Såhär känns livet just nu! Jag har så mycket fint i mitt liv, jobbat upp så mycket bra saker och har de finaste människorna runt omkring mig. Men hur många motgångar ska en människa klara av? Skrev för ett tag sen att jag känner mig stark och positiv trots allt, just för att jag var stark rent mentalt….Smärtan i kroppen är väl oförändrad, men så fort man bryter ihop mentalt så blir allt 100 gånger värre. Allt gör ondare i kroppen, de sömnlösa nätterna blir fler och längre.
Det är så konstigt hur det mentala påverkar en…jag menar, situationen är densamma men allt känns tre tusen gånger värre just nu. Och jag är själv trött på mig själv, att vara mig och trött på hela mitt liv. Trött på att kämpa dag ut och dag in, för att sedan få ytterligare en smäll som tar ifrån mig det jag just kämpat för… Problemet är ju bara det att jag inte har något val, jag måste acceptera situationen och stanna kvar. Det är också därför jag inte bloggat nu, eller knappt öppnat datorn. Jag vill inspirera, motivera och vara den glada Starka Tyra som jag egentligen är. Men jag har verkligen INGET att skriva om, inget som ”ger” någon annan något just nu. Och när jag inte ens kan få ur mig några meningar på bloggen, inte ens bygga ett luftslott och se förbi mina känslor, då har det gått för långt. 

Jag vill inte bara skriva om skadan och allt det dåliga, det räcker med att enbart en människa vet om hur det känns och är på riktigt, och det är jag själv. Vill inte lägga negativ energi på andra och just nu är jag för svag för att ens låtsas att jag är stark och att allt är okej. Jag hoppas jag kommer ur denna mentala onda spiral. Jag hade tankar om att kunna lägga massor av tid och jobb på te x blogg. Men den lilla energin som finns då och då måste läggas på akuta saker på företaget.
Men jag hoppas av hela mitt ❤️:a att jag snart kommer tillbaka och att ni väntar kvar. Stor kram till er alla

Gästinlägg: På fredag morgon till söndag kväll kommer ni kunna handla Star Rider på plats i Gislaved! Vi tar med våra storsäljare, men: vill ni köpa en viss produkt, ha en viss strl, testa en speciell byxa/kavaj/tröja- MAILA OSS så tar vi med det till Gislaved till dig! Maila kundtjanst@starrider.se och märk mailet med ”Ta med till Gislaved”! Vi tar med allt enligt era önskemål. Betalning med kort, kontant och swish. 

Så passa på, vi har så många fina nyheter och andra snygga smarta unika produkter i sortimentet, så ta er en ordentlig titt på starrider.se. Strl för barn, vuxen (upp till strl 48 på vissa plagg), full, ponny, cob och shettis! Kläder, smycken, skärp, schabrak och det mesta till hästen och snygg stallinredning! Väldigt bra priser! Ta en utflykt till Gislaved om ni bor i närheten:) För er som vill tävla på ett jättefint meeting så kan ni efteranmäla er (ingen efteranmälansavgift) på TDB! Klasser from 1 meter-> 1.40, bra banor, stor utebana och fina priser 👏🏼 

Om ni inte vill tävla, gör en utflykt, kolla på tävlingarna, ät på fiket och träffa oss Star Rider 🌟PS. Dela gärna detta och tagga alla du känner som kanske vill hänga på dit, åka dit själva, tävla eller som kanske vill maila oss för att testa/handla något specialbeställt på plats. Vi ses där! 

                    Kramar från Star Rider gänget 🌸

Nej, nu får det vara nog. Skulle in här nu på kvällen och skriva lite om dagen, lite tankar och känslor och visa lite saker. Min blogg har varit det som stärkt mig, mina kära fina läsare som ger mig stöd och pepp. Varje dag jag är ledsen så går jag in här. Men hur glad jag än var när jag loggade in här idag, så vänds det rätt snabbt när en kommentar som denna dimper in under tiden jag är inloggad. Och nu kan jag inte hålla mig för att skriva något längre! 

”Du ser inte ut att ha särskilt ont på de där bilderna… Det skulle ju, enligt dig, ta flera månader innan du ens kunde gå, men nu står du både normalt och kan trycka ut höften rejält. Hur kommer det sig egentligen?
Du kommer aldrig väga lägga upp den här kommentaren men jag vill bara att du ska vet att de allra flesta av dina läsare sedan första veckan efter din olycka insett att du, återigen, överdrivit och ljugit grovt om din skada. Att du känner behov av att göra sådant är sorgligt och jag undrar vad för sorts människa du är egentligen?”

