…på att jag lever ❤️ Kära bloggläsare, det har hänt mkt i livet och var dag har varit en evig kamp där min livsvilja och envishet har fightats mot min uppgivenhet och hopplöshet. Ni vet redan att bloggen kommer få ett nytt format, och tills dess ser jag till att pricka av alla prioriteringar för mitt övriga liv. Jag kanske går in här och säger hej, men jag kommer lägga all övrig energi som finns på att få nya bloggen klar,  så att jag kan komma igång på riktigt ❤️

Jag vill bara gå in här och säga att jag lever. Det har varit en tung mörk period, så är det när man är sjuk i psykisk ohälsa. Upp som en sol. Hopp. Gnista och tro. Ner som en pannkaka. Ångest. Uppgivenhet och saknad av livsglädje. Men jag vill säga hej och bara uppdatera er med vad jag gör just nu.

Jag håller på att spela in när jag berättar sanningen om allt som Camilla på Bloggbevakning har ljugit ihop. Samt Besvara lite frågor också. Jag slutade ju blogga och vek mig för näthatet förra året när jag var för svag. Men den här gången är jag starkare, och jag tänker inte bara på mig själv, utan på alla andra unga tjejer och familjer som blir uthängda och får sin vardag förstörd pga Bloggbevakning och skvallerbloggar. Det är fan inte okej längre. Camillas beteende ter sig precis som i det klassiska misshandelns-mönstret. Våldet trappas upp mer och mer med tiden. Gränser krossas och tärs på ju längre tiden går. Utövaren njuter av makten och av att dominera. Ju svagare den misshandlade blir desto mer trappas våldet upp. Desto större kick för utövaren. Att Camillas beteende är likadant skrämmer en. För människan har inga gränser, hon saknar empati, respekt och sympati. Och det är tre jävligt farliga brister på egenskaper för någon som driver Sveriges näst största blogg. 

Visste ni att det idag finns statistik på självmord som begås på grund av näthat? Det är sant. Av enbart näthat. Den statistiken kommer garanterat att öka om det fortsätter såhär. Det har redan pågått alldeles för långt.

Så nu är det ta mig fan på tiden att få ner den där människan på jorden! Att gå över lik för att få klick till sin blogg är tragiskt. Att skratta och göra narr av andras olyckor för att få klick till sin blogg, det är inte bara empatilöst, sympatilöst, elakt, hemskt, sorgligt- utan man måste må riktigt jävla dåligt som människa för att kunna såra så många människor.

Hade jag inte haft min utmattningsdepression, ptsd, och inte lidit av stora psykiska besvär efter olyckan, så hade jag säkert klarat av detta mobbnings-drev Camilla haft mot mig utan att skada min egen självkänsla. Men nu är det som det är, jag hade gärna inte velat må såhär. Inte blivit så påverkad av denna jävla hänsynslösa människa. Men jag är sjuk och då är man långt ifrån sitt normala jag.

Har inte sovit en blund inatt. Går omkring och har hjärtklappning och mår illa. Rädd för att få hat för att jag ska prata om det här och stå upp för mig själv. Livrädd. Ingen tillit till mig själv eller för andra. Jag har verkligen verkligen inte velat det här! Jag vill inte vara med i det här och hålla på med det här- Men det slutar aldrig! Det slutade inte ens efter olyckan när jag till och med var öppen med att jag mådde så dåligt att jag tappat glädjen för livet. Att jag var på botten och ville ge upp. Så det kommer garanterat att fortsätta. Så jag vill bara en enda gång för alla stå upp mot mig själv, mitt varumärke som hon jobbat hårt med att svärta ned, och stå till svar för lögnerna och påhoppen.

Under alla år har jag försökt. Detta började alltså redan när hag bodde på wiggeby… alltså för FEM ÅR sedan. I fem år har hon hållt på såhär mot mig, förstår ni? Jag har ringt till Camilla flera gånger och vädjat om att sluta, bett henne om att lämna mig ifred för att jag mår så dåligt. Blivit lovad saker av henne som hon såklart brutit efter några dagar. Och jag har idag fattat hur detta påverkat mig som människa. Och det är inte rätt. Jag ska inte skämmas. Man får sätta ner foten tillslut. För jag har provat allt. 

Jag tänker inte lämna internet. Jag älskar min blogg och det är allt jag har idag som jag tycker är kul och ger mig lite glädje just nu. Men jag känner direkt hur det påverkar mig. Jag mår illa, får hjärtklappning och till och med panikattacker vissa dagar när jag loggat in på min blogg. För att jag vet att jag kommer mötas av påhopp om saker C ljugit om. Och vetskapen att hon är en indirekt ”kollega” och sitter och tjänar pengar på skiten gör mig stressad. Det är verkligen min stora trigger. Så många sömnlösa nätter jag haft pågrund av detta alltså…det räcker med en liten tanke på människan, så börjar hjärtat slå och hela jag börjar koka av ilska över att Nöjes-äckel-guiden betalar henne pengar för det hon gör! 

* Just nu går det inte att kommentera på Tyras.se. Inom en snar framtid kommer kommentarsfunktionen att fungera igen *

Sorry för lite uppdatering, men jag vet att ni förstår… Det har ju hänt så mycket sjukt sista tiden. Jag har tyvärr känt mig väldigt otrygg, och  även blivit rädd för att vara hemma i mitt älskade trygga hem – som är den enda platsen på hela jorden där jag finner frid, ro och trygghet. Att mitt hem ska bli en otrygg plats…det trodde jag liksom aldrig ens kunde ske!? 

