev det 20 mg och det ju ganska mycket, men att det skulle bli sån stor skillnad skulle jag aldrig kunnat tänka mig :S Att jag fick SÅ ont efter att bara ta bort en liten del av smärtlindringen gjorde mig jättechockad….Hur ont har jag EGENTLIGEN då rå? Så tänker jag hela tiden… Om man skulle ta bort allt, då skulle det nog kännas precis som den dagen när det hände. Iallafall om det gör såhär ont nu av att bara minska lite.

Min bättre hälft och jag <3 

img_5076

 

Smärtan är en sak i sig och det klarar jag av, huvudsaken är att jag mår bra psykiskt och håller mig stabil mentalt. Och det gjorde jag hela dagen igår och även idag, men några dagar innan detta så var det väldigt jobbigt mentalt… Sen blir det ju inte bättre av att det är skitfint väder, alla gör roliga saker, i helgen var ett litet träningsläger/ 3-dagars kurs som jag och Mille skulle på som jag sett fram emot jättemycket, och jag hade vänner som var där…så ja, då känns det extra tufft…men de tankarna tänker nog alla, ni vet väl själva hur det är när man är sjuk och det är sjukt fint väder hemma och alla andra har askul? haha…man gör sig själv till värsta offret och tycker synd om sig själv… det är nog rätt mänskligt.

Så jag är glad för att jag får må bra mentalt nu, så får jag stå ut med smärtan. *Peppar peppar* Dock så fick sig mina drömmar om framtiden en stor törn, och det är just det jag skrev…att jag inte, av hela mitt liv, kunde ana att jag skulle få såhär olidligt ont av att sänka dosen lite 🙁 Då känns ridning och ett normalt liv väldigt mycket längre borta än vad jag tänkte i förrgår… 🙁 Och jag som ska åka hem på onsdag, hoppas det är lite bättre då 🙂

Nu ska jag ringa till Annica och Andreas som ringt, och säga god natt. Kollar på filmen ”Underbar och älskad av alla” med Martina Haag. Har ni sett den? Så himla bra, jag älskar den, haha. Kan se den om och om igen flera gånger. Jag är ju en sån som snöar in på saker, för idag när jag ändå kom in tidigare så skulle jag beta av lite grejer till de som jobbar, inför veckan…. men vad gjorde jag? Jo, jag snöade in på att lägga till filmer på Netflix i min lista… alltså jag skämtar inte, jag har suttit i över FEM timmar med att googla filmer, söka, läsa recensioner, lägga till och kolla på trailers…? Alltså haha så sjukt. Men nu behöver jag aldrig i mitt liv ägna tid åt att behöva välja film. Det kan på riktigt ta upp till en timma för mig att välja en film. Så nu har jag en riktigt bra lista, haha! Vill ni ha lite grymma filmtips kanske? Ni kanske inte visste det om mig, men jag är en riktigt film-nörd… ;P

Puss

img_5072

13 comments

Dela

Söndag


Hej, Söndag idag. Idag har jag ondare än vanligt. Kallas väl bakslag. Samma sak hände exakt för en vecka sen. Det gick några dagar och när jag kom ur det så kom jag ur ännu starkare än innan bakslaget. Så det ska jag tänka på nu, för denna gång känns värre än sist. Idag gjorde det så ont att jag inte ens kunde sätta mig upp i sängen själv.

När livet är tufft och slår en i ansiktet så gäller det att sätta på sig boxningshandskarna och slå tillbaka. Idag är bara en sån dag då jag knappt hittar dom. Men jag hoppas de kommer fram under kvällen så jag kan visa att jag är ännu starkare än ”det” som ger mig smällar. Vi hörs lite senare, kram