Alltså helt ärligt!? Det är inte första kommentaren som ser ut såhär kan jag säga- det är BRA många. Alltså hur i helvete är man funtad när man lämnar såna här kommentarer?  Det är ren och skär elakhet och det är skrämmande!? Och oavsett om jag varit med om en olycka eller ej så ska man inte bete sig så på nätet- men dessutom just NU, och dessutom skriva OM det som hänt på ett sånt sätt!? Äe, man blir verkligen mörkrädd! Man måste helt ärligt vara helt- på riktigt- dum i huvudet om man får för sig att skriva såhär till en annan människa som dessutom befinner sig i en enormt jobbig livssituation där man redan ”ligger ner”.  Inte nog med att jag redan skrivit tydligt att jag ska lägga upp röntgenplåtar, jag har för fan bott på SJUKHUS i ARTON dagar!? Då kan alla som har en iq på högre än 20 förstå att det är en ganska stor och allvarligt skada som jag har, och inte bara nån liten sträckning eller en liten spricka som vissa nu påstår sig ”veta” = tro och anta.

Jag blir inte tokig av dessa kommentarer på grund av att jag känner att jag måste bevisa något för nån. Och jag skulle aaaaaldrig i mitt liv dra upp en sån här grej i ett inlägg om det var en vanlig elak kommentar från en hater- för dom finns hos alla. Men för det första så har det varit mycket av dessa kommentarer- och DESSUTOM just i denna situation när jag varit med om en svår olycka och förlorat typ ALLT som jag älskar att göra, i kanske ett helt halvår eller kanske mer… Snacka om att slå på någon som ligger, och det är DET som fan gör det läskigt! Jag vet att mina FÖLJARE, alltså de som följer mig dagligen vet att det sista i världen jag skulle välja bort var Mille och ridningen. Så jag vet att dessa människor bland annat kommer ifrån andra ryggradslösa människor som driver bloggar som handlar om att förnedra andra, pga att de själva inte är tillräckligt intressant att skriva om… Och inte ens nu låtar de mig vara… det bevisar bara att man är riktigt bra osympatisk människa. Men ändå, att ändå gå in till någon, och kommentera såna här saker under tiden jag är kvar på sjukhuset till och med! Ja, de började ramla in redan efter en vecka så har det varit såhär lite varje dag. Helt sjukt!!!

Jag skulle GLATT kunna visa upp min röntgenplåtar till mina följare för att det är intressant att visa upp eftersom frakturen är så pass annorlunda, så skulle jag vilja skriva mer och berätta om skadorna mm. Men bara vetskapen om att det kommer massa skräp hit, och sitter som vargar som längtar efter en köttbit och väntar på att jag ska skriva, nämna eller lägga upp en bild- det gör att jag fan inte blir ett dugg sugen på det! Och jag vet att om jag gör det så kommer alla tycka si eller så, så nu bestämde jag mig för att vänta tills min journal kommer i veckan, där allt står klart och tydligt i text, så jag kan trycka upp den i datorskärmen på er alla som varit här och lämnat såna där kommentarer! Så kan ni sitta där och se dumma ut och jag hoppas ni alla då skäms över er själva och så hoppas jag att ni aldrig mer klickar er in på den här bloggen!

Jag vet inte vad som gör att vissa ens tror såna där vidriga saker!? Antingen är det för att det är något som de själva skulle kunna göra, eller så är det för att de förväntar sig att jag ska klaga i varje inlägg, gråta ut oftare och visa mig totalt knäckt!? Tro mig, det var är jag MEN jag gör ALLT jag kan för att försöka tänka positivt och vara stark- annars bryts jag samman- igen! Och det har jag skrivit förut men det har de garanterat inte läst. Och tro mig igen, skulle jag gråta ut varje dag och skriva hur hemskt allt är och hur ont jag har- då skulle dom klaga lika jävla mycket på det! Så jag vet att vad jag än gör så blir det såhär. Men detta är ändå att passera alla gränser, tycker ni inte själva att just detta är så jävla lågt!? De tror dessutom att de är anonyma, hade jag kunnat gå så hade jag fan lagt tiden på att åka hem till vissa av dom som jag vet namnet på och trycka upp plåtarna i ansiktet på dom, haha. Men vem vet, enligt dom kan jag ju springa omkring och fejkar allt, så jag kanske dyker upp utanför dörren nån dag :S

Nej, tro ni att ni gör mig svagare och att jag trycks ned! Jag vet att jag har en rejäl skada men att jag fan i mig kämpat dag och natt för att träna på styrka, rörlighet och balans. Jag har gått i terapi för att klara detta psykiskt och jag har verkligen, om man ens får säga det om sig själv utan att bli uthängd som en skrytig diva, men jag har verkligen varit jävligt stark rakt igenom detta! Och jag ska dra det till min fördel, jag ska fortsätta att träna, kämpa, vara stark och bevisa för alla att jag snart kommer sitta där på hästen igen! När min läkare sa att jag inte ska räkna med att ens kunna sitta på en häst på 6 månader så svarade jag direkt att han inte ska räkna med att han har rätt (med glimten i ögat då rå;).

