Okategoriserade

Right now…


Såhär känns livet just nu! Jag har så mycket fint i mitt liv, jobbat upp så mycket bra saker och har de finaste människorna runt omkring mig. Men hur många motgångar ska en människa klara av? Skrev för ett tag sen att jag känner mig stark och positiv trots allt, just för att jag var stark rent mentalt….Smärtan i kroppen är väl oförändrad, men så fort man bryter ihop mentalt så blir allt 100 gånger värre. Allt gör ondare i kroppen, de sömnlösa nätterna blir fler och längre.
Det är så konstigt hur det mentala påverkar en…jag menar, situationen är densamma men allt känns tre tusen gånger värre just nu. Och jag är själv trött på mig själv, att vara mig och trött på hela mitt liv. Trött på att kämpa dag ut och dag in, för att sedan få ytterligare en smäll som tar ifrån mig det jag just kämpat för… Problemet är ju bara det att jag inte har något val, jag måste acceptera situationen och stanna kvar. Det är också därför jag inte bloggat nu, eller knappt öppnat datorn. Jag vill inspirera, motivera och vara den glada Starka Tyra som jag egentligen är. Men jag har verkligen INGET att skriva om, inget som ”ger” någon annan något just nu. Och när jag inte ens kan få ur mig några meningar på bloggen, inte ens bygga ett luftslott och se förbi mina känslor, då har det gått för långt. 

Jag vill inte bara skriva om skadan och allt det dåliga, det räcker med att enbart en människa vet om hur det känns och är på riktigt, och det är jag själv. Vill inte lägga negativ energi på andra och just nu är jag för svag för att ens låtsas att jag är stark och att allt är okej. Jag hoppas jag kommer ur denna mentala onda spiral. Jag hade tankar om att kunna lägga massor av tid och jobb på te x blogg. Men den lilla energin som finns då och då måste läggas på akuta saker på företaget.
Men jag hoppas av hela mitt ❤️:a att jag snart kommer tillbaka och att ni väntar kvar. Stor kram till er alla

Okategoriserade

Star Rider till Gislaved

Gästinlägg: På fredag morgon till söndag kväll kommer ni kunna handla Star Rider på plats i Gislaved! Vi tar med våra storsäljare, men: vill ni köpa en viss produkt, ha en viss strl, testa en speciell byxa/kavaj/tröja- MAILA OSS så tar vi med det till Gislaved till dig! Maila kundtjanst@starrider.se och märk mailet med ”Ta med till Gislaved”! Vi tar med allt enligt era önskemål. Betalning med kort, kontant och swish. 

Så passa på, vi har så många fina nyheter och andra snygga smarta unika produkter i sortimentet, så ta er en ordentlig titt på starrider.se. Strl för barn, vuxen (upp till strl 48 på vissa plagg), full, ponny, cob och shettis! Kläder, smycken, skärp, schabrak och det mesta till hästen och snygg stallinredning! Väldigt bra priser! Ta en utflykt till Gislaved om ni bor i närheten:) För er som vill tävla på ett jättefint meeting så kan ni efteranmäla er (ingen efteranmälansavgift) på TDB! Klasser from 1 meter-> 1.40, bra banor, stor utebana och fina priser 👏🏼 

Om ni inte vill tävla, gör en utflykt, kolla på tävlingarna, ät på fiket och träffa oss Star Rider 🌟PS. Dela gärna detta och tagga alla du känner som kanske vill hänga på dit, åka dit själva, tävla eller som kanske vill maila oss för att testa/handla något specialbeställt på plats. Vi ses där! 

                    Kramar från Star Rider gänget 🌸

Livet från rullstoll till hästrygg

De innersta känslorna…

Klockan är 03.27 på natten och jag sitter klarvaken, precis som de senaste 21 dygnen sedan jag var med om denna olycka. Jag kan inte ens gråta längre för alla tårar i hela kroppen är ödslade för ett år framöver, tror jag. Det känns så. Att gå igenom detta och försöka vara stark utåt sett, le till alla man träffar, skämta och driva om sig själv och bjussa på det, trots att man blöder inombords. Jag har hela tiden haft den tanken att om jag är positiv utåt så är min omgivning positiv. Och jag vill vara det. Antingen så är jag naiv, blåögd, lever i förnekelse eller så vill jag bara inte acceptera att ”det är som det är”. Jag försöker förhålla mig till att allt ska bli som det var, inom en snar framtid.