6 comments

Dela

!
Första gången i stallet efter olyckan

Hej! Har saknat att skriva här och även om det gick över all förväntan att åka till stallet och hänga där samt träffa Mille, så var det rent kroppsligt (hade jätteont) som jag hade svårt att blogga efter det och även dagen efter. Jag fick inte låna med rullstolen några timmar så jag hade endast med mig ett sånt här gångstöd som jag inte alls hade gått så långt med innan. Men nu efter 13 dagar så har iallafall mitt högra bens muskler läkt så pass bra att jag kan stödja helt på det och även stå rakt på det och lägga hela min kroppstyngd på det (Observera nu att jag skriver om det friska benet, inte det med fraktur)… Det gick inte riktigt att lägga hela kroppstyngden på det innan på grund av smärta, alla muskler runt omkring höften är ju lite trasiga och utsatta och de sträcker sig ju självklart även över till det friska benet…. Men högerbenet känns faktiskt helt normalt nu, det är ju rumpmuskeln och ländryggsmuskeln som dragit på sig värst skador, och självklart då på vänster sida men allt sitter ju ihop. Så jag är väldigt glad och tacksam över att jag nu kan stå och väga hela kroppstyngden på det friska benet.

Min friska arm (högern) har jag aldrig haft några bekymmer med så den kan jag använda fritt och ha all tyngd i. Den skadade armen kan jag lägga lite tyngd på nu samt balansera med. Så länge den bara ”hänger” så är det lugnt, den kan även hänga och dingla och föras fram och tillbaka, det är alla rörelser i sidled och utåt från kroppen som gör ont. Det gick oväntat bra att traggla sig in i bilen, ont gjorde det men det gick. Nu när jag kan stå helt rakt på höger ben utan att smärtan är olidlig så får man nästan ett helt nytt liv känns det som. Och här glider jag lite på räkmacka tack vare att jag är hästtjej- vi har ju en grym balans och stabilitet samt styrka i bål, rumpa och ben och det har hjälpt mig sjukt mycket. Utan det så hade det aldrig gått såhär bra. Att åka bil var som att sitta i rullstol så det gick också toppenbra 😀

Hela vägen till stallet i bilen så kunde Annica knappt prata med mig. Hade världens hjärtklappning, panikkänsla och ångest. Grät inte utan var mer spänd hela jag och andades knappt. Hade byggt upp såna enorma förväntningar på hur jobbigt det skulle vara, hur mycket jag skulle bryta ihop och så. När vi närmade oss hagen och jag såg Mille på håll så var det som att andas ur ett sugrör och tårarna började rinna. Väl framme när bilen stannat så kollade jag ner hela vägen in i hagen, klarade inte riktigt att kolla på honom. Sen var jag helt spänd och vågade knappt ropa på honom, jag vet ju att han alltid kommit innan när jag ropat, men nu har jag ju inte varit där på 2 veckor och jag vet ju inte om Mille kommer ihåg mig och så… Så jag stod jättelänge innan jag vågade kalla på honom…

Gjorde det och han kände direkt igen mig och gick emot mig med raska steg. Då började jag ju gråta och det var så himla fint men det gjorde ändå så himla ont i hjärtat. När han kom fram så såg jag alla flugor/bromsar och att han var jättestörd av dom och då släppte jag alla ledsna tankar och började direkt ”Har han fått insektsspray varje dag?” ”Var är hans flugtäcke” ”Han borde få gå in några timmar nu innan han rids ikväll” och ”Nu är hagen upp-betad och det är dags att göra hagen lite större”... ja ni hästtjejer förstår ju hur man är och tänker… hela ansvarskänslan. Det var så sjukt varmt och under den lilla stund jag var i hagen så fick han massa bromsar på sig, ögonen rann och han var så irriterad av alla insektsjävlar. Så när Malin kom så bad jag henne ta in Mille tills dess att Amanda kom och skulle rida. Efter det så fixade jag ett nytt flugtäcke som jag hoppas hjälper lite, för dom där sprayerna hjälper ju ingenting ju…

Så tack vare alla mamma-tankar så släppte hela ledsna grejen. Det var jättemysigt att träffa Mille och mysa lite med honom, hänga där lite med Malin och Annica och bara prata och planera lite. Nästa vecka ska jag träffa tjejerna i stallet och planera lite och göra lite scheman. Jag har ju så fantastiskt bra hjälp med Mille just nu, och allt kommer bli bra. Han såg jättefin ut i kroppen trots att han stått ute dygnet runt lite från och till nu, men jag har valt att dela av sommarhagen och göra den lite större då och då i taget, så han inte blir smällfet. Men han såg fin och smäcker ut 🙂