Till er som är GLADA för min skull att det går framåt så kan jag berätta för er att jag nu kan stå helt rakt på det friska benet vilket är ett stort steg i rätt riktning! Jag har även börjat träna med kryckor vilket går jättebra även om det gör väldigt ont. Dock så är det inte bäckenet som gör ondast utan det är armen, så jag kan ju bara gå med en krycka vilket krånglar till det lite… Och till de som ifrågasätter hur ”jag kan stå upp normalt” så är det för att jag lägger all min tyngd på friska benet (ush stör mig ens på att jag lägger tiden på att ens besvara en sån dum fråga). Som TUR är så är min fraktur genom bäckenet en stabil fraktur, så endast smärta kan hindra mig från att komma upp på hästen igen. Jag kommer inte få några men och det kan inte läka ihop fel heller, vilket är ett stort plus! Dock så är det åter igen armen som är värst, den gör ondast och innan dom åkte så sa dom att det kan ta 6 månader upp till ett år som den är helt återställd. Så det suger…

Men men- To be continued… Lovar att komma tillbaka gladare imorgon. Då med gladare nyheter! Men hoppas ni förstår mig och kan ha överseende med detta inlägg. Det vet jag att ni gör, om ni tänker er in i min redan asjobbiga situation. Är det några som kan förstå så är det ju ni som själva rider… tänk er att inte kunna rida på typ ett halvår, hur det hade känts… och förutom ren förjävlig smärta fysiskt hela tiden få läsa sån där skit varje dag…. Suck! 

Hej på er! Vad har ni för er dessa varma dagar? 💦 Helt sjuuuukt varmt är det! Kan ni inte kommentera lite och berätta vad ni gjort i helgen? Det är så kul att läsa. Själv blev det som vi planerat- en väldigt lugn helg där vi bara tagit det otroligt lugnt och gjort exakt det vi känt för. Som vid 23.00 igår kväll, då var vi sugna på att åka till kontoret och planera lite, vi har nytt stort och jättefint kontor som ska inredas 👏🏼 Sjukt kul, och något jag kan pyssla med nu under tiden och som dessutom är skitkul!!!

Sov länge idag, hade jätteont när jag vaknade, har tydligen legat lutat mot den skadade sidan när Andreas gick upp, och det är försig bra att jag har kunnat börja göra det lite men det gör ju självklart ont. Men imorse hade Andreas dukat fram frukost, stekt bacon och ägg och fixat klart latte och satt på Solsidan- snacka om mysig morgon! Sen dess har vi bara pysslat och fixat hemma (läs Andreas har gjort det), jag har suttit på altanen i skuggan och bara tänkt och planerat veckan. Snart kommer Malin och hennes söta barn Charles hit för lite prat och fika ❤️

Trixade på mig en klänning imorse, den är helt fantastiskt! Köpte den på Ali och den såg ut såhär- MEN…. På framsidan är det en stor jävla logga med ”Dior” på…😂 Förstörde ju allt, så typiskt, varför ska dom alltid förstöra allt fint för!? Suck… Men nu har jag klippt av lappen och vänt den bak o fram, så framifrån är den ju väldigt fin iallafall 🌸

Hej här har jag installerat mig just nu i skrivande stund. Detta är min plats verkligen, där jag kan tillbringa timmar om dagen med att bara sitta och njuta, prata med vänner & familj i telefon, jobba eller bara sitta och andas ❤️ Vi hade besök av Andreas vän + kompis igår och när de åkt såg vi på ”Kanidaten”, en riktigt bra film som jag kan rekommendera. Kvällen innan det så var delar av Andreas fina familj här och åt middag och pratade, så det har varit två väldigt trevliga kvällar sedan jag kom hem 🌹

Dock så känns det lite i kropp o knopp så hela helgen nu ska vi bara vara hemma själva och vila, mysa och umgås med varandra och djuren. Ska bli väldigt skönt. Andreas åker omkring i åkgräsklipparen och klipper vår gräsmatta som är en halv hektar, det tar några timmar men han älskar det, det är hans ”terapi” kan man säga 🙂 Och jag sitter på min trapp och kan för en gångs skull glömma bort allt som hänt för en stund och bara njuta av livet ❤️

…Hej fina ni 🌹 Det har varit lite tufft, ni kan läsa lite updates på bildtexterna här. Det blev ett litet bakslag när jag kom hem men idag känns det som att jag börjar komma ur det. Så fort jag finner tid och ro för att blogga så ska jag skriva massa ❤️

Följer ni mig på instagram? Lägger upp en hel del där nu faktiskt, lite microbloggande kan man säga. Min privata personliga instagram heter tyra_sjostedt och så har jag en instagram helt hästfokuserad, missa inte den heller, den heter riding_by_tyra 😘

Hej! *Varning för bok*. Vill ni läsa en blogg så få ni tyvärr byta domän 😉 Hoppas ni har lite överseende med dessa två dagar med dålig updates, men det är för att jag haft typ kaos här, haha :S Det känns som att det varit saker hela tiden, dagarna bara springer iväg och de har gått otroligt fort.  Det är jobb, besök, träning, vårdplanering, har varit i stallet 2 dagar i rad och så. Men efter en satansfylld helg av smärta så har jag inte haft lika ont igår och idag och då har jag känt mig jättebra i veckan jämförelsevis med helgen. Tänkte att jag skulle kunna fördela inläggen lite såhär när jag skriver om dagen, vad tycker om det? Bra eller anus? Då kan ju de som vill läsa om vissa saker se tydligt och hoppa över det ni inte vill läsa om?