Det är det enda jag tänkt på, det är allt jag fokuserar på. Att försöka säga till alla att ”allt är bra” och att allt går framåt och vara positiv och stark hela tiden när man samtidigt gråter och blöder inombords och känner sån enorm sorg över allt som har hänt- det är himla svårt. Men när natten faller in, alla har åkt hem, alla har gått och lagt sig och sover…då är det jag som sitter vaken. Då känner jag, i min ensamhet. Då känner jag sån ilska, besvikelse och sån enorm sorg. Jag har letat och åkt land och rike runt för att hitta min drömhäst. Det tog nästan ett år. Och att blomma ut på det sätt som både jag gjorde med Mille, och som Mille gjorde med mig, det var helt underbart och det var länge sedan som jag kände mig så lycklig.

Sedan händer en grej, det går på en sekund, och ALLT försvinner ifrån mig. Framför min ögon, på tre sekunder. Förutom all smärta som hela tiden påminner mig om allt som jag inte kan göra så gör det nästan ondare psykiskt. Från att vara fullständigt pigg, frisk och lycklig till att den lilla sköra tråden går sönder och allt rasar samman. Jag kan inte ta hand om min egen lilla hund ens som har varit vid min sida 24/7 i över 3 års tid. Inte laga min egen mat. Inte ta på mig kläder. Inte hämta mina kläder. Inte lyfta min katter. Inte krama min pojkvän. Att inte kunna göra allt som man planerat tillsammans med familj och vänner. Att inte ens kunna åka till stallet och ta in sin egen häst som man vet står där. Han står några mil ifrån mig i en hage, men jag kan inte åka dit och ta in honom och borsta honom ens.

I helgen är det tävlingar på Gark i Gislaved. En tävling som jag sett fram emot i flera månader. Jag skulle tävla hela helgen. Ha Mille hos Amelie och bo där några dagar. Star Rider ska ha en liten monter på plats. Jag har längtat såååå mycket. Nu får vi åka dit med en bil utan transport för att lämna av segertäcken som vi ska sponsra med och allt till montern. Ingen Mille. Allt gör så himla ont. Och jag påminns ständigt. Jag försöker envist göra allt här hemma och klara av allting. Gå med kryckorna fast det gör ont. Smärtan i kroppen känner jag hela tiden. Och gör jag inte det så påminns jag. Om jag går med kryckan och tappar balansen så strålar det till på sidan av höften, och så tar jag emot med armen i väggen och då hugger det till i armen. Och jag är väldigt envis, och frustrationen är stor när jag inte kan göra det jag vill.

Jag har hoppats och jag har tvekat. Ska jag upp i sadeln igen? Ska jag inte? Ska jag sälja Mille? Kommer jag kunna rida igen? Ska jag bara skita i allt som får mig att må så bra? Kommer jag våga mig upp i sadeln och hoppa igen? Det har känts så, det har inte känts så. Tänk om jag aldrig mer kommer våga tävla? Ska jag då ha den typen av tävlingshäst i stallet? Tänk om läkaren har rätt, tänk om det tar ett helt år tills min arm blir bra? Höften är jag inte jätteorolig över för den blir bättre och bättre, men armen blir sämre, gör ondare och ingen rörlighet utåt. Tänk om det tar ännu längre tid? Alla tankar snurrar i mig. Jag älskar min häst och jag saknar honom och ridningen varje sekund.

Jag kan inte somna. Det gör för ont. Trycket över bröstet är för hårt. Värken dunkar. Illamåendet tar över. Varje kväll. Andreas sover och jag sitter här. Och trots att jag vet att jag kan skatta mig lycklig över min underbara familj, vänner, djur, företag och allt jag har så kan jag inte tänka på annat än att jag inte kan göra något som jag vill. Jag har en rullstol som kan ta mig fram och tillbaka i huset. När jag för 3 veckor sedan kunde springa omkring, åka till stallet och hoppa av lycka. Och att jobba med något som ständigt påminner mig om det som jag älskar mest och inte kan göra, det gör också ont. I förrgår vad jag på kontoret och fick se alla jättefina schabrak, träns, täcken mm som jag köpt in. De var så fina, och allt jag tänkte på var att jag själv inte kommer kunna använda något av detta på flera månader framöver. 

Detta är den bittra sanningen. Jag försöker vara stark. Jag försöker välja vad jag skriver om, vara positiv och vilja utstråla att det ska gå galant. Men när man egentligen tvivlar på det själv hela nätterna, då är det svårt att hålla samman på dagarna. Jag har valt att inte skriva om alla kvällar som jag tillbringat på toaletten för att jag kräkts av smärta. Eller om alla negativa tankar jag haft. Eller om de kilon jag gått ner för att jag knappt kunnat äta på 20 dagar. Försöker visa mig stark, att jag inte har ont. För min egen skull och för alla i min närhets skull som också mått extremt dåligt och varit pressade över allt som har hänt. För självklart påverkas dom. Det är inte bara mitt liv som förändras just nu, utan också alla i min familj. Och för dom försöker jag visa mig stark och kämpa. Och det är på grund av dom som jag orkar fortsätta kämpa. 