Hela tanken med dessa små permissioner är att jag ska få testa på att vara ”handikappad” i mitt vanliga liv på mina vanliga platser. Det är bra att ta ett steg i taget för då kanske man upptäcker saker som man inte visste innan, innan hemgång. Typ hemma i huset, vilka redskap jag behöver, kanske vi behöver möblera om mm. Stallet ville jag checka av först just för den mentala biten. Och det är jätteskönt att ha det avcheckat, det var som en sten släppte. Och jag upptäckte även några saker som jag kan hjälpa mig i läkandet vartefter.

Det är en grej som jag måste tänka på i framtiden. Här på sjukhuset så påminns man ju ständigt om att man är skadad. Allt runt omkring en, miljön, vården, all personal, alla redskap runt om en och allt som är anpassat för handikappade mm. Man släpper det inte med tankarna för en sekund. I stallet så glömde jag bort det hela tiden. Jag står alltid framför Mille te x och kliar honom på halsen med bägge händerna jättehårt- han älskar det. Så började jag klia med högerhanden och sedan när jag skulle byta sida så drog jag upp vänsterarmen av ren reflex och det gjorde ju jättejätteont… Sen skämtar jag inte när jag säger att samma sak hände igen efter några sekunder, och så fortsatte det flera gånger tills armen gjorde mer olidligt ont igen 🙁

Så det var något att ta med mig. För bara det lilla besöket på knappt en timma orsakade ganska mycket mer smärta än vanligt på kvällen och även dagen efter låg jag mest i sängen. Och trots att armen rent ”läkar-mässigt” eller vad man ska kalla det, haha,  inte är ”något” i jämförelse med frakturen i höften, så gör armen mycket mycket ondare nu och den senaste veckan än höften. Den värker liksom konstant medan höften mer hugger till rejält om jag rör mig eller vrider mig minsta fel. Efter 2 veckor har man ju lärt sig sina tekniker och gränser, hur ska jag röra mig så det gör minst ont och så, men om jag råkar göra något med höften så den hugger till då gör ju det helt klart ondast. Men det är bara när man väl gör något, armen har en ständig värk 24/7 som är mer jobbig…

Och stallbesöket gjorde värken mycket värre. Så nu när jag vet om att jag glömmer bort mina skador när jag är i stallet, då kan det vara bra att använda mitellan där te x. Den hade jag lite i början men jag störde mig mest på den, och det är ju bra att röra på armen så mycket som möjligt och jag fastnade mest överallt med mitellan (ni känner ju mig;) Men just i stallet så kanske jag bör ha den så att armen ”sitter fast”, så jag inte kan göra dessa hastiga snabba rycken med armen. Så det var en bra lärdom att ta med sig! Det var även jättemysigt att träffa Annica för första gången sen olyckan, vi har inte setts sen den så vi hade många timmar att prata ikapp. Hon kom till sjukhuset innan så satt vi här och pratade i flera timmar innan vi begav oss till stallet ♥

Nej, nu kommer Andreas snart hit, han åker till Sthlm i helgen och ska lämna av lite saker till mig och pussa på mig lite. Så ni får ha en fantastisk lördag och helg så hörs vi snart igen <3 Stor kram

22 comments

Dela

Nya färger uppe

Hej! Jag vaknade sent idag då jag hade svårt att somna inatt. Är jättetrött så jag ligger i sängen och bloggar från mobilen och om jag inte gör något nu så somnar jag om 🙈 Så efter detta tänkte jag rulla ut och bara röra på mig, få frisk luft och träna lite så jag blir starkare. Sen när jag kommer in så måste jag öppna datorn och jobba lite samt blogga om hur det gick igår.

Tills dess kan jsg meddela att våra nya färger är uppe på sidan! Det är svårt att välja ut en favorit, men jag älskar kombinationen brunt och orange så det blir väl den. Vilken färg är er favorit?