Mående och kroppsligt:

Allt blir sån enorm skillnad när jag inte har sån hög smärtgrad. När man inte kan röra sig pga smärta eller kräks pga smärta, då förstörs ju i princip allt i livet och hela dagen. Nu har jag te x jätteont i högerarmen, den stålar när rör mig det minsta och värker när jag inte rör den, men det är ”överenskomligt”. Och sen: JAG FÅR ÅKA HEM IMORGON!!! Efter 17 dagar på sjukhus så får jag äntligen komma hem till mitt egna hus, till min underbara pojkvän och till mina älsklingar (Findus och Baghera). Kotten är ju i Skåne hos gammalhusse och tillbringar dagarna med hans stora kärlek Mimmi, så han kommer senare eftersom ha kräver ganska mycket mer än katterna, som jag inte kan ge honom just i dagsläget.

Det känns både underbart men nervöst och läskigt. Här är jag omringad av sköterskor och om något händer så finns någon här. Nu ska jag klara mig helt ensam, klara av att gå igenom bakslag som jag vet kommer komma. Här lever man i en sorts bubbla, allt kommer nog komma ifatt mig när jag kommer hem, och det skrämmer mig lite. Att jag kommer hem och verkligen får leva såhär nu i mitt eget hem, i mitt normala liv. Och när jag kommer inse att detta inte är en bubbla som går över när jag kommer hem från sjukhuset- då kommer det nog komma ett rejält bakslag psykiskt…jag ska absolut inte gå och tänka så och förvänta mig det, men vi pratar mycket här om saker som kan hända och hur man ska hantera det.

Så min plan är nu att jag ska vara hemma i en vecka. Under den veckan kommer jag leva en hel del på glädjen att vara hemma, få göra som jag vill (inom väldigt tighta gränser då), få vara med Andreas och katterna. Sedan åker jag ner till mitt smultronställe i Sverige- Simrishamn, där vi har hus och där mamma och pappa är nu med hundarna. Jag älskar verkligen att vara där och mår så otroligt bra av det, så då gör jag ett miljöombyte och åker dit, träffar mamma pappa och min KOTTE som jag inte ens kan förklara i ord över hur mycket jag saknar!!! Sedan får vi se, när jag åker hem därifrån så följer iallafall Kotten med hem 🙂 Sen tar vi det därifrån 🙂

Puss till er ALLA där ute som är så fina människor, som ger mig eller andra som ni inte känner stöd och pepp. Bara en liten kommentar eller ett litet ord kan betyda allt för en annan människa ♥

.

Häst:

Nu har jag ju bästa Amanda som är min medryttare sedan några veckor tillbaka och som rider ut Mille 2 gånger i veckan. Sedan har en av mina bästa vänner Malin, och tjejerna i stallet hjälpt mig att hålla igång Mille. Är så otroligt tacksam för det ♥ Och de har ju ställt upp nu för mig, de har egna hästar, barn, jobb mm så jag har letat efter nån som kan trimma och rida honom kontinuerligt. Men han är grymt svår att rida ihop alltså, så därför har jag letat efter någon som kan ta över trimningen och lite teknikhoppning under tiden jag är dålig så att han inte sackar efter. Malin som ändå är jätteduktig och har en skitfin dressyrhäst som hon tränar och tävlar aktivt med sa att hon tyckte Mille var typ det svåraste hon suttit på, att det knappt går att få honom i varken form eller lösgjord… Hon fick sig en smärre chock och bah VAD ÄR DET HÄR!???

Btw så hoppade jag hennes dressyrhäst Sylve den lördagen när det gick så bra, efter tävlingen..och när man sätter sig på den hästen så får man sig en smärre chock fast åt andra hållet, haha. Typ en dröm, så sjukt välriden, dansar fram och bara går där och stampar av med alla ben så att sanden flyr. Så sätter man sig på Mille, nästan samma känsla som att sätta sig på Dario efter han stått på ridskola i några år, haha. Eller som att rida på en elefant, om man nu gjort det någon gång (ja har det inte men jag kan tänka mig känslan)… Näe, Millllleeeee…. han är världen bästa häst, bara man lär sig förstå sig på honom och det gör ju jag nu  ♥

Haha som när Annica fick testa honom, hon fattade iiiingenting, hon var helt genomsvett efter några varv och Mille sprang med huvudet rakt upp och var 7 meter lång och vad hon är försökte med så hände ingenting…och hon blev också jättechockad eftersom det ser så enkelt och lätt ut när jag rider honom. Hon har ju ridit alla mina tidigare hästar jättebra, men Mille är så långt ifrån allt annat jag haft alltså. Men, utan att ta orden ifrån munnen på vissa av er som nu sitter och tänker att jag tror jag är värsta proffset, så kan jag ju förebygga en del såna kommentarer och ligga steget före genom säga att det var EXAKT så jag också kände, tyckte och tänkte första gången jag red Mille också, haha. Jag var lika chockad som alla andra, haha….