Ni har också varit ett enormt stöd här. Ni får mig att fortsätta kämpa trots att jag vill ge upp. Jag kanske verkar oberörd i vissas ögon, men då har ni ingen aning. Jag har valt att blogga vid det tillfället under dagen då jag inte känner. Då passar jag på att blogga för att försöka vara stark utåt sett. Ta en bild när det känns ok. Och jag kan inte göra någonting här hemma, jag hade i princip kunnat blogga hela dagarna långa just nu. Men jag har bara bloggat när jag mått ok. Och då ser ni själva att det tyvärr inte varit så ofta. Ibland har det gått flera dagar. Inte ens en halvtimma om dagen har jag ens mått ok. Däremot utåt sett, här, i verkligheten, då ler den lilla flickan och hoppas på att ingen ska se hur det egentligen är. För det mår ingen annan bra av. Och jag känner sån enorm smärta att det räcker och blir över för alla i min närhet just nu, och det räcker.

Jag ska försöka ta mig samman och komma tillbaka lite starkare imorgon igen. Kram

Livet från rullstoll till hästrygg

Karma has no deadline!

Nej, nu får det vara nog. Skulle in här nu på kvällen och skriva lite om dagen, lite tankar och känslor och visa lite saker. Min blogg har varit det som stärkt mig, mina kära fina läsare som ger mig stöd och pepp. Varje dag jag är ledsen så går jag in här. Men hur glad jag än var när jag loggade in här idag, så vänds det rätt snabbt när en kommentar som denna dimper in under tiden jag är inloggad. Och nu kan jag inte hålla mig för att skriva något längre! 

”Du ser inte ut att ha särskilt ont på de där bilderna… Det skulle ju, enligt dig, ta flera månader innan du ens kunde gå, men nu står du både normalt och kan trycka ut höften rejält. Hur kommer det sig egentligen?
Du kommer aldrig väga lägga upp den här kommentaren men jag vill bara att du ska vet att de allra flesta av dina läsare sedan första veckan efter din olycka insett att du, återigen, överdrivit och ljugit grovt om din skada. Att du känner behov av att göra sådant är sorgligt och jag undrar vad för sorts människa du är egentligen?”

Alltså helt ärligt!? Det är inte första kommentaren som ser ut såhär kan jag säga- det är BRA många. Alltså hur i helvete är man funtad när man lämnar såna här kommentarer?  Det är ren och skär elakhet och det är skrämmande!? Och oavsett om jag varit med om en olycka eller ej så ska man inte bete sig så på nätet- men dessutom just NU, och dessutom skriva OM det som hänt på ett sånt sätt!? Äe, man blir verkligen mörkrädd! Man måste helt ärligt vara helt- på riktigt- dum i huvudet om man får för sig att skriva såhär till en annan människa som dessutom befinner sig i en enormt jobbig livssituation där man redan ”ligger ner”.  Inte nog med att jag redan skrivit tydligt att jag ska lägga upp röntgenplåtar, jag har för fan bott på SJUKHUS i ARTON dagar!? Då kan alla som har en iq på högre än 20 förstå att det är en ganska stor och allvarligt skada som jag har, och inte bara nån liten sträckning eller en liten spricka som vissa nu påstår sig ”veta” = tro och anta.

Jag blir inte tokig av dessa kommentarer på grund av att jag känner att jag måste bevisa något för nån. Och jag skulle aaaaaldrig i mitt liv dra upp en sån här grej i ett inlägg om det var en vanlig elak kommentar från en hater- för dom finns hos alla. Men för det första så har det varit mycket av dessa kommentarer- och DESSUTOM just i denna situation när jag varit med om en svår olycka och förlorat typ ALLT som jag älskar att göra, i kanske ett helt halvår eller kanske mer… Snacka om att slå på någon som ligger, och det är DET som fan gör det läskigt! Jag vet att mina FÖLJARE, alltså de som följer mig dagligen vet att det sista i världen jag skulle välja bort var Mille och ridningen. Så jag vet att dessa människor bland annat kommer ifrån andra ryggradslösa människor som driver bloggar som handlar om att förnedra andra, pga att de själva inte är tillräckligt intressant att skriva om… Och inte ens nu låtar de mig vara… det bevisar bara att man är riktigt bra osympatisk människa. Men ändå, att ändå gå in till någon, och kommentera såna här saker under tiden jag är kvar på sjukhuset till och med! Ja, de började ramla in redan efter en vecka så har det varit såhär lite varje dag. Helt sjukt!!!