Jag kommer skriva och berätta om allt som hände, i inlägget under kunde ni ju läsa lite från en tidningsbild. Men det som inte stod var ju att kvinnan hade en yxa i rummet där hon bott (i min sommarstuga), och det var den jag blev hotad med… men det värsta var att hon försvann in i skogen- med yxan. Och trots spårhundar så hittades hon inte. Så tanken av att hon bott i min sommarstuga på tomten- OCH dessutom varit vid mitt hus för att använda mitt eluttag (som sitter vid entren till mitt hus) till att ladda sin mobil… det gör ju att jag såklart blev livrädd när de inte hittade henne. Med tanke på att hon har bott här ett tag, så tänker jag att om hon inte kommer hem till Linköping på något sätt (där hon bor) så kanske hon håller sig här omkring… och den känslan är jobbig. Just eftersom att jag fick erfara att hon faktiskt var kapabel till att använda yxan…Nu tror jag aldrig hon skulle attackera någon ”bara för att”, utan för henne handlade det säkert om försvar och att skydda sig själv…men när man upplevt en sån här situation så blir säkert mina känslor tio ggr starkare än hur ni som läser mitt inlägg kanske uppfattar det. Ni kanske tycker att jag är töntig, överdriver och är en drama Queen…men om man själv har upplevt  en stor skräck i en situation, då blir man såklart rädd för att det ska hända igen, när man vet hur rädd man blev…hoppas ni förstår hur jag menar. Jag skriver den här texten rakt ifrån mitt hjärta, och oavsett hur andra tycker och tänker så är det här min sanning och min verklighet.

Jag har en väldigt stor tomt, snarare 15.000 kvadrat, så min sommarstuga ligger en bit från mitt hus. Det är en liten skog emellan, så man ser inte mitt hus från sommarstugan. Så det hade ju kunnat varit så att hon inte visste om mitt hus, men när jag nu vet att hon vistats vid mitt hus, laddat mobilen här, så blir ju känslan av rädsla och otrygghet mer påtagligt…Anledningen till att jag vet saker om henne är ju för att hon kom hit dagen innan (det var ju samma kvinna som jag skrev om på bloggen dagen innan detta hände), och då berättade hon mycket om sig själv och sitt liv. 

Men men, efter att chocken lagt sig lite och efter det gått några dagar så känns det iallafall lite lättare… Jag är inte lika rädd som innan, men jag känner mig fortfarande så pass otryggt att jag inte vågar sova ensam hemma. Det värsta är att min posttraumatiska stress kom tillbaka, lika snabbt som att någon bara knäppt med ett finger. Det hade ju blivit så mkt bättre, men det här blev ju helt klart ett bakslag…det blev ju ett litet trauma i sig, och då ligger ptsd:n tyvärr väldigt nära till hands. Nu är det som det var förut, att varje jag hör minsta lilla ljud, så rycker jag till så hårt att jag alltid blir helt illamående efter ”rycken”… Alltså igår när jag satt på altanen och Kotten skällde…jag skämtar inte när jag säger att jag faan flög 30 cm upp från altanen 😨 

Det avtar säkert fort nu, men jag hoppas ni ger mig er förståelse till varför det kommer bli lite tuffare för mig ett tag framöver. Så fort jag får ork så ska jag skriva om en sak som måste lyftas! Det handlar om polisens jobb och agerande i allt som hänt. Man blir ganska mörkrädd kan jag säga…! Samt om Sverige. Hur vi värderar människor! Vi ska inte ha en 33-årig kvinna som går omkring barfota och hemlös! Ingen ska behöva leva så här i vårt rika trygga land- oavsett kön, ålder, läggning eller hudfärg!

Ingen är starkare än sin svagaste länk! Det är inte de rika och välbärgade folket som avgör hur pass bra land vi är- det är de människor som befinner sig på motsatt sida som bevisar det! Jag önskade jag kunde hjälpa den här kvinnan. Trots att hon bröt sig in här, hotade mig, och slog mig- så är jag inte arg på henne. Jag förstår henne och förlåter henne. Förstår henne för att hon inte hade någonstans att ta vägen. Förstår henne för att hon skyddar sig själv och sitt liv. Hon har verkligen inte haft det lätt. Jag önskade bara att jag kunde göra något… Jag vet att hon inte läser här, hon vet inte ens vad jag heter eller vem jag är…men om hon mot all förmodan skulle se detta någon gång i framtiden så vill jag bara att hon ska veta att jag inte är arg på henne. Det är Sverige jag är arg på.

Sedan hade nog mitt liv och mående känts liiiite lättare om jag inte blev träffad just på mitt ”ondaste” ställe på ryggen…av alla jäkla ställen som finns- vad är oddsen att bli träffad just där? Jag är som sagt inte arg, men som jag redan skrivit så är jag ledsen över att känna mig rädd och otrygg i mitt hem. Men sen är jag faktiskt bitter också…ja, jag erkänner helt ärligt att jag är det…! Jag är bitter över att min skada i ryggen blev så mycket värre nu. Det svullnade upp väldigt mycket samma kväll, nu har det dock lagt sig lite, men det gör ju helt klart jävligt mycket ondare än innan 😥 Och jag kan faktiskt inte ens förklara i ord hur trött jag är på smärta. 

Vi hörs när vi hörs ❤️

* Just nu går det inte att kommentera på Tyras.se. Inom en snar framtid kommer kommentarsfunktionen att fungera igen *