Jag trodde det var ett jävla skämt…att dom gett mig fel häst!? Jag började till och med hoppa redan efter 10 minuter för att det var pinsamt för att han gick i så sjukt ful och fel form, oavsett vad jag än gjorde!? Och är det nått jag skryta med öppet så är det att jag iallafall har en jävligt stark rumpa och starka ben (och bål…och rygg haha)- och när jag la på ben så hände INGENTING!? När jag tog i tyglarna hände ingenting…när jag försökte böja hände, dadaaaa: ingenting. La på skänkel: ingenting…ja ni hajar…. Det tog så otroligt lång tid innan jag förstod hur jag skulle rida Mille, vad som krävs och hur jag skulle göra. Och från då och nu så vet ni ju vilken skillnad det blivit. Om ni missat hur han såg ut när jag provred i Belgien, VS efter några veckor så finns en video här.  

Men för att komma till sak, så hade jag en tjej som heter Frida i tankarna direkt när jag bestämde mig för att någon ska trimma honom och hoppa honom. Och det var jättekul för hon hade tänkt samma sak och mailat till mig. Så igår red hon honom inne i ridhuset och idag på utebanan på Smedby. Var så KUL att vara där, även Malin var där och det var jättekul att träffa henne igen (Många Malin nu, men Malin som  jobbade hos mig förr och hon tränade mig massor då och det var även hon som gjorde Joe till en häst;). Så var Andres med, Malins kille och Fridas mamma och det var jättekul! Det gick jättebra. Frida är superduktig och talangfull och det blev några jättefina språng på slutet! Så henne kommer ni få höra och se mer om och jag kommer vara med så mycket jag kan och hjälpa till med träning och upplägg 😀

Haha Mille var nog liiiite trött men väldigt nöjd efter att få hoppa lite 🙂 Som tur är så får våra hästar stå inne nu på dagarna när det är sån sjuk värme, sen släpper vi ut dom på kvällen så de får gå ute på natten istället.

.

Jobb:

Haft många samtal/möten med timmars jobb och to do med de som jobbar på Star rider och ja har själv jobbat med inköp och ordrar, samt allt inför HKMs höstkatalog ska snart vara klart. Deras katalog går ut till flera tusen butiker i hela världen så det har varit enormt mycket jobb med det, mer än de flesta nog kan förstå :S Vi har fått upp lite coola bra nyheter idag. Och under veckan ska det lanseras ännu fler saker och jag håller verkligen på att jobba upp ett bra system för nyheter/kampanjen med mera.

Kan tipsa om VÄRLDENS smartaste sak. Alltså detta är så smart att jag nästan blir förbannad för att jag inte upptäckt detta tidigare för det har aaaaalllttiiiiid varit ett problem för mig. Kolla in den där skrapan. Alltså lyssna: I den där skrapan så ligger det en svamp. Så man öppnar först locket på baksidan av skrapan, och så häller man schampo (ja, jag vet att schampo stavas med ett o men tydligen inte den som la upp produkten, ska fixas asap imorn bitti ;)… och när man hällt i schampo på svampen så stänger man locket. Sen är det ett litet hål på locket- och där fyller man på med vatten. OCH, sedan så är det små hål ut i varje ”tagg” eller ”plupp” så där fördelas schampo och vatten ut- så man kan alltså schamponera hela hästens päls och verkligen komma åt- hela hästen på några minuter!?

HUR många gånger har man inte stått med en svamp, tömt typ halva schampoflaskan för att svampen måste göras ren, sen står man där med sina naglar för att schampot hamnar på en fläck på hästens päls, schampot vägrar fördelas ut ordentligt och ens naglar går av typ för att man försöker komma åt smutsen… ALLA PROBLEM LÖSTA: DADAAAAA!!!!

På starrider.se finns dessa till försäljning nu! För enbart 59 spänn så blir alla dessa problem lösta för resten av livet!!! Och ja- detta är ett reklaminlägg av dess like!