Jag skulle GLATT kunna visa upp min röntgenplåtar till mina följare för att det är intressant att visa upp eftersom frakturen är så pass annorlunda, så skulle jag vilja skriva mer och berätta om skadorna mm. Men bara vetskapen om att det kommer massa skräp hit, och sitter som vargar som längtar efter en köttbit och väntar på att jag ska skriva, nämna eller lägga upp en bild- det gör att jag fan inte blir ett dugg sugen på det! Och jag vet att om jag gör det så kommer alla tycka si eller så, så nu bestämde jag mig för att vänta tills min journal kommer i veckan, där allt står klart och tydligt i text, så jag kan trycka upp den i datorskärmen på er alla som varit här och lämnat såna där kommentarer! Så kan ni sitta där och se dumma ut och jag hoppas ni alla då skäms över er själva och så hoppas jag att ni aldrig mer klickar er in på den här bloggen!

Jag vet inte vad som gör att vissa ens tror såna där vidriga saker!? Antingen är det för att det är något som de själva skulle kunna göra, eller så är det för att de förväntar sig att jag ska klaga i varje inlägg, gråta ut oftare och visa mig totalt knäckt!? Tro mig, det var är jag MEN jag gör ALLT jag kan för att försöka tänka positivt och vara stark- annars bryts jag samman- igen! Och det har jag skrivit förut men det har de garanterat inte läst. Och tro mig igen, skulle jag gråta ut varje dag och skriva hur hemskt allt är och hur ont jag har- då skulle dom klaga lika jävla mycket på det! Så jag vet att vad jag än gör så blir det såhär. Men detta är ändå att passera alla gränser, tycker ni inte själva att just detta är så jävla lågt!? De tror dessutom att de är anonyma, hade jag kunnat gå så hade jag fan lagt tiden på att åka hem till vissa av dom som jag vet namnet på och trycka upp plåtarna i ansiktet på dom, haha. Men vem vet, enligt dom kan jag ju springa omkring och fejkar allt, så jag kanske dyker upp utanför dörren nån dag :S

Nej, tro ni att ni gör mig svagare och att jag trycks ned! Jag vet att jag har en rejäl skada men att jag fan i mig kämpat dag och natt för att träna på styrka, rörlighet och balans. Jag har gått i terapi för att klara detta psykiskt och jag har verkligen, om man ens får säga det om sig själv utan att bli uthängd som en skrytig diva, men jag har verkligen varit jävligt stark rakt igenom detta! Och jag ska dra det till min fördel, jag ska fortsätta att träna, kämpa, vara stark och bevisa för alla att jag snart kommer sitta där på hästen igen! När min läkare sa att jag inte ska räkna med att ens kunna sitta på en häst på 6 månader så svarade jag direkt att han inte ska räkna med att han har rätt (med glimten i ögat då rå;).

Till er som är GLADA för min skull att det går framåt så kan jag berätta för er att jag nu kan stå helt rakt på det friska benet vilket är ett stort steg i rätt riktning! Jag har även börjat träna med kryckor vilket går jättebra även om det gör väldigt ont. Dock så är det inte bäckenet som gör ondast utan det är armen, så jag kan ju bara gå med en krycka vilket krånglar till det lite… Och till de som ifrågasätter hur ”jag kan stå upp normalt” så är det för att jag lägger all min tyngd på friska benet (ush stör mig ens på att jag lägger tiden på att ens besvara en sån dum fråga). Som TUR är så är min fraktur genom bäckenet en stabil fraktur, så endast smärta kan hindra mig från att komma upp på hästen igen. Jag kommer inte få några men och det kan inte läka ihop fel heller, vilket är ett stort plus! Dock så är det åter igen armen som är värst, den gör ondast och innan dom åkte så sa dom att det kan ta 6 månader upp till ett år som den är helt återställd. Så det suger…

Men men- To be continued… Lovar att komma tillbaka gladare imorgon. Då med gladare nyheter! Men hoppas ni förstår mig och kan ha överseende med detta inlägg. Det vet jag att ni gör, om ni tänker er in i min redan asjobbiga situation. Är det några som kan förstå så är det ju ni som själva rider… tänk er att inte kunna rida på typ ett halvår, hur det hade känts… och förutom ren förjävlig smärta fysiskt hela tiden få läsa sån där skit varje dag…. Suck! 

karma-love-quote-quotes-Favim.com-697712

Translate »