Vi har även fått in nya färger i barnstorlekar! Från storlek 98–>164 har vi i barn 👶🏻

7 comments

Dela

Vem kan stoppa mig, när jag bara rullar fram…

*tidinställt* För några dagar sedan så hände faktiskt en riktigt Typical Tyra-grej.  För att veta lite först så är det så att min mobil är trasig, den måste ligga i laddaren annars dör den direkt. (Nu har jag dock fått en annan och kan ÄNTLIGEN ringa när jag är utomhus 😀 Så fort jag bytte avdelning så var jag ute så mycket jag kunde- allt för att slippa vara inne på sjukhuset. Så jag kunde rulla ut vid typ 11-12 och vara ute till 20.00. För klockan 20.00 får jag viktig medicin som är långtidsverkande så den måste jag ta då eftersom rutinerna måste hållas…

Så ja, jag satt iallafall ute vid ett bord precis utanför sjukhuset i rullstolen.  Mmm så blir klockan kvar i åtta och jag ska börja rulla uppåt. Det tar ju sin tid men jag har hittat min teknik nu och det är att använda det friska benet att släpa med, och sen dra hjulet på rullstolen med den friska armen. Finns två vägar tillbaka från borden jag sitter vid, en längre väg med raksträcka och en kortare väg med en nedförsbacke (ja eller i min värld just nu så är det en nedförsbacke men det är kanske typ 15% lutning haha).  Så jag tänkte att nu jävlar ska jag spara lite tid om jag bara tar upp benet och tar korta vägen…

MMMM… så jag tar upp benet och håller hårt i stöden, satsar allt och rullar neråt…. Det går fort som fan (i min värld) och när jag kommer ner så är det en 90 graders sväng och jag kan ju bara svänga med en arm så jag svänger för kung och fosterland och då slirar rullstolen och gör typ en 360 och precis då så kör jag över ett litet hål i asfalten… I den farten var det lätt, men tänk er att sen komma över det hålet… Det rör sig kanske om ett 3 cm hål i marken, och det är självklart vänsterhjulet som fastnat och då är det den skadade armen som måste dra…. Och det finns ju ingen chans hur mycket jag än försökte ta i med benet och hjälpa till mm. Och tar jag högra handen och försöker vrida mig för att dra med den handen så strålar ju hela bäckenet så där satt jag fast liksom!

Fattar ni- JAG KÖRDE FAST MED RULLSTOLEN! Haha…så där satt jag, batteriet på mobil död, besökstiden är till klockan 19.00 så INGEN går ut och in genom porten till min avdelning…och tur att min mob var död nästan, tänk att ringa och bah ”Hej, ni måste hämta mig för jag har kört fast med rullstolen”. Och på det så hade jag slängt upp filten som jag hade haft på benen över ryggen på rullstolen och den hade ju på nått sätt såklart fastnat under ett däck. Så jag sitter dessutom i enbart i sjukhusets vita linnen och sjukhusets trosor/kalsonger-ish…vet inte vad det är, haha. Ni ser ju själva på bild hur dom ser ut…. Man känner sig inte as-snygg…haha.

Klockan TIO, alltså 2 timmar och en kvart senare- DÅ kom en person som skulle in och jobba som jag fick ropa på och som kunde hjälpa mig ur hålet och även vara snäll att skjutsa upp mig till min avdelning. Var helt iskall när jag kom upp, och alla var skitsura när jag kom upp, men men, det var inte riktigt så att jag ville sitta fast där ute, haha. Så ja, det var den lilla historien.

I dessa satt jag alltså… i sjukhusets trosor/kalsonger-ish…haha. På dom sitter dessutom en lapp som visar vad man väger. Eller på min står det 60-80 KG. Ja, hoppas ni kan se hela grejen framför er och få ett litet skratt iallfall 🙂

17 comments

Dela

You know my name, not my story

1

Jag skrev ett inlägg igår som jag sedan raderade, hade jag bloggat mycket nu så hade jag lätt haft kvar det för det är verkligen något jag står för, men jag ville inte komma tillbaka och blogga efter 3 dagar och fokusera för mycket på haters…I det inlägget hade jag denna bild som jag verkligen vill publicera på bloggen och som jag hoppas kan betyda något för alla i livet.  Det kan vara en bra reminder till alla, inklusive mig själv såklart. Något jag får ta del av hela tiden på nätet är att folk inte vet om vad som har hänt på riktigt, och så bygger de upp ett eget scenario i sitt huvud som kanske inte är i närheten av sant, men tillslut så har antagandet eller det hen tror blivit verklighet och så kan människor kritiseras och dömas pga av något som är långt ifrån sanningen. Och det är så himla onödigt.