Hej! Vet inte var denna dagen tog vägen? 😱 Jag såg försig till 11, hade en riktigt jobb ikväll igår, kräktes av smärtan halva natten så det var riktigt tufft 😷 Men idag har smärtan varit bättre än i helgen, även det om gör ont så har det inte varit olidligt och det gör ju allt mycket enklare:)

Så idag har jag haft några timmars möte med Angelica som jobbar hos mig (och blivit en god vän efter åren:) Vi har planerat veckan och gjort all to do:s för veckan mm. Imorgon kommer det upp en mängd nyheter på Star Rider och efter det så kommer det kontinuerligt upp nyheter. Är sjukt nöjd med mina inköp 👏🏼

På kvällen så var jag i stallet igen och kände mig så lycklig. Självklart för att träffa Mille och bara vara i stallet och hänga lite och träffa dom där, sen kom min fina vän Hanna dit och så var Andreas med 🙂 Vi var där för att Frida, en tjej som jag känner och som är superduktig på att rida skulle provrida Mille. Hon ska hjälpa mig massor med Mille nu när jag är dålig. Ska skriva mer om det sen:) Imorgon ska hon testa och hoppa honom så jag ska dit igen och jag längtar redan ❤️ Självklart är det också extremt jobbigt eftersom jag är så avundsjuk och också vill kunna rida:( Jag MÅSTE sluta tänka så och jag får bara inte börja låta negativa tankar ta över…

Imorgon bitti har jag vårdplanering. Ska träffa några från kommunen eftersom jag behöver hemtjänst… Man kan ändå inte låta bli att skratta… De bokar in möte med en Tyra som ska ha hemtjänst…undra om dom tror att jag är 85 eller 90 år gammal 😂 Hoppas det går bra, vi hörs imorgon, kram

Hej på er hoppas ni haft en fin söndag och en bra helg? Min helg har varit enormt lugn, jag har inte haft besök nånting för jag har varit så otroligt orkeslös och har så ont och då är det bättre att vila och så kan man ju alltid prata i telefon istället. Andreas har varit hos sina kompisar i Sthlm och haft kul, annars hade nog han varit här, men det är ändå rätt skönt att vara själv när man är så himla orkeslös och inte kan röra sig.

Jag försöker fortsätta må bra mentalt även om jag fått ett stort bakslag smärtmässigt. Idag har jag haft så fruktansvärt ont alltså, kom inte ens upp sittandes ur sängen själv utan hjälp…och jag får fruktansvärt ont att göra sånt som jag annars har kunnat göra den senaste veckan… Jag bad om att få börja minska på smärtlindring i förrgår eftersom det har känts som att jag gjort såna framsteg. De ville att jag skulle minska med 5 mg morgon och kväll men jag ville köra på 10 mg, det är långtidsverkande smärtlindring och jag tänkte att det inte kan göra så stor skillnad….

Men smäll i ansiktet fick jag, jag har haft så sjuuuukt ont så det nästan är intill obeskrivligt.  Tänkte inte riktigt på att man minskar både morgon och kväll så totalt sett blev det 20 mg och det ju ganska mycket, men att det skulle bli sån stor skillnad skulle jag aldrig kunnat tänka mig :S Att jag fick SÅ ont efter att bara ta bort en liten del av smärtlindringen gjorde mig jättechockad….Hur ont har jag EGENTLIGEN då rå? Så tänker jag hela tiden… Om man skulle ta bort allt, då skulle det nog kännas precis som den dagen när det hände. Iallafall om det gör såhär ont nu av att bara minska lite.

Min bättre hälft och jag <3 

Smärtan är en sak i sig och det klarar jag av, huvudsaken är att jag mår bra psykiskt och håller mig stabil mentalt. Och det gjorde jag hela dagen igår och även idag, men några dagar innan detta så var det väldigt jobbigt mentalt… Sen blir det ju inte bättre av att det är skitfint väder, alla gör roliga saker, i helgen var ett litet träningsläger/ 3-dagars kurs som jag och Mille skulle på som jag sett fram emot jättemycket, och jag hade vänner som var där…så ja, då känns det extra tufft…men de tankarna tänker nog alla, ni vet väl själva hur det är när man är sjuk och det är sjukt fint väder hemma och alla andra har askul? haha…man gör sig själv till värsta offret och tycker synd om sig själv… det är nog rätt mänskligt.

Så jag är glad för att jag får må bra mentalt nu, så får jag stå ut med smärtan. *Peppar peppar* Dock så fick sig mina drömmar om framtiden en stor törn, och det är just det jag skrev…att jag inte, av hela mitt liv, kunde ana att jag skulle få såhär olidligt ont av att sänka dosen lite 🙁 Då känns ridning och ett normalt liv väldigt mycket längre borta än vad jag tänkte i förrgår… 🙁 Och jag som ska åka hem på onsdag, hoppas det är lite bättre då 🙂

Nu ska jag ringa till Annica och Andreas som ringt, och säga god natt. Kollar på filmen ”Underbar och älskad av alla” med Martina Haag. Har ni sett den? Så himla bra, jag älskar den, haha. Kan se den om och om igen flera gånger. Jag är ju en sån som snöar in på saker, för idag när jag ändå kom in tidigare så skulle jag beta av lite grejer till de som jobbar, inför veckan…. men vad gjorde jag? Jo, jag snöade in på att lägga till filmer på Netflix i min lista… alltså jag skämtar inte, jag har suttit i över FEM timmar med att googla filmer, söka, läsa recensioner, lägga till och kolla på trailers…? Alltså haha så sjukt. Men nu behöver jag aldrig i mitt liv ägna tid åt att behöva välja film. Det kan på riktigt ta upp till en timma för mig att välja en film. Så nu har jag en riktigt bra lista, haha! Vill ni ha lite grymma filmtips kanske? Ni kanske inte visste det om mig, men jag är en riktigt film-nörd… ;P

Puss

Hej, Söndag idag. Idag har jag ondare än vanligt. Kallas väl bakslag. Samma sak hände exakt för en vecka sen. Det gick några dagar och när jag kom ur det så kom jag ur ännu starkare än innan bakslaget. Så det ska jag tänka på nu, för denna gång känns värre än sist. Idag gjorde det så ont att jag inte ens kunde sätta mig upp i sängen själv.

När livet är tufft och slår en i ansiktet så gäller det att sätta på sig boxningshandskarna och slå tillbaka. Idag är bara en sån dag då jag knappt hittar dom. Men jag hoppas de kommer fram under kvällen så jag kan visa att jag är ännu starkare än ”det” som ger mig smällar. Vi hörs lite senare, kram

Hej! Har saknat att skriva här och även om det gick över all förväntan att åka till stallet och hänga där samt träffa Mille, så var det rent kroppsligt (hade jätteont) som jag hade svårt att blogga efter det och även dagen efter. Jag fick inte låna med rullstolen några timmar så jag hade endast med mig ett sånt här gångstöd som jag inte alls hade gått så långt med innan. Men nu efter 13 dagar så har iallafall mitt högra bens muskler läkt så pass bra att jag kan stödja helt på det och även stå rakt på det och lägga hela min kroppstyngd på det (Observera nu att jag skriver om det friska benet, inte det med fraktur)… Det gick inte riktigt att lägga hela kroppstyngden på det innan på grund av smärta, alla muskler runt omkring höften är ju lite trasiga och utsatta och de sträcker sig ju självklart även över till det friska benet…. Men högerbenet känns faktiskt helt normalt nu, det är ju rumpmuskeln och ländryggsmuskeln som dragit på sig värst skador, och självklart då på vänster sida men allt sitter ju ihop. Så jag är väldigt glad och tacksam över att jag nu kan stå och väga hela kroppstyngden på det friska benet.

Min friska arm (högern) har jag aldrig haft några bekymmer med så den kan jag använda fritt och ha all tyngd i. Den skadade armen kan jag lägga lite tyngd på nu samt balansera med. Så länge den bara ”hänger” så är det lugnt, den kan även hänga och dingla och föras fram och tillbaka, det är alla rörelser i sidled och utåt från kroppen som gör ont. Det gick oväntat bra att traggla sig in i bilen, ont gjorde det men det gick. Nu när jag kan stå helt rakt på höger ben utan att smärtan är olidlig så får man nästan ett helt nytt liv känns det som. Och här glider jag lite på räkmacka tack vare att jag är hästtjej- vi har ju en grym balans och stabilitet samt styrka i bål, rumpa och ben och det har hjälpt mig sjukt mycket. Utan det så hade det aldrig gått såhär bra. Att åka bil var som att sitta i rullstol så det gick också toppenbra 😀

Hela vägen till stallet i bilen så kunde Annica knappt prata med mig. Hade världens hjärtklappning, panikkänsla och ångest. Grät inte utan var mer spänd hela jag och andades knappt. Hade byggt upp såna enorma förväntningar på hur jobbigt det skulle vara, hur mycket jag skulle bryta ihop och så. När vi närmade oss hagen och jag såg Mille på håll så var det som att andas ur ett sugrör och tårarna började rinna. Väl framme när bilen stannat så kollade jag ner hela vägen in i hagen, klarade inte riktigt att kolla på honom. Sen var jag helt spänd och vågade knappt ropa på honom, jag vet ju att han alltid kommit innan när jag ropat, men nu har jag ju inte varit där på 2 veckor och jag vet ju inte om Mille kommer ihåg mig och så… Så jag stod jättelänge innan jag vågade kalla på honom…

Gjorde det och han kände direkt igen mig och gick emot mig med raska steg. Då började jag ju gråta och det var så himla fint men det gjorde ändå så himla ont i hjärtat. När han kom fram så såg jag alla flugor/bromsar och att han var jättestörd av dom och då släppte jag alla ledsna tankar och började direkt ”Har han fått insektsspray varje dag?” ”Var är hans flugtäcke” ”Han borde få gå in några timmar nu innan han rids ikväll” och ”Nu är hagen upp-betad och det är dags att göra hagen lite större”... ja ni hästtjejer förstår ju hur man är och tänker… hela ansvarskänslan. Det var så sjukt varmt och under den lilla stund jag var i hagen så fick han massa bromsar på sig, ögonen rann och han var så irriterad av alla insektsjävlar. Så när Malin kom så bad jag henne ta in Mille tills dess att Amanda kom och skulle rida. Efter det så fixade jag ett nytt flugtäcke som jag hoppas hjälper lite, för dom där sprayerna hjälper ju ingenting ju…