Så dagens tips: Döm aldrig och kritisera aldrig någon innan du vet sanningen. Och där har vi en sak som jag kan referera till just nu. Inte för att försvara eller lyfta massa skit, men såg att några kommenterat om att jag inte ska gnälla då vi har gratis sjukvård te x. Och självklart det håller jag ju med om, gnäll är bara onödigt när vi har fri vård. Eller fri och fri, våra skattepengar går ju dit men ja ja… Men, nu har ju faktiskt ingen här någon aning om vad som hänt. Ska mamman som förlorade sitt barn häromdagen på grund av att BB hade fullt så hon blev hemskickad och fick ingen vård, också vara glad över att vi har gratis vård? Det är det vidrigaste tänkbara scenariot och det SKA inte hända och jag jämför självklart INTE mina erfarenheter med detta och det fattar ju alla, men ni kanske kan få perspektiv över folks öden och upplevelser och förstå att det kan vara sjukt känsligt och att saker och ting kanske är mycket värre än vad man tror, och då är det enormt onödigt att yttra sig om något som man inte vet.

Idag ska jag få träffa några efterlängtade vänner och idag ska jag göra det jag bävat för i 10 dagar, nämligen åka till stallet. Ush jag vet att jag kommer bryta ihop totalt men jag tror det kommer vara lika jobbigt nu som om 2 veckor. Eller vad tror ni? Kommer bara gå och vara stressad över det innan så lika bra att jag bara göra det eller? Ush ush ush, mår inget bra alls över detta och är så himla nervös. Fan att jag inte får rida det är så orättvist, ush! Men ja, jag måste verkligen tänka på att jag kunde dött eller blivit förlamad absolut! Men situationen är likadan för det och det gör lika ont för det 🙁

 

 

18 comments

Dela

Nej, vet ni vad!?

Hej! Jag har haft en riktig dipp i några dagar. Har nog smällt allt som hänt lite mer och varit och nosat på konsekvenserna och varit så fruktansvärt ledsen och arg över allt. Det går inte att förklara frustrationen… Ibland när jag vaknar så tror jag att allt är som vanligt, tills man försöker röra sig och bara skriker rakt ut pga smärta. Jag kan inte förstå fortfarande…. Jag kommer inte kunna rida, inte gå in i mitt eget hus, kunna ta hand o Kotten som betyder typ lika mkt för mig som en mamma känner för sitt barn (känns det som), jag är helt beroende av andra och att man bara är så JÄVLA ledsen över situationen. Ush vilken sorg jag gått och går igenom här alltså, fy tusan.

Imorse kom de in och sa att jag ska åka hem imorgon. Jag förstod ingenting, det var som en skräckfilm när 7 stycken vuxna människor staplar in på rad och ställer sig runt sängen och bara stirrar ner på en när man dessutom ligger i sin säng…. Jag frågade varför alla skulle vara där och då sa läkaren att det är så på ronderna. Jag har varit här i 10 dagar och det har aldrig nånsin varit så innan. Visste inte ens att de hade rond varje dag eftersom det bara varit en läkare här inne 2 ggr på 10 dagar…I vilket fall så är det jobbigt att vara helt uttittad av så många när man ligger i sängen och ska få ett sånt besked som man inte har någon som helst aning om…