Så tack vare alla mamma-tankar så släppte hela ledsna grejen. Det var jättemysigt att träffa Mille och mysa lite med honom, hänga där lite med Malin och Annica och bara prata och planera lite. Nästa vecka ska jag träffa tjejerna i stallet och planera lite och göra lite scheman. Jag har ju så fantastiskt bra hjälp med Mille just nu, och allt kommer bli bra. Han såg jättefin ut i kroppen trots att han stått ute dygnet runt lite från och till nu, men jag har valt att dela av sommarhagen och göra den lite större då och då i taget, så han inte blir smällfet. Men han såg fin och smäcker ut 🙂

Hela tanken med dessa små permissioner är att jag ska få testa på att vara ”handikappad” i mitt vanliga liv på mina vanliga platser. Det är bra att ta ett steg i taget för då kanske man upptäcker saker som man inte visste innan, innan hemgång. Typ hemma i huset, vilka redskap jag behöver, kanske vi behöver möblera om mm. Stallet ville jag checka av först just för den mentala biten. Och det är jätteskönt att ha det avcheckat, det var som en sten släppte. Och jag upptäckte även några saker som jag kan hjälpa mig i läkandet vartefter.

Det är en grej som jag måste tänka på i framtiden. Här på sjukhuset så påminns man ju ständigt om att man är skadad. Allt runt omkring en, miljön, vården, all personal, alla redskap runt om en och allt som är anpassat för handikappade mm. Man släpper det inte med tankarna för en sekund. I stallet så glömde jag bort det hela tiden. Jag står alltid framför Mille te x och kliar honom på halsen med bägge händerna jättehårt- han älskar det. Så började jag klia med högerhanden och sedan när jag skulle byta sida så drog jag upp vänsterarmen av ren reflex och det gjorde ju jättejätteont… Sen skämtar jag inte när jag säger att samma sak hände igen efter några sekunder, och så fortsatte det flera gånger tills armen gjorde mer olidligt ont igen 🙁

Så det var något att ta med mig. För bara det lilla besöket på knappt en timma orsakade ganska mycket mer smärta än vanligt på kvällen och även dagen efter låg jag mest i sängen. Och trots att armen rent ”läkar-mässigt” eller vad man ska kalla det, haha,  inte är ”något” i jämförelse med frakturen i höften, så gör armen mycket mycket ondare nu och den senaste veckan än höften. Den värker liksom konstant medan höften mer hugger till rejält om jag rör mig eller vrider mig minsta fel. Efter 2 veckor har man ju lärt sig sina tekniker och gränser, hur ska jag röra mig så det gör minst ont och så, men om jag råkar göra något med höften så den hugger till då gör ju det helt klart ondast. Men det är bara när man väl gör något, armen har en ständig värk 24/7 som är mer jobbig…

Och stallbesöket gjorde värken mycket värre. Så nu när jag vet om att jag glömmer bort mina skador när jag är i stallet, då kan det vara bra att använda mitellan där te x. Den hade jag lite i början men jag störde mig mest på den, och det är ju bra att röra på armen så mycket som möjligt och jag fastnade mest överallt med mitellan (ni känner ju mig;) Men just i stallet så kanske jag bör ha den så att armen ”sitter fast”, så jag inte kan göra dessa hastiga snabba rycken med armen. Så det var en bra lärdom att ta med sig! Det var även jättemysigt att träffa Annica för första gången sen olyckan, vi har inte setts sen den så vi hade många timmar att prata ikapp. Hon kom till sjukhuset innan så satt vi här och pratade i flera timmar innan vi begav oss till stallet ♥

Nej, nu kommer Andreas snart hit, han åker till Sthlm i helgen och ska lämna av lite saker till mig och pussa på mig lite. Så ni får ha en fantastisk lördag och helg så hörs vi snart igen <3 Stor kram

Hej! Jag vaknade sent idag då jag hade svårt att somna inatt. Är jättetrött så jag ligger i sängen och bloggar från mobilen och om jag inte gör något nu så somnar jag om 🙈 Så efter detta tänkte jag rulla ut och bara röra på mig, få frisk luft och träna lite så jag blir starkare. Sen när jag kommer in så måste jag öppna datorn och jobba lite samt blogga om hur det gick igår.

Tills dess kan jsg meddela att våra nya färger är uppe på sidan! Det är svårt att välja ut en favorit, men jag älskar kombinationen brunt och orange så det blir väl den. Vilken färg är er favorit?

Vi har även fått in nya färger i barnstorlekar! Från storlek 98–>164 har vi i barn 👶🏻