Och det är det som är det sjuka. Jag vet inte vad som händer på detta sjukhus, de kommunicerar iallafall inte. Trots att vi gjort upp en plan sedan innan, att vi ska planera in en vårdplanering, att jag ska få permission (haha ja det kallas det) och med det menas att jag ska få åka hem och vistas några timmar på mina vardagliga ställen när jag är ”handikappad” och känna på hur det är, samt att jag ska sova hemma en natt och sedan komma tillbaka. Allt för att jag inte ska få en chock eller bakslag när jag väl kommer hem. Hela planen har känts rimlig jättebra. Och under den tiden så skulle jag se, tänka och känna in vad jag behöver inför hemgång, och vad som måste fixas innan jag kommer hem…

Det är mycket praktiskt som ska fixas innan hemgång liksom…rullstol, måste ha en ställbar säng för annars finns det ingen chans att jag kommer upp pga, fixa allt annat praktiskt typ ta bort trösklar om det behövs, skaffa förhöjd toa (som för sig kom senare idag men det visste jag ju inte då). Sedan ska en vårdplanering till, det är när man träffar någon från kommunen för att boka hemtjänst eftersom jag inte kan handla eller laga mat, städa mm… och det hade vi också bestämt att vi skulle göra här, ha en vårdplanering här innan hemgång. Då får man världens panik när man har gjort upp en plan och inget är klart med det jag behöver- och så kommer dom in och säger något helt annat. Och trots att jag försökte få fram allt och vad jag än sa så lyssnade ingen och bara pratade över mig. Och det är så himla onödigt, de hade kunnat spara mig 2 timmar med hyperventilation, stress, ångest och gråt om dom bara direkt lyssnat på mig. Men allt jag sa pratades bara över så snacka om att man känner sig liten då när man vet att dom är häääääär uppe och bestämmer allt, och jag betyder lika mycket som en liten jobbig fluga i rummet.

Så dagen startade inte så bra. Det hela slutade med att det blir som bestämt innan. Och sen är det inget mer med det. Och det kanske är mer ok om det är missförstånd eller om det blir fel i kommunikationen nån gång sådär, men liknande situationer har uppstått många gånger på 10 dagar här, att något ändras från ena minuten till den andra, och så blir man överkörd när man försöker förklara och det har gått så långt att jag tidigare gånger fått panikattacker som gjort att jag börjat skaka i hela kroppen och det gör jätteont pga smärtan, och så har man kräkts mm, och allt HELT i onödan…därför är det så svårt för mig när någon efter några timmar bah ”Jaha då håller vi oss till planen och så släpper vi det”. Jo tack, väldigt lätt för någon annan att säga liksom…

Jag vill inget annat än att komma hem nu, men jag är samtidigt livrädd över att komma hem. Att vistas hemma och vara heeelt ensam. Här har jag alltid haft Siv, min 80-åriga kompis som jag bor med samt personal som är på plats 24/7. Andreas jobbar ju på Försvaret några dagar i veckan och då sover han borta alla de dagarna, och de andra dagarna så måste han ju vara lite mer på kontoret nu när jag inte kan vara där. Därför är jag livrädd att bara bli lämnad hemma med mina saker i en påse och knappt komma in… Och i bakhuvudet sitter också vetskapen om att det kommer komma bakslag. Det säger alla och de ber mig förbereda mig på det för det KOMMER hända. Men jag måste försöka se det positivt, nu blev det enligt plan och jag hinner förbereda mig både mentalt och rent praktiskt på att komma hem.

 

Jag hoppas jag slipper bakslag nu några dagar så jag kan fortsätta dela med mig om mycket mer. När jag väl hittar en liten ljusglimt som nu i denna stund, då skulle jag kunna skriva en hel bok typ. Även om det skulle ta grymt lång tid när jag inte kan använda ena handen som innan. Men som tur är så lär man sig och hittar sina knep, positioner som gör att allt blir smidigare och som gör mindre ont.

Här är en bild på efter jag äntligen fick duscha, borsta både tänderna och håret för första gången på 6 dagar. Fick och fick, rättare sagt första gången när någon hade tid att hjälpa mig. Fy tusan vad skönt det var! Kan ju inte ens borsta håret själv och det är en liten mani jag har…så bara det har varit plågsamt, känner mig inte hel som människa när te x  sovit i fläta och inte kan borsta ur håret på morgonen. Och nu hade jag haft det i 6 dygn. Har nog mitt i allt ekände aldrig känt mig så fin och fräsch när jag fick duscha och borsta tänderna. Sen att man inte kan göra något av det själv, det är en helt annan femma. Känslan är iallafall densamma 🙂

img_1477

 

20 comments

Dela

Livet från rullstol…

Hej allihopa  Jag har haft 2 bakslagsdagar, eller vad man nu ska kalla det. Två dagar där jag backat i stegen mot rätt riktning, tyvärr överansträngt musklerna och har inte kunnat träna knappt, inte gå och har haft mycket ont. Om jag var på ruta 1 i smärta när jag kom in, så gick det kanske framåt till ruta 6 efter några dagar och de senaste två dagarna var vi tillbaka på ruta 2, så ont har jag haft. Så det är därför jag inte har kunnat blogga, har inte kunnat/orkat öppnat datorn ens. Men inatt är den första kvällen på 8 nätter som jag har sovit, så jag hoppas denna dag blir bra! Här får man verkligen ta en dag i taget…

I och med bakslaget så har jag självklart haft bakslag psykiskt också. Mått väldigt dåligt och brutit ihop massor. Man lever lite i en bubbla här och när jag får bakslag så kommer jag också tillbaka till verkligheten lite och inser åter igen allt som har hänt, och allt som kommer behöver ske och förändras i mitt liv i framtiden. Man får bara inte börja tänka negativt för då är det kört för då bryts man samman. Det är ju så enormt mycket sorg i allt det här och jag måste ha kvar mitt fokus. Jag vill hela tiden skriva (blogga) och dela av mig om precis allt, men hur mycket jag än vill så går det tyvärr inte pga smärtan, orkeslösheten och sorgen ibland. Men jag kämpar, jag lovar er.

Dock så tänkte jag föra lite dagbok här, och även om det är dag 9 idag så skulle jag väl kunna börja på dag ett idag eller imorgon? Det gör väl inget att det förskjuts lite? Tänkte att det vara skönt för mig att få smälta allt som händer och att vi ligger lite i efterhand. Händer något jobbigt idag så kanske jag inte ens orkar skriva om det imorgon, så på detta vis kan det väl bli bra, är det ok för er? Jag vill börja på dag 1 så ni får höra hela den här sjuka storyn om allt som hänt på sjukhuset. De första två dagarna så fick jag ligga på kirurg-avdelningen eftersom det var fullt på ortoped-avdelningen där jag egentligen ska ligga. Det var de VÄRSTA 2 dygnen i hela mitt liv. Jag har aldrig i mitt liv blivit så dåligt behandlad, förnedrad, och varit med om ett sånt trauma alltså. Det är vidrigt, finner inga ord knappt. Men jag ska hitta orden så jag kan förmedla det vidare för detta ska inte gå obemärkt förbi.

När jag delar med mig av min vård här, så vill tillägga här, och jag kommer nämna allra högst upp i det inlägget, att jag även stött på och lärt känna några fantastiska människor som jobbar inom vården här också. Dessvärre så är det en låg skara %, vilket är väldigt chockerande… Men de som är fantastiska- det kompenserar upp en stor del av ”livet” som jag har här nu. Innan de bra människorna på denna avdelning kom in i bilden så var jag så psykiskt nedbruten att jag inte ens ville leva mer. Så sjukt har det varit.

Jag hoppas på att allt bara blir bättre och bättre nu, man får aldrig tappa hoppet!  I vissa lägen och situationer så är hoppet allt man har, så det får man bara INTE förlora. Livet i rullstol har förändrat min syn på livet kan jag säga. Allt det man tar för givet, allt det uppenbara, det är något som man inte reflekterar över i dagens stressiga samhälle. Mitt liv är förändrat, även om jag kommer kunna gå igen så har jag förändrat min syn på livet. Och när allt detta är över så kommer något positivt komma ur det här, det är jag övertygad om. Och så måste alla ni som är i liknande situationer som mig tänka också på 

IMG_5180

47 comments

Dela

Translate »